måndag 29 september 2008

Måndag

Idag är det Måndag.
Första dagen på veckan.
Det har varit en hel okej dag på jobbet!

Sitter här ensam ikväll.
Älsklingen jobbar.
Funderar och funderar, försöker återfå balansen.
Men balans har aldrig varit min starka sida.
Han frågade mig om jag tycker om honom.
Klart jag gör, men varför måste saker och ting alltid vara så komplicerat och svårt för oss?
Vi har alltid haft det tufft, jobbiga tider.
Klart det bli en svacka.
Hoppas dock vi tar oss upp.
Jag älskar honom så!

söndag 28 september 2008

Men dummer!

När du sa till mig att du numera tänker på honom varje dag.
Att du saknar honom.
Att du inte förrens nu verkligen förståt vad som har hänt.
Att sjukskrivningen passat bättre nu ändå.
Just vid detta ögonblick då dina tankar blottades.
Då kärleken till vår son syndes i dina ögon.
Just då älskling.
Gjorde det så fruktansvärt ont i mig.

Hur har jag missat att se?
Hur har jag kunnat undvika att lägga märket till...
...att du ej kommit så långt i din sorg.
Så långt som ändå jag vandrat.
Helt plötsligt ser jag varför vi har det och har haft så jobbigt mellan varandra.
Vi har ju stått på varsin sida av vägen.
Jag gick över den medan du stannade kvar.
Åh min älskling!
Jag älskar dig så oerhört.
Vi sa du och jag mot världen.
Så hur skall jag hjälpa dig att komma närmare mig?
Helt plötsligt stannade världen till och du gav mig svaret jag frågat efter.
Varför känner jag mig så ensam?
Jo för att vi inte är på samma sida av sorgen.
Tack älskling.
Nu vet jag och jag vet också vad som måste göras.
Tillsammans!


Om att tvivla

Om att tvivla på sig själv är den värsta känslan som finns?
Jag har tyvärr svaret på det...
Nej men ändå en väldigt väldigt jobbig och slitande känsla.
Jag tvivlar på mig själv varje dag!
Jag tvivlar på om jag orkar.
Jag tvivlar på om jag säger rätt saker.
Jag tvivlar på om han älskar mig ännu.
Jag tvivlar om vänners ord.
Jag tvivlar på framtiden i mellanåt.

Vi kan prata i evigheter om saker som känns jobbigt i slutändan är det bara ord ändå.
Jag kan tänka på att lämna och inte se mig om men in i det sista så är det bara tankar.
Jag vill ju orka, vill ju fortsätta.
Jag är nog bara rädd för att våra olikheter i slutändan kommer slita oss sönder och samman,
Och jag vill inte!

Två helger kvar till Noels ettårsdag.
Vi är inte enade pappa och jag.
Vi står inte hand i hand och rider stormen ut just nu.
Noel min ängel.
Snart ett år sedan du försvann.
Åh, jag älskar dig.

lördag 27 september 2008

Räddas det som räddas kan!

Så nu har det skett det som inte hända får.
Idag är morgondagen här och inget är som igår.
Men när hjärtat gick i kras och fall.
Är ingenting rätt eller som det skall.
Blev det grönare eller blev det svart?
Utan verklighetsuppfattning i dess mörka natt.
Jag är du, du är jag, tillsammans är vi idioter du och jag.
I denna lek finns ingen riktig lag.
Hej då moral och sunda tankesätt.
Välkommen att inte skilja fel med rätt.


Minns när jag skrev denna text alltför väl.
Tänker på det som hade skett när jag skrev denna.
Då när man varken visste ut eller in. Vilka vägar man skulle välja.
Vilken kärlek var den bästa?
Egentligen spelar då ingen roll, Rick var inte en av dem jag valde i mellan.
Men ändå känns han fruktansvärt aktuell för denna text.
Inte så att jag väljer mellan honom och någon annan.
Nej!
Men kärleken.
Vad för slags kärlek vill jag leva av? För?
Just nu vet jag vare sig ut eller in.
Det enda jag är mycket medveten om det är att JAG inte tänker lägga ner all min tid och kraft på detta mer.
Jag är rädd, trött och förvirrad.
Vem tar hand om mig när skeppet sjunker?

söndag 21 september 2008

Söndag betyder Måndag imorgon!

Söndag är inget annat än väntan på att man skall arbeta imorgon.
Så har det alltid varit.
Visst går det att ha mysiga söndagar med men oftast så vill man bara ha mer helg, mer,mer.

Denna helg har Rick jobbat så jag har varit hemma själv.
Jag har denna helg, eller egentligen hela förra veckan bara insett hur kär han kan göra mig ännu.
Ni vet så där när man tittar på den man älskar och bara uppfylls av en enorm värme inombords.
Så får han mig att känna det.
Det där går i perioder för mig.
Vissa stunder kan jag känna mig trött på honom, trött på förhållande och allt det trygga.
Men jag tror att det alltid kommer att vara så, ett förhållande består av vågor och en hel del stormar!
Men jag är ändå glad att alla känslorna bottnar i att han är den jag vill leva med!
Min lilla älskling!

Jag har dock en rädsla som tär inom mig.
Det är den att förlora honom.
Att han en dag inte kommer hem från jobbet eller att han inte finns där när jag kommer hem.
Och jag pratar inte om att han skall gå till någon annan etc.
Jag pratar om döden.
Tänk om jag skulle förlora honom också?
Jag kan känna panikångest attacker i mindre varianter när jag tänker så.
Det värker i hela bröstet.
Jag börjar fundera på om inte detta börjar ta lite i överhand?
Jag mår faktiskt så himla dåligt av att tänka så här.
Och jag tänker på det minst en gång om dagen.
Jag drömmer om det på natten.
Jag har gråtit av bara tanken, i duschen, ensam.
Men usch får ont i hjärtat av att skriva om det!

lördag 20 september 2008

Cyberfest

Det är sant.
Jag sitter och dricker vin och har "cyberfest" med av de vackra änglamammorna från FL.
Jag har ju inget annat för mig och vin är gott!

3 timmar senare

Det blev aktivering av hundarna i tre timmar.

Vi började med pendeltågsresan.
Ditvägen gick helt okej.
Men jag kan störa mig järnet på människor som sitter och rullar ögonen och stirrar på min lilla hund som gnäller i förtvivlan. Hon kan ju inte slappna av, inte sen:

1: Hon blev trängd av folket som skulle på när vi skulle gå av och och ramlade ner med underkroppen mellan tåg och perrong.
(Har aldrig blivit så skärrad själv när det gäller djuren tidigare)
2: Hon blev anfallen av en annan hund (märk väl att jag ej skriver rasen, för jag tror inte på att en viss ras är värre än andra).

Sluta stirra oförskämda människa och sätt dig inte i hundvagnarna nästa gång. (finns 4 vagnar av ca 12 som är hundvänliga)

Men så va vi framme.
Första momentet. Sitt innan hon får hoppa in i bilen.
Klarade det galant och tog ett skutt på "varsegod".
Koppel träning till max väl ute i skogen.
Störningar från båda småhundarna.
Efter ett tag lugnade hon ner sig och gick helt okej i kopplet.
Duktig tjej!

Hopp upp på sten och stanna kvar. Detta gjorde alla tre hundarna medan vi tog kort på dem.
Tror Han var en aning bättre på det!
Fina kort blev det!

Korv i trädet. Det gjorde han bättre än bäst, som vanligt. Hon tyckte det mest blev töntigt när matte satt in korven för hårt.
SÅ goda är inte korvarna att hon kan tänka sig stå där en evighet.

Korvspår på marken.
Gick bra för båda.
Som alltid!

Personsök.
OJOJOJ vad alert hon är min lilla tjej.
Hittade mig på två röda. Belönas med en glad matte och massa korv.
Han däremot tog lite genvägar... Så duktig ändå.

Hemresan. Stötte på en hund vi ej var beredda på i vagnen.
Hon skällde ett halvt skall sedan lyssnade hon till mitt nej och gick och lade sig vid mitt säte.
Underbart!

Hemgången från tåget hängde kopplet slakt.

Nu sover dem

Mina hundar är så UNDERBARA!

Som ni kanske förstår så är HON min äldsta hund på 2 år som jag har lite problem med. Hundmöten, drag i koppel etc.
Därför blir jag så fruktansvärt glad i hjärtat när allting går bra !

Som man bäddar får man?

Är det så att man förtjänar det man får?
Då måste jag ha gjort något väldigt ont mot någon i ett tidigare liv för jag kan ej minnas att jag gjort något så illa att jag förtjänar denna sorg att bära.
Jag bär en enorm sorg över att ha förlorat min son, såklart.
Men jag bär även en sorg över att inte ha ett syskon växande inom mig.
Jag sörjer nästintill min kaputta kropp som inte vill, det som jag vill att den skall kunna.
Nog om det.
Idag skall jag tänka positivt.

Skall begära skadestånd av psykot när rättegången är.
Hoppas på att vinna.
Härligt med klirr i kassan.
*TÄNK POSITIVT*

Igår pratade jag på msn med ett av mina ex. Han som kändes så rätt men där det blev så otroligt fel.
Han får ju inte prata med mig för sin nuvarande tjej som även en gång i tiden var min vän.
Hon sa upp kontakten med mig åt honom.
Han svarade ej på msn, telefonsamtal eller mail.
Han hade tre tillfällen där att förklara sig men gjorde inte detta.
Jag har kännt mig sviken, sårad och dum förklarad.
Jag menar vi var ju ändå bästa bästa vänner. Jag gjorde allt för honom, jag har ställt upp på den mannen sedan vi träffades för fyra år sedan.
Och han gör så här mitt i mitt livs värsta kris?
Hur kunde han?
Nåväl vi har smsat några gånger mellan varandra sedan "brytningen" utan hennes vetskap.
Och igår hände det som jag visste var oundvikligt.
Han "kom tillbaka".
Det gör han alltid och det är väl det som hans nya tjej vet.
Hon vet det alltför väl att han aldrig kommer avguda henne på det sätt som han avgudat mig och fotfarande gör.
Han hade saknat våra samtal skrev han.
Ja det visste jag ju att han hade såklart.
Jag har ju alltid vetat vart han står, vart han finns och si och så.
Och även om jag älskar Rick mer än livet, mer än stjärnorna och blommorna så vill jag ha denna karl i mitt liv.
Han är en av mina bästa vänner och har varit en bra tid nu.
Jag kommer att ha svårt att förlåta, ursäktar inte att han lämnade mig i sticket utan att finnas där mitt i det svåra.
Men jag vet, han trodde att han satsade på rätt kort, på kärleken.
Jag antar att han hade fel.
Och detta visste jag.
Jag önskar honom att finna någon som är bra för honom, visst.
Men då får han förtsätta leta.
Lilla lusen!
Men det var ett bra samtal och det gjorde mig lite gladare.
Sedan kom hans lilla tjej hem till honom och han vart tvungen att avsluta. (Kan inte sluta tänka på minen på henne om hon insåg, kom på honom med att prata med mig. Framför allt när han pratade på det viset han gjorde *skrattar skadeglatt*)

Nu skall jag ge mig på att ut och åka pendeltåg med båda hundarna.
Jisses.
Ett lycka till hade varit på sin plats!

fredag 19 september 2008

Jävla skit

Idag är livet inget liv.
Idag känner jag mig död.
Jag tycker inte om min situation.
Jag vill bort.
Jag hatar min kropp.
Jag hatar min PCO.
Jag hatar att bära sorg.
Jag vill inte mer.

"Ge mig nått som tar mig någonstans"

tisdag 16 september 2008

Åh

Jag mår skumt.
Yr.
Illamående.
Ont i korsryggen/svanken.
Gravid?
Nej sådan tur ska man väl inte ha.
Det är nog mensen som skall förena sig med denna veckolånga mystiska blödning jag har just nu. (Som jag blöder pga cystan? Eller bortstöttning av befruktat ägg? Vad vet jag)
Den går nog snart hand i hand snart.
Men jag önskar ett slut på mystiska åkomma INNAN mensen börjar.
Annars kan jag ju ej börja med pergotime.

Tidig kväll ikväll.
Kolla på idol och sen sova!

Hej

måndag 15 september 2008

Det fanns en tid, en kort tid då allting var bra.
En tid där lyckan spruddlade genom våra hjärtan.
I över sex månader förgyllde du våra liv med din existens.
Sedan försvann du.
Du försvann men lämnade kvar ett stort tomrum.
Blödande hjärtan, tårar av splittrat glas.
Åh du älskade son.
Varför var just du tvungen att få vingar och bege dig bort från oss?
Vi saknar dig varje dag.
Vi gråter ofta då sorgen gör sig påmind.
Jag kan inte i ord beskriva hur mycket du gjorde för mig, mitt liv.
Du fick mig att för första gången i livet känna en mening, att känna lycka.
Du gav mig ett leende, ett ärligt leende.
Jag har aldrig någonsin haft ett ärligt leende i mitt ansikte tidigare.
Du var priset för alla motgångar jag haft.
När du försvann, försvann allt.
Mitt liv, min glädje, min lycka, min framtid och mitt hopp.
Du gjorde ett avtryck i våra liv.
Ett avtryck som aldrig, aldrig någonsin kan raderas ut.
Nils Noel Gunnar Stenberg.
Min son.
Åh vad ont det gör.
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Ibland vill jag bara dö, allt för att få vara hos dig.
Men du lilla pojk, jag måste stanna här, för din pappas skull.

Jag tycker inte om...


...Att livet är så fruktansvärt orättvist.

...Att Noel inte finns hos oss.

...Att jag ALDRIG blir gravid.

...Att människor är så förbannat egoistiska i sitt tänkande och agerande

...Att tvivla på mitt yrkesval.

...Att bo långt ifrån de jag helst av allt skulle vilja ha nära.

...Att hosta så att jag nästan pinkar ner mig.

...Att blöda trots att jag ej har min vecka.

...Att sakna passionen.

...Skriva såna här listor, jag inser då hur mycket som inte stämmer i mitt liv. Just nu!

********************

Livet går vidare säger dem.
Men mitt liv blir aldrig mer detsamma.
Jag saknar dig min älskade son.
Och jag längtar efter ett syskon till dig.
Åh Gud det gör så ont att mitt hjärta blöder.
Fan!

söndag 14 september 2008

Söndag

Det är söndag idag. Det betyder att det är dags att arbeta imorgon igen. En hel vecka.
På Torsdag har jag dessutom kurs, barn och olycksfall kurs på kvällstid.
Kul kul...

Jag har en mystisk åkomma!
Den förbryllar mig.
Den stör mig i min vardag.
Jag hoppas min läkare ringer imorgon.
kanske får jag komma dit och kolla läget?
Jag hoppas på det!

Denna helg har varit allt annat än kul.
Jag har legat i sängen/soffan hela helgen och hostat.
Jag hatar att vara förkyld med hosta.
Jag får aldrig en liten host-förkylning utan det drabbar alltid mig ganska "hårt".
Varje år!
Hostar som om jag hade krupp.
Det rasslar i bröstet och gör så fruktansvärt ont.
Men jag skall inte klaga, det finns värre saker.

Är det diskriminering när bebisar ej får komma med på klassträff?
Eller är det bara så att småbarnsmammor tror att hela världen skall kretsa kring dem?
Hur tänker man när man vill ta med sig sina små vecko gamla bebisar till en tillställning som kommer bli allt annat än alkoholfritt?
Kalla det suparfest om du/ni vill.
Men när man skall ses efter tio år, festa till det och ha det trevligt, ja då antar jag att alkohol kommer att förtäras i stora mängder.
Ingen idealisk plats för små bebisar alltså.
Varför och hur kan man ens komma på tanken att vilja utsätta sina små i en sån miljö?
Om Noel levt hos oss hade Älskling fått ha honom hos sig.
Barn skall ej behöva omringas av alkoholpåverkade människor.
Inte i min värld!
Är det verkligen mycket svårare än så?

Men klassträffen blir utan bebisar och om jag ej hunnit få ett plus på stickan blir det festa av, ihop med alkohol och gamla vänner.
Utan bebisar.
Skönt!

lördag 13 september 2008

Mystiska åkomma

Så ringer man sjuvårdsrådgivningen för att fråga, stilla sin lilla oro.
Vad sker då?
Jo jag berättar för dem vad "det" och "det" är.
För de har ingen aning.
Fick rådet att vänta till på måndag och ringa min läkare...
Jo men nu då? Oron nu då?
Jag har aldrig gillat sjukvårdsrådgivningen utan anser att de mest är okompetenta.
Idag blev det om än mer bekräftat!
Min mystiska åkomma kanske får ett namn på Måndag eller kanske inte.
Jag saknar dock min george nu
Alltså min favorit läkare ;)

Jag är så fruktansvärt förkyld.
Det är som sandpapper i halsen och bröstet och näsan är helt igentäppt.
Jag hostar och snorar och hoppas på att vara frisk till på Måndag!

Nu skall jag gå vidare till familjeliv.se.
Där får man bättre och mer kompetenta råd än sjuvårdsrådgivningen!

Tjing!

torsdag 11 september 2008

Trött

Jag är så vannsinigt trött.
Trött som fasiken!
Hoppas det finns en god anledning till detta.

Imorgon är det fredag ocxh jag slutar klockan TVÅ
ÅH vad skönt det skall bli att få komma hem tidigt tidigt!
Jag behöver helg!

Nu börjar idol och jag skall sitta och grava åt alla pinsamma människor, hur fan kan man med att ställa upp och låta sådär?

/A

onsdag 10 september 2008

Spännande

Spännande, vill inte säga så mycket mer...
Men jag ville inte hoppas denna gång, men vad gör man?
Nu känns ju det ändå som om man vågar hoppas en aning.

Jag är trött, sängen med en sjuk sambo i väntar.
Jag har ätit turkisk peppar...
Magen är kass!

Hej

torsdag 4 september 2008

Bra och dåligt

Bra nyhet: Behöver ingen spruta, hade en follikel på 24 mm vilket betyder att jag skall ha sex inom 3 dygn ;)

Dålig nyhet: Jag har fått en cysta, men denna är inget att oroa sig för, försvinner OFTAST av sig självt.

Madröms nyhet....Min läkare, han jag går hos ny har inte haft något med Noels död, graviditeten eller så att göra.Men han var schysst nog att beställa alla journaler från danderyd...då även min kauglationsutredning och dessa provsvar.
Jag frågade ang nästa grav, ang blodförtunnande mot blodproppar...Då säger han ngt ang att det var moderskakan som var brister på, att näringstillfödslen inte funkade som den skulle...etc.
Det var inte blodpropparna som gjorde att Noel dog, det var bara en del av det utan den slutgiltiga orsaken var bristerna på moderskakan.
Jag bara: Jaha? Vad gör man för att förhindra att det händer nästa gång?
Han: Det finns inget man kan göra när sånt händer...
Åkte hem med en ilska, är så arg.
ETT ÅR har jag gått omkring och tänkt:
"Om jag BARA sagt till ang ett ultraljud, då hade de upptäckt det och kunnat göra ngt..."
"Nästa gång händer det ej igen, då får jag blodförtunnande"
Men WHAT????Hur kan de bara ge mig olika besked hela tiden?
Jag sa till honom att ingen berättat detta för mej innan han sa "det var tokigt".
Jag blir så förbannad, inte på min nuvarande läkare men på...danderyds personal som först ger mig ett besked, sen ett annat och sen undanhåller information om min älskade sons död.

Nu finns det ju inga garantier att det ej händer igen *suck*
Förut fanns blodförtunnande som ett slagt garanti...

Men hallå...

Vet inte vad jag skall göra...

onsdag 3 september 2008

Uppdatering!

Okej här följer en liten uppdatering av vad som föresegår här egentligen:

Jobbet:
Jobbet funkar bra. Har dock kommit underfull med en sak, förskola, med mindre barn är inte där jag vill tillbringa resten av mitt liv.
Jag tänker studera, inte just nu men jag hoppas till nästa år!
Socialpedagog är det jag vill bli!

Kärleken:
Den går också fint.
Visst finns det dagar då jag funderar, men vem gör inte det? Alla gör det har jag och min vän kommit underfull med!

Djuren:
Går valpkurs nu ju och på Lördag är det privatträning med stora vovven.
Sambon och jag skall dit, vi måste få bukt med dessa problem som finns hos henne.
Älskar min lilla pärla men det blir för mycket för mig att klara av.

Bebis:
Läkaren imorgon och ultraljud. SUCK!
Känns som om det bara är samma sak, hela tiden!
Önskar det kunde ta sig denna månad.
Vill så gärna,jag vill jag vill!

Saknad:
Jag saknar min Noel. Oerhört mycket!
5 veckor kvar till min förstfödda sons ettårsdag. Gud så orättvist det känns att behöva fira den i minneslunden, utan han hos oss.
Det gör ont!