fredag 11 juli 2008

In på akuten!

Ja, detta blir mitt alra första akut besök till vetrinären efter två år som hundägare.
Igår bråkade kaspian, antingen med katten eller min andra hund, jag bara hörde det raspa till ute i köket och ut kommer en liten valp skrikandes som om någon haft ihjäl honom (Kaspian är liiiite blödig av sig)
Men så ser jag att det rinner klar vätska ur hans ena öga och idag är det lite svullet och geggigt.
Ringde vetrinären och dom gav mig en tid idag eftersom man tydligen skall vara jätte noga med att kolla upp just ögonen.
Jag är lite nervös... lite orolig...Och inte är han försäkrad heller eftersom han har tid för chipmärkning nästa vecka och inte kan försäkras innan dess. SUCK!

Åh det gör ju inte någonting lättare genom att vi denna månad har haft det helt kasst ekonomiskt, och nästa månad blir minst lika jobbigt (pga att jag sa upp mig, halv lön osv).
Okej jag vet att det blir bra i September när min nya lön börjar rulla in men ändå.
Tog modet till mig och ringde morsan, tänkte hon kunde ha lite hjärta och betala tillbaka de pengar hon är skyldig mig.
Jag möts av ett blankt nej.
Hon kunde inte.
Hon kunde inte ens prata med mig eftersom hon hade andra saker att göra.
Jag VET att man skall ha en buffert för sånt här, jag vet det. Men vi har ej kunnat ha det efter sjukskrivningen, vi förlorade för mycket pengar då. Vi har kämpat för att få igång ekonomin och dne är igång och blir bra i Septmber.
Mor vet detta, men ändå...
Ändå kan hon inte glatt hjälpa till, framför allt när det ej handlar om ett lån utan om att få tillbaka de pengar hon är skyldig!
De pengar jag lånade av henne när vi var sjukskrivna, de betalade jag tillbaka bums, på inrådan av henne själv och pga att jag hatar att vara skyldig pengar.
Så, nu hade vi ingen buffert.
Stora syster var på jobbet, kunde ej hjälpa. Blev förbannad på morsan och hivade iväg ett sms.
Jag ringer gråtandes till min kära vän Matilda för råd. Och får då istället en hjälpande hand. Inte bara skall hon lägga ut dessa pengar fram till på Tisdag, hon följer med mig också.
Åh, vad gör man utan sina vänner?

Jag vet att jag aldrig mer vill hamna i denna sits, oroa mig för att ej ha råd med sjukvård för mina älsklingar. Helt sjukt att det skall behöva vara så, att jag satt mig i en sån sits. Men nu blev det så.
FROM September är det ett hårt liuv jag skall leva. För då skall jag leva snål fram till nästa sommar. Jag skall spara, spara till djur kostnader och till bröllopet.
Spara, så att jag slipper känna någon som helst panik... eller behöva fråga morsan nånsin mer igen.

Nu vetrinären

1 kommentar:

  1. Nej! Stackars lillkillen! tur att det ordnade sig med lån iaf, fast jag tycker nog allt att din mamma kunde ha erbjudit sig. Föräldrar är ett släkte för sig... *KRAM*

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...