När allt brister

För en och en halv månad sen var det Noels ettårsdag.
Då flödade det kärlek mellan oss tre,vår son, min sons pappa och mig.
Några dagar senare svarade R på ett mail.
Han skrev till mig att allting skulle bli bättre nu, bli bra!
Men han ljög har jag insett.
Ingenting är bra mellan oss just nu.
INGENTING
Jag kommer aldrig kunna förlåta detta svek som han svek.
Jag skall ej behöva förlåta.
Jag förtjänar kärlek, vänskap, trygghet och stabilitet.
Detta är inte kärlek för mig.

Och det gör ont.
Jätte ont!

Att gå vidare är inte det lättaste, inte känslomässigt och absolut inte praktiskt.
Utan att ha tänkt på det har jag satt mig i en sits där jag faktiskt helt ärligt inte har RÅD att bo ensam.
Jag betalar så pass mycket på mina forna misstag idag att jag aldrig skulle kunna leva själv.
Hur sjukt är inte det?
Så jag får väl bo kvar här och sen får vi få det att funka ett tag.
Men oj vad arg jag är på mig själv när jag ser mig själv med "fördömande-ögonen".
Jag dömer mig själv.
Hur kunde jag bli så HÄR dum till råga på allt?
Fan jag är så klantig och så BLÅÖGD igen och igen och igen.
IGEN!
Orkar jag plocka upp alla skärvor ännu en gång?
Kan jag vara tyst och låta allt hända.
Jag blir ju så ELAK när jag är ledsen...
Fan.
Hur går man vidare när man FÖR FÖRSTA gången trodde sig leva med drömmar om en framtid, med den man trodde att man skulle leva med?

HejHå