Shopping!

Kan shopping göra en glad?
Japp!!!

Jag hittade en nyårsklänning! SÅÅÅÅ fin.
Ett par jeans, hundra spänn bara!
En tröja, svinsnygg till jeansen.
Smink.
Ja och så latte och bra sällskap.
Mycket mycket gott!

Imorgon skall jag på spel kväll, fyra goda vänner skall slåss om kampen mellan kvinna och man. (Japp, jag är genus pedagog...)
Det blir dricka och god mat som lagas av karlarna.
Ser fram emot imorgon, behöver få skratta och bara larva mig.
behöver få vara i sällskap där jag vet att de tycker om mig just som jag är.
Behöver få vara fin och vacker för någon.
I detta sällskap är jag världens finaste Anna.
Och det vet jag!
Och man kan behöva såna ord, sådana vänner, såna tillfällen då man verkligen kan känna sig så också.

Sen är det nyår och då är det ännu en vän som jag skall krama på och skåla in nya året med!
I Min nya fina klänning!

NU, ut med hunden sen sängen och tvn.

Vänner är det finaste man kan ha

Delar med mig av en kommentar som jag fick av en kär vän.
Sådana här ord kan göra vem som helst varm i hjärtat,
Tack min egna Anna för dessa skrivna rader:

Nej vännen, du är inte bara "bra på att vara ledsen".
Du är bra på att vara en vän.
Du är bra på att vara en syster.
Du är bra på att skriva.
Du är bra på att stötta.
Du är bra på att kämpa.
Du är bra på att vara Anna.
Och så bra på att vara det kan ingen annan vara.
Det finns så mycket mera du är bra på...men fortsätter jag att radda upp det får det inte plats :)
Du är helt enkelt bäst i mina ögon!
Du är och förblir min stjärna ska du veta!

Jag, mig, själv och alla funderingar

Jag bloggar, ibland flera gånger per dag.
Mest när jag funderar men även ibland när jag bara behöver få skriva.
Jag har alltid skrivit som någon form av själv terapi.
Och när jag skriver då bubblar det massor av ord och tankar ur mig och det känns så fruktansvärt skönt att gå tillbaka och läsa, minnas, gråta, skratta.
För det gör jag, jag skriver så att det berör.
Det berör mig!
Jag kanske inte berör någon annan, det kanske inte är någon annan som anser att det jag skriver är vackert eller roligt.
Men detta spelar mig ingen roll för skriva är det jag alltid har levt för, jag älskar att skriva.
Och jag berör mig själv, jag älskar mina texter.
Jag älskar att gå tillbaka och minnas exakt hur den känslan kändes.

Jag hade en tidigare blogg, en blogg det fanns några som jag ej ville hade adressen.
Sen bytte jag till denna, men allt jag skrivit i den tidigare bloggen är sparad på datorn.
Jag brukar plocka upp den och läsa och minnas.
I den bloggen skrev jag under graviditen och jag gråter när jag läser om alla förhoppningar och drömmar jag drömde då.
I den tidigare bloggen skrev jag dagarna, veckorna efter att Noel dog och det känns så ofantligt skönt att jag ha skrivit ner dessa känslor så att jag kan minnas.
Visst minns man känslor, drömmar, sorgearbetet...men även de starkaste minnen blir lite suddiga med tiden.
Det är därför det är så underbart att det nedskrivna ordet finns.
Och jag tackar så hemskt mycket att jag faktikst KAN skriva, för det är det bästa jag och kanske det enda jag kan riktigt bra.
Många drömmar dog i och med att Noel försvann men drömmen om mitt författande kommer aldrig att slockna.
Det är den enda drömmen jag nu kan hålla fast vid.

Självgod kan tyckas när jag säger att jag själv tycker att jag skriver bra så det berör, men vet ni, det är dock det enda jag skulle kunna säga är bra om mig själv.
Och det är egentligen jävligt sorgligt.

Men när jag funderar över mig, mitt jag och mina egenskaper så lyser min dåliga självkänsla igenom.
Jag smälter tex som smör när någon säger att jag är bra, att jag är underbar eller vad det nu kan vara.
Detta är en av anledningarna till att jag fallit för så fel män genom livets gång. (Här är INTE Rick inräknat).
Men om man gått genom livet och alltid fått höra, sedan man var liten att allt är ens eget fel, att man bär ansvar över alla fel som sker då börjar man till slut att tro på det.
Men mitt skrivande är det ingen som har kommit åt.
Tillexempel så har aldrig någon i min barndom sagt till mig att jag är kass på det, för jag delade ej mitt skrivande med mina plågoandar (läs min styvmamma).
Jag har aldrig delat mitt skrivande med människor som vart dem ovärdiga.
Bara med en ovärdig, men han ansåg mitt skrivande så bra att han stal mina texter och la sig som textförfattare.
Idag kan jag bara le åt det, så bra var jag alltså att han som sa att jag var så dålig, värdelös och att jag förtjänade att dö, han stal ändå något av mig, det fanns något av mig han ville ha, så mina texter var alltså inte så dåliga som jag...

Och det är väl det som borde vara meningen med livet, med ens existens att hitta något som man är extra bra på.
Oavsett vad det är.
Jag tror på att alla är bra på något.

Jag menar, jag kan väl inte BARA vara bra på att vara ledsen?

Ensam

Jag känner mig ensam.
Mycket ensam.
Det är inte det att jag INTE har en massa bra vänner runt om mig eller fina syskon som jag älskar eller en farmor som är min stora idol.
Nej, det handlar om att jag känner mig ensam i hjärtat.
Ensam med min sorg (Trots alla fina människor som jag mött)
Ensam med mina tankar och mina funderingar kring livet.
Ensam i mina framtidsplaner.
Ensam i min längtan och i min saknad.

Det finns ett hål.
Ett svart hål.
Det är det hålet som man ibland puttas ner i när man sörjer.
De två till tre första månanderna efter att Noel gått ifrån oss befann jag mig i detta hål varje dag.
Nu när det har gått över ett år då faller man bara i det där hålet ibland.
Men när man faller så faller man hårt.
Att gråta så där hejdlöst då hjärtat slits mellan livet här och nu och mellan saknaden som gör så fruktansvärt ont, det är skitjobbigt.
Man blir kluven och man blir nästintill schitsofren.
Man lever och andas men samtidigt är man död inuti och håller andan i mellanåt.
Jag är nere i ett hål, inte det där stora.
Men jag saknar så oerhört just nu att det vänder sig i magen flera gånger per dag.
Och då mår jag illa.
Och ingen förstår.
DÅ känner jag mig ensam.
Ensamast i världen.

Narnia

Jag och Rick låg igår kväll efter att jag kommit hem och tittade på Narnia.
Jag älskar den berättelsen, men tyvärr blev jag en aning besviken över Prins Caspian, alltsa filmen. (Inte min hund=)
Jag hade hoppats på mer...
Men som sagt det går ej att undvika, I LÖV Aslan!

Så hemresan gick...sådär va?! Med en packning på flera ton och en hund som inte kom till ro så känner jag mig just nu helt jävla slut. Jag sov till klockan ett, visst vaknade till några gånger men det var inte så att jag satte mig upp och tittade ut över rummet.
Nej jag sten sov ett bra tag.

Att komma hem kändes inte lika jobigt som jag föreställt mig.
Kändes nästan inte jobbigt alls.
Och jag har nog tagit ett beslut för mig själv, även om jag inte kommer att skriva så mycket om det här.
Men beslutet känns bra och jag tror nog mitt hjärta är med mig fullt ut denna gång.

Saknad, saknar min son så att det gör ont.
Hans minne, känslan av hans hand i min följer mig vart jag än går och jag önskar så att jag fick vrida tillbaka tiden.

Sista natten i Småland.

Åker hem imorgon.
Skall bli skönt, men samtidigt skulle jag vilja stanna längre.
Skönt att komma till sin egna säng, sina egna tider.
Härligt att få träffa vännerna.
Och bra för hjärtat att få åka ner till minneslunden en stund.
Men det andra vet jag inte!

Vi har pratat lite på telefon under denna vecka jag varit borta, sms en aning.
Men han är så kort och trist emot mig.
Är man det mot någon man för inte så länge sen sa sig vilja gifta sig med?
Nej.
Jag kommer nog snart tröttna på den attityden och den kärlek jag känner för denna man, kommer visserligen aldrig försvinna men den kärleken kommer bli trött på att försöka få visas utan gensvar.
Känner mig starkare.
Men det är NU.
Imorgon får jag en kram, är det lika enkelt då?

Godnatt gott folk

Julafton har passerat

Så var julen slut för detta år.
Eller i allafall så är julafton passerad, 2008:s jul är över föralltid.
Ett år kvar tills jag saknar dig älskade Noel på detta sätt igen!

Julen har på många sätt varit sorglig, gjort ont.
Utan Noel, utan Rick, utan stora hunden.
Och jag saknar dem alla.
Men julen har också varit över förväntan.
Så här såg julafton ut:
Vaknade halv åtta, systerbarnen öppnade sina tre paket under granen.
Vi åt julfrukost ihop.
Jag gick ut och tände två ljus under systers körsbärsträd för min ängel och två vänners änglar. (Det lyste så vackert på kvällen att en tår föll)
Vi åkte till barnens farmor och farfar och jag kände mig som ett äkta bihang.
Efter en stund kände jag ändå att jag kunde njuta av barnens skratt och förtjusning över tomtar och paket.
Jag höll lilla tjejen, halvåret äldre än Noel i min famn och saknade lite extra mycket!
Jag fick några paket och blev jätteglad över dessa.
Kom hem och mötes av två vackra ljus som lyste upp ett stort körsbärsträd.


Men nu drömmer jag mig bort:
Vakna upp och smyga ur sängen.
Göra frukost till familjen utan att dem hör.
Gå upp med brickan till dem och sitta tillsammans i sovrummet och dricka te och äta tomtegröt.
Öppna varsitt paket.
Mysa!
Gå ner och se familjens stora ögon när de ser alla paket under granen.
Äta god mat.
Kalle Anka.
Tomte.
Barnfötter som springer.
Skratt som klingar.
Glögg som dricks.
Snö som faller.
Min son i min famn.
Och jag i din.

En Änglajul

Vänner i överflöd som vet hur sorgens känns.
Människor som vet hur tårar bränns.
Juleljusen tindrar klart och varmt
Och vi saknar barnen vid våran barm.
Men när änglar firar jul finns ingen sorg och inga tårar.
I himlens valv finns inga dumma och inga dårar.
Där vandrar alla änglar sida vid sida, hand i hand.
Där binder dom sig samman i kärlekens röda band.
Glada tankar sprider sig bland stjärnornas glans.
Där sjunger alla tillsammans i en lyckans dans.
Och de tårar som rinner ner för din kind.
Är din ängel som sveper förbi likt en vind.
Med en näve stjärnglitter
Och en påse barnafnitter
Ramlar de förbi sin mamma och sin pappa.
Sträck ut er hand, så kan ni änglavinden klappa.

God Jul Noel och alla ni andra

Julafton.
Ligger vaken och väntar på att vakna upp till en julaftonsmorgon med barnspring runt granen och paket i överflöd.
Men ljudet av barnfötter kommer inte från min son.
De kommer från mina älskade systerbarn, Noels kusiner.

Kan inte råför att jag ligger och tänker på hur roligt ni hade haft det tillsammans imorgon, och genom livets gång.
Jag saknar dig!
Saknar dig min lilla pojk.
Det gör så fruktansvärt ont att fira jul utan dig, ännu en gång.
Jag vet ju att du finns bland oss, i evighet.
Men jag saknar din fysiska existens, en kram, en hand i min.

God jul Noel.
God jul min älskade son.
Jag älskar dig så!
Kramar från mamma

Dan före dagen

Det gör ont i mitt hjärta.
Det värker i kroppen.
Imorgon är andra året att fira jul utan lille Noel.
Och detta år firar jag inte ens med hans pappa.
Bara tanken på dessa oerhörda förluster får det att bränna bakom ögonlocket.
Och jag funderar imellanåt på hur sjutton jag skall orka gå vidare.
Men så hittar jag något att kämpa för, en liten hint om att vi kanske löser det tillsammans jag och Rick.
Eller en människa som säger åt mig att jag är värd mycket mer.
Eller en sång som säger åt mig att jag är en "Supergirl" skickad på msn av en kär vän.
Kanske kan det vara den där tåren som kändes mer än de andra och då jag börjar fundera på, Är han värd denna smärta? (Inte Noel alltså, utan Rick)
För jag menar så jävla oschysst som han betett sig.
Okej, jag vet man säger elaka, idiotiska saker när man är arg.
Men de tårar och den smärtan han tillfogat mig?!
Efter allt vi tillsammans upplevt, efter min bakgrund fylld av svek och sår.
Då tänker jag, Hur kunde han?
Och då orkar jag med tanken på att han ej är värd mig.
Men...samtidigt så vet jag ju det, att vi tillsammans gett löftet till Noel om syskon och om att kämpa.
Jag vare sig vill eller kan bara så där lättvindigt strunta i dessa löften.
Och mitt hjärta greppar efter ledtrådar som säger mig att en dag älskar han mig så pass mycket att han aldrig vill släppa taget igen.

HEEEEEEJ Destruktiva tankar.
HEJ
HEJ
HEJ!
Jag trodde ni var försvunna, men som att möta en gammal vän dök ni upp.
Tack!

Våra änglar förde oss samman!

Det finns så många människor jag aldrig skulle ha mött om Noel hade funnits hos oss.
Givetvis skulle jag mest av allt vilja ha honom hos mig men när jag funderar på tex Pia, my LOVE(!!) eller på de andra underbart vackra personena som jag stött på. Fått en relation till, då kan jag inte se mig i ett liv utan dem.
Många människor, många möten har blivit vackra minnen, fina människor har gjort entre i mitt liv.
För vi delar på någonting som bara vi kan förstå.
Saknaden av våra barn.
Sorgen förde oss samman.
Trots att ingen av oss vill sörja, alla vill vara lyckliga med sina/våra barn i famnen är jag säker på att vi alla är glada att vi i sorgen mötte varandra.

Tack underbara människor.
Tack alla änglaföräldrar för det ni gett mig.
Stöd!
Kärlek!
Era tårar!
En famn att luta sig emot!
Tack för att jag har fått lära känna era barn, era änglar.
Tack för att ni tagit emot min Noel till era hjärtat.
Ni är värda allt guld i världen!

Jag log av hela hjärtat.
Log med hopp och framtiden.
Vi gick igenom lyckoruset hand i hand.

Så flög våra drömmar sin kos.
Med vita vingar lyfte han upp mot himlen.
Vår son var död!
Sorgen var total och tårarna brände i härtat.
Du höll om mig, jag tog din hand i min.
Våra drömmar var krossade.

Så tog vi ett steg i rätt riktning och vågade tro igen.
Med en skyddsängel vid våran sida.
Tillsammans med hopp om framtiden.

Så brast det.
Allt.
Kärleken.
Alla starka band.
De brast!

Jag går ensam längs vägen med tårar som rinner.
Orken har tagit slut.
Din famn finns inte längre runt mig.

Jag som trodde vår kärlek klarade allt...

Lördagstankar

Igår var vi över till några grannar till syster.
Det var trevligt.
Men fan att jag inte kan le och verkligen LE.
Det knyter sig i magen.
Det gör ont och jag är så nära till tårar hela tiden.
Jag kommer på mig själv att glömma bort att Rick inte är min man längre.
Det gör ont så inibombens!
För varje gång jag glömmer bort, så påminns jag sekunden efter.

Har en kollega och vän som i dagarna misst sitt lilla barn, sin lilla flicka.
Magen knyter sig och alla känslor gör sig påminda. Hur det kändes just i den stunden när beskedet kom.
Himlen är nu överfull och det finns absolut ingen mening med att ännu en liten ängel flyger sin kos.
Ord blir överflödiga men jag har ändå skickat ett meddelande att jag finns här om hon behöver och fick till svar: "ja du är den enda som som vet hur denna smärta känns".
Och det är sant, ingen annan kan förstå.
Ingen, utan vi änglaföräldrar!
Och den smärtan är outhärdlig.
Det finns inga ord att beskriva hur ont det gör i kropp och själ!

Änglar, visst finns dem, jag har hållit en i min hand.

Komplicerat förhållande

...Så ändrades status förhållandet till "Komplicerat förhållande" på facebook.
Men det är ändå ett förhållande och det är med honom.
Men det skar i hjärtat!
Åh dessa små saker, det är dom som gör ondt i hjärtat.

Jag har ont i magen hela tiden och funderar inom mig mest hela tiden oavsett vad jag gör.
Förra julen skulle vi varit höggravida och jag skulle ha suttit som en padda i soffan.
Det blev inte så.
Då var vi i fullständig sorg!
Detta året skulle vi göra så gott vi kunde, bara vara vi två, fira vår son i minneslunden, äta gott och sedan bege oss till ett par goa vänner.
Det blev inte så.
Och jag är trött på att mina planer skrotas hela jävla tiden.
Så innerligt trött!
Försöker hitta små sakerna att glädjas åt.
Men det är grymt svårt.

Men tack och lov för vännerna och familjen.
För stunden hjälper en go kram från lilla systersonen eller ett leende från min älskade systerdotter!
Åh jag älskar dem!

Snart kommer syster hem och vi skall in till stan.

/A

På tåget

Sittr på tåget ner mot systeryster.
Det skall bli skönt att komma bort.
Samtidigt känns det oehört sorgligt!

Lilla hunden sitter här bredvid och är så uttråkad så att han nog skulle kunna attackera vad som för att få leka lite.
Men inge lek på tåget,då blir han bara kissignödig!

Hemma är det okej, men jag har ont i magen av allting.
Jag mår skit dåligt och har världens ångest över ALLT!
Men ändå...
Åh jag önskar han kunde ändra sig och bara vilja ha mig mer än vad han tar mig just nu.
För tar mig det gör han, som det "ex" jag är.
Kryptiskt?
Jag vet.
Men behöver få vara liiite hemlig!

Tjip o hoj

Ytligt

Jag kämpar med att hålla mig ovanför ytan.
Att drunkna hjälper förmodligen inte.
Även om jag faller som en sten.
Jag vet inte hur, jag vet inte när.
Jag vet inte OM.
Men jag skall försöka ta ett till simtag.
En annan dag.

Orkar inte mer

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte mer.
Jag vill inte leva.
Aldrig någonsin igen.

Upps

Jag mår inte speciellt dåligt.
Inte så där som jag gjorde för ett år sedan.
Men jag mår givetvis inte bra.
Jag bara orkar inte "gå ner mig" igen.
Jag måste stå rakt upp och ner med benen och fötter på jorden.
Jag bara måste.

Idag var jag och Matilda och handlade lite och så givetvis en latte.
När jag kom hem ja då *upps* och censur och allt sånt!
Sedan lagade jag mat och vi satt och pratade lite jag och R.
Efter att han gått till jobbet städade jag undan lite. Inte allt. orkade inte mer än det jag gjorde.
Jag pyntade Noels "gran" och gosedjur och lykta som skall ställas i minneslunden på julafton.
Jag kommer ej ställa ner dem utan det gör R.
Jag åker till syster över jul, åker den 18e och kommer hem 26e.
Skall bli skönt att få komma bort!
Känns dock jobbigt att ej gå till minneslunden på julafton men jag vet ju som sagt att R gör det och jag skall gå och tända ett ljus för Noel i minneslunden där min syster bor.
Sedan funderar jag på att ha med den första minnesljusstaken jag köpte och tända det där vi är på julafton.

Min lille pojk, andra året som vi får fira jul utan dig.
Älskad och saknad som fasiken.
Suck.

Åt helvete

Så kom smällen, den slutgiltiga.
Jag blev, om det nu går att bli mer trasig än innan.
Men jag repar väl mig, så småningom.
Mitt största orosmoln är, hur skall jag kunna lita på någon igen?
Lögner har alltid funnits som en svart dimma runt mig.
Svek kom att bli min vardag.
Tills jag träffade honom.
Trodde jag då.

Jag vet inte hur eller när eller om jag någonsin kommer att kunna stå på benen igen.
Kan jag någonsin gå rak i ryggen, någonsin?

Någonstans bortom alla gånger då jag fått stanna upp, plockat spillror så glömde jag bort mig själv.
Vart är jag, den kvinna jag så gärna velat vara, den jag en gång var?
Hon är totaltspårlöst försvunnen.
Det kommer nog ta många många år att hitta dit, att hitta hem.
Jag ser en ljusning ibland.

Jag såg en ljusning med dig, men så föll vi båda två så hårt.
Och så tog vi oss vidare, tillsammans skulle vi klara allt.
ALLT!
Men som jag ser det så klarade vår kärlek inte allt.
Inte mycket.
För på vägen fann du andra känslor, för någon annan.
Men hon är inte jag.
Hon är någon som du förmodligen vill vara med.
Vart är jag?
Vem är jag?

Jag är hon som blev kär i dig.
Trodde på dig, sa till dig, du kommer få jobb. Du är bra!
Så fick du jobb.
Sen åkte jag ner i min svacka och jag svek dig med ett hejdå.
Vi fann varandra igen.
Du förlät.
Så blev Noel till.
Vi var lyckliga.
Lycka blev till sorg.
I sorgen såg vi andra sidor av varandra och jag älskade dessa hos dig.
Vi blev så nära som två människor kan bli.
Du svarade ja att bli min man.
Jag älskade dig mer än någonsin.
Och vi hoppades tillsammans om att få bli föräldrar igen.
Förhoppningarna grusades.
Men jag sa många gånger att vi skulle klara detta.
Snart, snart sa jag hela tiden. (Ibland trodde jag inte på det själv).
Jag grät när du var borta för den ottillräcklighet kjag kände.
Jag hatade min kropp och vår sorg.
Men jag stod ut.
För DIN skull, vår vår skull.
Så kom vi nära målet.
Då bröt du upp.
Orkade inte mer.
Och känslor för någon annan sa du.
Jag föll.
Aldrig mer ligga på din arm och somna.
Aldrig mer.
Jag klövs itu, jag går sönder.
JAG är borta.
Vart är jag?

Det enda jag har kvar är min sorg.
Sorgen efter min största förlust någonsin.
Förlusten då jag förlorade mina drömmar om en familj tillsammans med dig.

Tårar

Det var länge sedan som jag grät så många tårar som jag gråtit idag.
Men tårarna bränner likt förbannat lika mycket.
Jag har inte gått och blivit immun från sorgen, från smärtan att förlora.

Idag har vi pratat.
ganska mycket.
Jag har slängt ringen, slängt saker på golvet, skrikit, gråtit och slagit handen i bordet.
Jag har sagt onödiga saker.
Men saker som jag behövde få ur mig.
Här är en onödig del av diskussionen:

Jag -Jag har absolut ingenting kvar
Han -Jodå
Jag -Jag litade på dig, trodde du hade bestämt dig för att leva ditt liv med mig.
Han -Det trodde jag med ju
Jag -Jag vill ligga där Noel ligger, det är dne enda platsen jag vill vara på just nu. Jag litade på dig och när han dog så levde jag för din skull. Det var ju onödigt.
Han - Nej det var det inte
Jag -JAG LITADE PÅ DIG, jag har inte ens en gravsten att gå till, jag har aldrig hållt i min son för jag LITADE på dig när du tog dessa beslut. Jag har INGENTING kvar för att jag litade på dig
Han -Tror du det var så lätt för mig att ta dessa beslut
Jag - Du gjorde det iallafall
Sen slängde jag ringen, tidningar, senapsflaskan, alla papper som låg på bänken.
Och jag skrek, tårarna rann, jag fick svårt att andas.
och jag ångrade djupt vad jag sa.
Även om det var nödvändigt för MIG att få ur mig de känslorna jag gått och tänkt på så var det inte nödvändigt för HONOM att få höra det.
Inte skyller jag på honom för att han valde minneslund (även om han vet jag ångrar att vi ej har gravsten) eller att han sa att vi inte skulle hålla Noel (även om jag gråtit litervis av tårar för att jag ej gjorde det).
Det var så onödigt av mig att slänga ur mig detta.
Samtidigt som det kändes så ofantligt skönt.

Hur som haver så efter dessa känslostormar kändes det plötsligt bättre och skönare att sitta ned att prata. Han kramade om mig för första gången på en vecka och jag höll hans hand.
Han orkar inte och vill inte mer.
Han säger sig älska mig, men inte som förr.
Men jag vill ha honom mer än någonsin.
Även om inte allt vart bra mellan oss så känns det sjukt, mycket sjuk att veta att jag inte kommer dela alla drömmar med honom.
Kanske hittar vi tillbaka, kanske inte.
Just nu känner jag mig bara tom, så tom.
Och jag saknar vår son.
Oerhört.

Jag har ingenting!

Meningslöshet

Jag känner ingen mening att stiga upp från sängen.
Jag ligger kvar.
Jag känner en hopplöshet dra igenom mig.
Jag ignonerar.
Jag tänker tankar på hur allting kunde bli.
Det gör ont i hjärtat.
Jag känner mig ensam.
Så fruktansvärt ensam.

Djup suck

Idag har jag och R inte pratat en enda gång.
Jag är frestad att ringa honom, men skall försöka låta bli.
Han jobbar i natt.
Känns helt jävla sjukt bara...
Allt.
Alla planer vi hade har gått i stöpet och det känns, ja... Det gör ont.
Vet inte hur jag skall klara av att gå vidare.
Har kännt en känsla av att jag inte vill längre, orkar inte leva.
Men jag måste.
Måste.
Jag har fotfarande, med eller utan R ett löfte att uppfylla till min älskade son.
Men livsgnistan, den lilla som just hade börjat glöda igen är död.

När allt brister

För en och en halv månad sen var det Noels ettårsdag.
Då flödade det kärlek mellan oss tre,vår son, min sons pappa och mig.
Några dagar senare svarade R på ett mail.
Han skrev till mig att allting skulle bli bättre nu, bli bra!
Men han ljög har jag insett.
Ingenting är bra mellan oss just nu.
INGENTING
Jag kommer aldrig kunna förlåta detta svek som han svek.
Jag skall ej behöva förlåta.
Jag förtjänar kärlek, vänskap, trygghet och stabilitet.
Detta är inte kärlek för mig.

Och det gör ont.
Jätte ont!

Att gå vidare är inte det lättaste, inte känslomässigt och absolut inte praktiskt.
Utan att ha tänkt på det har jag satt mig i en sits där jag faktiskt helt ärligt inte har RÅD att bo ensam.
Jag betalar så pass mycket på mina forna misstag idag att jag aldrig skulle kunna leva själv.
Hur sjukt är inte det?
Så jag får väl bo kvar här och sen får vi få det att funka ett tag.
Men oj vad arg jag är på mig själv när jag ser mig själv med "fördömande-ögonen".
Jag dömer mig själv.
Hur kunde jag bli så HÄR dum till råga på allt?
Fan jag är så klantig och så BLÅÖGD igen och igen och igen.
IGEN!
Orkar jag plocka upp alla skärvor ännu en gång?
Kan jag vara tyst och låta allt hända.
Jag blir ju så ELAK när jag är ledsen...
Fan.
Hur går man vidare när man FÖR FÖRSTA gången trodde sig leva med drömmar om en framtid, med den man trodde att man skulle leva med?

HejHå

...Som ett slag i magen

Imorgon har jag ägglossning.
"Bättre odds än så här kan ni ej ha" sa läkaren och log.
Men vi kan ha bättre odds än så här.
Allting skulle kunna vara bättre.
Han skulle kunna vilja vara med mig, älska mig och gifta sig med mig, skaffa barn med mig.
Ja allt det som han ville för mindre än en vecka sedan.

Som ett slag i magen.
Jag har ont i själen och sorgen smyger sig på i och med detta jobbiga.
Jag saknar vår pojk,
Om han fanns hos oss hade han velat stanna.