tisdag 29 december 2009

Tankar, funderingar och känslor

Så var julen över för denna gång.
Ni som känner mig vet att julen är ångest och tårar för mig. Därför blev jag föga förvånad när jag såg lite framemot julen och när jag på julafton inte alls mådde så där uber dåligt som jag alltid gjort tidigare.

Visst kom det tårar, åh vad jag grät i Daniels famn. Saknade Noel så det gjorde ont imitt bröst. Tänkte på hur det skulle ha varit om han fanns med oss. Hur skulle hans ögon tindra när han såg all snö, alla paket, julgranen etc.
Åh jag grät.
Men jag vet att Noel är med oss och han vakar över sin familj, mig, sin pappa och den lilla som gror i mig plus alla andra som han tycker om.
Han älskar oss, Noel och vi älskar honom. För alltid.

Som en tidig julklapp så fick Daniel känna bebis sparka någon dag innan julafton. Vilken känsla, mest för honom men även för mig.
Och sen dess har bebis sparkat hårt och mycket.
Klockan 01:00 nästan varje kväll är han vaken den lilla busen.
Häromnatten sparkade han så hårt att jag fick ont. Men det gör ont på ett mycket, mycket angenämt vis.

Mycket händer i mitt liv förutom bebis. Nytt boende. Ikväll skall vi skriva på papper på en nyköpt lägenhet med uteplats och 3 rum och kök.
Underbart.
Mina gravidhormoner dock, de gör mig en aning stressad så igår föll det sig så att jag blev extra knäpp.
Det är EXTREMT jobbigt att bli ledsen/arg och på det känna allt DUBBELT. Det blir så jobbigt för den som jag blir ledsen på...

Idag skall jag fixa lite i lägenheten, börja packa och så. Skönt. Sedan skall jag till vetrinären med hunden. Han skall få sina klor klippta där. Sista gången jag klippte honom klippte jag honom för mycket vilket resulterat i att han är LIVRÄDD för kloklipparen.
Och jag orkar ju inte bråka såklart! Min lilla bebis, The dog.! =)

Imorgon är det en dags jobb, sedan nyår med goda vänner och därefter ledig till onsdagen därpå igen.
Wonderbar!

Snart är det dags för mig att vara hemma i ett år tillsammans med en liten. Jag längtar!

onsdag 23 december 2009

Lycka i juletider


Igår natt alltså idag.23 December hände något fullständigt underbart. Lillkillen gav en sådan kick inuti magen några gånger att det gick att känna utanför när man la handen på.
En glad pappa blev helt exalterad, likaså jag själv.
Vilken underbart fin julklapp. Bästa for ever.

måndag 14 december 2009

Vitt, vitt

Det är vitt på backen. Härligt. Jag vet inte vad som tagit åt mig men jag blev faktiskt rätt nöjd av att se snön på marken. Jag som annars avskyr denna del av året.
Men så ser jag ju fram emot julfirandet också.
Jag som hatar julen som varje år ger mig tre tjog med ångest i magen och hjärtat.
Men se där... detta året så längtar jag och tycker det skall bli mysigt.
Jag känner ej igen mig själv.

Jag är i vecka 19 idag. På lördag har vi gått halvvägs.
HALVVÄGS!
Det betyder att vi har lika mycket kvar eller om man vill se det som att vi har klarat av hälften. Vilket som.
Maj känns långt bort men med våra planer om de går i stöpet så kan nog det gå rätt fort de med.

Ikväll kommer mäklaren hit. Daniel skall sälja sin lägenhet för vi skall köpa större.
Imorgon skall vi åka för att kolla en trea, renoveringsobjekt som då isåfall skall vara klar innan mitten av April.
Kan ni tänka er, det kommer gå superfort med så många bollar i luften.

Jag hejjar på min lillasyster idag klockan halv 2!!!!



Over and out

tisdag 8 december 2009

Bola


Idag fick vi hem ett gravidsmycke, en bola som vi köpt till Ärtan! Den skall han/hon få på julafton (om vi kan hålla oss så länge=)

Det blir verkligen inte det första Ärtyan får, vi har ju spenderat många hundralappar på grejer redan.
Vi diskuterade det igår medan jag låg och hyperventilerade pga min oro inför imorgon;
När jag väntade Noel kände jag direkt från plusset en sådan jävla enomr kärlek att jag höll på att spricka. Det lilla frö inom mig väckte all kärlek i min omgivning till liv.
MEN jag vågade aldrig inhandla massa grejer för jag var rädd för att de ej skulle komma till användning (Och ack så rätt jag hade)

NU med Ärtan VÅGAR jag inte släppa loss den kärlek jag VET att jag känner för detta nya lilla liv. Det gör ju så ont att förlora... Och det ger mig dåligt samvete, trots att jag vet att jag älskar exakt lika mycket som jag älskade och älskar Noel men jag vågar inte... Jag blir rädd bara jag skriver det!
DÄREMOT har jag inhandlat grejer till bebis för flera tusen. Som om jag behöver få hoppas genom materiella ting...

FULLT NORMALT säger Daniel.
Jag som var så rädd att blotta dessa känslor för honom säger att jag är normal.
JAG, normal.
Han underbara.
Åh vad jag är tacksam att lotten föll på honom att bli mitt andra barns pappa.

måndag 7 december 2009

Om änglar och tro

Jag tror definitivt på änglar och att de tar hand om oss. Det är DÄRFÖR mitt liv gjort en sådan vändning sedan Noel tog ifrån mig. För jag har en alldelles alldeles egen liten pojke som breder ut sina vingar runt sin mamma!

Jag har alltid trott på änglar, mer eller mindre. Inte just att änglar är vita vingar och allt det där utan de änglar vi köper ute i affären och de bilder på änglar som finns är bara en symbolik.
En symbolik över det som finns runt omkring oss.
Jag vägrar tro att de som man älskar bara försvinner när de dör. Jag tror de stannar kvar och ser till att just vi som är kvar har det bra.

Det är sjukt att säga men sedan Noel dog så har mitt liv blivit bättre på många plan. Det beror visserligen väldigt, väldigt mycket på mig och att jag arbetat så mycket med det som är inom mig.
Men vissa saker känns som om det har gått för "lätt" för att vara mitt liv. Jag har ju liksom aldrig haft det lätt.
Och hur skulle jag INTE kunna tro att Noel har ett finger med i spelet? Jag tror han strör stjärnströssel över mig och gör min väg lite enklare och för det är jag enormt tacksam för.

Och det är DETTA jag behöver tänka på de dagar då jag är så orolig för dt liv jag bär inom mig.
Skulle Noel låta något hända om han kunde göra något åt det?
Nej, precis.

Så jag fortsätter att tro!

söndag 6 december 2009

Om dagar man behöver

Man behöver dagar då man är på topp och även dagar då man faller.
Man behöver dagar som igårkväll när vi var hos sister, Matilda.
Jag bokstavligt älskar att umgås med dom där borta i tumba.
Jag mår bättre, genast. Det var så trevligt igår.
Nu är man hemma i stöket och planerna är att städa idag.
Jag orkar egentligen inte för jag har nada inspiration att göra något alls.
Men jag måste väl.
Suck och åter suck.

Jaja, bara att ta tag i det.
Tjo.

Psst tack alla fina för alla fina kommentarer,både här på bloggen och lite överallt!
Kiss

fredag 4 december 2009

ibland..

Vissa dagar som den här orkar man inte:
vara rädd
sakna Noel
vara glad
tycka att livet är underbart
gilla att vara gravid
gråta mer...

=(
Jag önskar jag kunde få bara försvinna för ett litet slag

torsdag 3 december 2009

Inför nästa vecka

Jag har många tankar inför nästa vecka.
Många som är dåliga såklart, katastroftänk. Det har "såna som vi" som varit med om otroligt sorgliga och jobbiga saker.
Jag tänker mycket på vad jag skulle ta mig till om jag var tvungen att begrava ännu ett barn.
Det enda jag vet är att jag som person, min person inte skulle klara av ännu en sådan stor förlust.
Jag tror att jag skulle behöva försvinna.
Och att oavsett hur mycket jag älskar Daniel så skulle jag nog aldrig klara av att stanna kvar. För en sak är säker. Jag kommer aldrig, aldrig att genomföra detta igen.
Alltså att vara gravid.
Och då blir det genast tankar om att den jag lever med är värd att få uppleva lyckan och att jag är oförmögen att ge honom det.
Precis som jag kände när jag förlorade Noel, och sedan när jag fick diagnos PCO. Då såg jag mig ovärdig.

Men visst fan tänker jag positivt också.
Jag längtar ju på ett sätt efter att få se vår lilla bebis.
Sprattlande och hur fin som helst!

GUD vad jag önskar man kunde få vara helt jävla naiv!

måndag 30 november 2009

Små rosa moln

Jag har en vännina som pratar om rosa moln. Tycker det låter så fluffigt och underbart. Men så rätt och sant. Rosa moln!
Ja, det är väl så jag kanske kan beskriva de senaste dagarna. Rosa Moln.
För det har kännts så underbart. Trots att jag har ont i fogar och rygg så har jag mått otroligt bra i hjärtat.
Jag har insett hur lyckligt lottad jag är och vilken jävla tur jag har haft och hur mitt liv har ändrat sig till så mycket bättre de senaste åren. Trots sorg och olyckor!
Jag har enormt fina människor i mitt liv fick jag erfara när jag misste min son. Fina, vackra folk som stälde upp och tog sig tid.
Jag har funnit mig själv på ett helt annt plan än förr. Jag vet att jag är värd all lycka i världen.
Jag är numera sambo med en underbar man som jag väntar mitt andra barn med.
Så vad finns det att klaga på? Ja såklart oron över bebisen. Vill inte uppleva en sådan stor förlust igen. Ryggen och fogarna gör ont och jag har svårt att göra vad jag vill.
Men sen då?
När bebisen kommer till oss och fogarna ej gör ont längre.
Då, just i det skeddet skall jag påmina mig om att jag är världens lyckligaste och fram tills dess skall jag glida runt på dessa rosa moln och bara vara så kär och förväntansfuull som jag just nu är.

fredag 27 november 2009

Idag är det fredag. Jag älskar fredagar men idag känns det inget speciellt alls. Det kan dock bero på att jag varit hemma sedan i måndags.
Men nästa vecka skall jag jobba igen. Blir ca 19 timmar/veckan i 3 veckors tid. Skönt för ryggen trist för jagf saknar mina kollegor.
Jag skall dock passa på att ta det två extra "lediga" dagarna till sjukgymnsatik och egentid.
Fast när jag har egentid saknar jag min älskling något så fruktansvärt.
Tänk att någon på så kort tid kan bli så betydelsefull och viktig för en.
Det är underligt det där.

Nu skall jag ta en lite kort promenad med en hund som står och gnyr. Det är små små korta promenader han får just nu pga ryggen. Men han lider inte för det utan han njuter av att matte varit hemma hela dagarna och gosat.

/A

torsdag 26 november 2009

Hur det kan svänga

Jag har kännt mig enormt orolig. Sådär att jag knappt kunnat fungera och kunnat tänkt på något annat. Men nu käner jag mig inte direkt orolig för ett tag för det är nadra dagen i rad jag kände bebisem kicka. Idag var det dessutom just 2 tydliga små kickar och de där kickarna gjorde mig tårögd av glädje. Förstå, vår lilla bebis KICKAR.

Åh jag längtar så mycket tills det är klart och att allt går bra!

Hejja bebis

onsdag 25 november 2009

Hur får man dagarna att gå?

I maj hoppas jag på att vara hemma med en liten tjej eller kille. Vårt barn. Då är jag helt säker på att dagarna kommer flyga fram och tiden tillsammans med lillen kommer kännas alltför kort.
Men nu när jag är sjukskriven och skall vara det i 2-3 veckor. (Bara!) så går jag som på nålar. Det är så fruktansvärt tråkig.
Nu är jag ju ej sjuk heller.
Utan jag har ont i ryggen.
Allt jag gör tar tusen sekunder extra. Som att plocka undan från vardagsrumsbordet. Eller lägga i en tvätt.
Men något måste jag ju göra...
Inte heller finns det folk som är lediga som man kan träffa och ta en kaffe.
Så vad ska man göra som sjukskriven när man klättrar på väggar?
Jag har ingen som helst aning. Jag är inte en person som gärna är sjukskriven.
När jag var hemma några månader då vi förlorat Noel då var det ju såklart en helt annan sak. Då var ju jag i chock och i sorg. dagarna gick utan att man tog notis om det.
Nu går dagarna märkbart väldigt sakta. Och jag har varit hemma TRE dagar.
Bara tre dagar som känns som flera veckor...

Imorgon skall jag ringa ang sjukgymnastik eller akupuntur. Jag har skjutit upp det till morgondagen.

måndag 23 november 2009

Nojjig som 17

Det var flera veckor sedan som vi var och tittade till Ärtan i magen. Då skuttade H*n så vackert där inne. Då var vi i v 10+5 enligt ultraljudet. Idag är jag på 16+1.
Det har gått sex veckor och jag börjar känna en allt större oro.
RUL börjar närma sig, får väl en tid imorgon hos barnmorskan. Vi skulle dit första veckan i december sa hon förra gången. En vecka kvar alltså.
Jag är nervös, rädd. Känner mig liten och svag och...orolig.
De två orden "tänk om" spelas upp i min skalle hela tiden.
...
I helgen var vi i ullared. Jag köpte MASSOR av bebis grejer. Det spruddlade i hela kroppen. Att våga. Att våga njuta sådär...men så slog det mig, tänk om vi aldrig behöver använda dessa saker...och jag blev nojjig istället.
ÅH vad jag önskar jag kunde få njuta istället för att vara så här rädd.

____
I fredags ramlade jag på jobbet. Inget allvarligt men jag slog i den redan onda ländryggen. Nu har jag super ont.
Och till råga på det gick jag i flera timmar runt i ullared då...plus satt sammanlagt 10 timmar i bil på 2 dygn. Osmart jag vet.
Och dessutom blir jag rädd och nojjig när ungarna på förskolan råkar hoppa på mig eller när det kommer en oavsiktlig spark i magen etc etc.
HATAR detta.
Kan det inte bara bli maj och en livs levande unge dyker upp hos familjen B/C?

Hua.

söndag 15 november 2009

En galning i trånkis

Jag känner mig som en fucking galning! Ett hormonmonster utan dess like. När det väl har börjat koka inombords så är det omöjligt för mig att få det att sluta.
Jag vet inte hur jag skall stoppa det.
Flera timmars grinande blir det till följd. Att känna sig värdelös och oälskad är känslor som sprider sig.
Och så försöker världens finaste man att göra allting bra. Och vad gör jag?
Jag gråter lite till och säger att jag vill vara ifred.
Det jag mest av allt vill är att krypa in till och få höra alla de fina saker som bara han kan säga.

Jag vet. Jag är gravid.
Plus mina hjärnspöken. Ingen bra komb.

Men ändå, dessa tillfällen blir jag rädd (även MEDAN jag håller på...) att han skall lämna mig. Vem vill vara med någon som mig? Som håller på och grinar och är så jävla tjurig att hela söndagen går åt till att plåstra om ett sår som finns men inte borde ha öppnats?
Jag blir trött på mig själv.

Goddag hormonmonster!

lördag 14 november 2009

Många funderingar

Jag funderar rätt ofta. Analyserar för mycket.
Det är både en bra och en dålig egenskap jag har detta med att analysera.
Genom hela livet har det varit något som de jag haft ihop det med har fallit för, min djupa, analyserande sida blandat med min högljuda framtoning.
Jag har framstått som rätt cool.
Ssom en tjej med skinn på näsan som vågar ta för sig och säger vad hon tycker.
Jag har sett mig själv sådan också.
Det underliga i detta är att när man sedan inlett en relation är det EXAKT dessa
egenskaper som jag sedan fått höra är fel.
Hörs man och syns när man är ute på krogen flirtar man.
Analyserar man och känner efter överdriver man.
Det som man fallit för blir det som man har velat ändra på hos mig.
Ibland har jag låtit dem göra det...
Speciellt en person fick mig att ändra hela mig. Inte för att jag var kär upp över öronen utan pga rädsla.

Vad är det som gör män så fruktansvärt kåta på att ha makt övert en kvinnas liv? Rädsla föder makt eller tvärtom.
Hur kan en kärleksförklaring visas genom blåmärken och ond kind?
När blev att älska att förnedra och att slå?

Jag brukar fundera på detta ibland och när jag gör det kan känsaln av att vara i en mans våld göra sig påmind och det går en rysning längs ryggraden.
Jag är glad över att vara 27 år och att ha fått lära mig otaliga läxor istället för att sitta i den situationen om 27 år igen...
NU har jag tagit mig vidare ifrån de destruktiva relationerna jag befann mig i genom livets gång.
Det har behövts tårar, terapi och det "behövdes" att min son dog innan jag kunde be om hjälp.
Jag har missbrukat relationer, destruktiva relationer.
Jag har blivit slagen och förnedrad. Sparkad och spottad på för att jag har gått runt och trott att det var det enda rätta. Det var vad jag var värd.

Min förstfödde sons pappa var en fin man... eller är. Han skulle aldrig lägga sin hand på mig. Han bröt jag med i ett halvår pga att jag inte stod ut med det lugna och fina. Det kändes fel. Och det är sjukt att tänka sig nu att jag bröt med honom när vi hade det som bäst där för 3 år sedan.
Idag lever jag med en man är jag hundra procent säker på aldrig skulle göra mig medvetet illa.
Jag har alltså turen att träffa två män (de två papporna till mina barn) och båda dessa två är fina män.
Jag trodde inte det var möjligt.

Ibland kan jag ändå få tillbaka mitt destruktiva tänkande, rädslan, ångesten. Som när det kommer till alkohol, ja iallafall när jag själv behöver vara nykter. Jag har ingen sund relation till alkohol när jag står vid sidan om.
Men jag försöker ändå analysera och vara tacksam att jag tagit mig ut ur det värsta.
Att jag inte behöver få stryk för att "må bra".
Istället vet jag att kärlek är att få vara liten och att bli älskad är att bli kramad när man mår som värst.
Att vara två, att ha en relation är att få bli arg och känna vad man känner och att istället för ett slag få en kyss helt från ingenstans.
Att håret i mitt ansikte förs undan från mina ögon medan jag vilar på min älskades bröst.
Aldrig, aldrig någonsin tänker jag falla så hårt igen.
Även att jag ibland tänker tillbaka och får ont i magen. Ont i hjärtat.


Jag är bättre än så!

Sådär

Nuså har jag gjort om lite igen...
Det blev en rätt trist design men så går det när man vare sig har tid eller ork för att lära sig göra coola designs. Detta får räcka.
Blev mina favorit färger, svart,röd och blå.
Thats it.
NU ska jag städa.
Snart

Bloglovin och städa

Så jag tog till mig uppmaningen att regga mig på Bloglovin. Så nu följer jag mina favorit bloggar därifrån. Smidigt.

Idag arbetar min älskling så jag har fått äta frukost i min ensamhet med bara hunden som sällskap. DEt blev rostade mackor med creme bonjour. Mums.
Jag sitter vid datorn och försöker ladda för att ta tag i storstädningen som jag har hört talas om skall ske här idag.
Vet inte vem det var som kom på den dumma iden men jag antar att det var jag som påstod det en dag denna vecka när jag kände mig ovanligt pigg och fräsch.
Jag tittar ut över de 43 kvm vi bor på och inser ju att det BEHÖVS en clean up så självklart skall jag sätta igång, snart...
Först skall jag ändra min design på bloggen.
Det var länge sedan sist.
Kanske dags att sluta vara anonym, well vi får se...

Tjing

torsdag 12 november 2009

Torsdag morgon

Idag är det Torsdag men det känns löjligt att påpeka det för jag antar att alla vet om vad det är för veckodag!
Men ändå. Torsdag.
Det betyder ju att sannolikheten för att jag får uppleva en fredag imorgon är mycket stor.
Fredag!
Jag är så förbannat trött i kroppen att på måndag morgon längtar jag redan efter helgens för få timmar.
Jag känner mig tung och har ont i magen. Växtvärk. Inget jag klagar över för det är ju totalt underbart med växtvärk pga att bebisen breder ut sig där inne.
Men ändå, trött i kroppen är mindre roligt. Jag känner mig inte alls lika rörlig som förut och det blir lite svårt att jobba i samma takt och med samma energi som tidigare. Jag undrar vart detta skall sluta.
Jag är i slutet av vecka 15 nu om tre dagar går jag in i vecka 16. Det betyder ju att det inte ens är halvtid ännu. Så jag undrar igen, hur skall detta sluta?
Så länge det slutar med en frisk och levande liten medlem ur vår familj så kan jag vara hur trött och tung som helst!

För en vecka sedan snart var det farsdag. Innan jag drog till småland var jag i minneslunden en sväng och tände ett ljus för min saknade pojke.
Sedan svängde vi förbi min saknade pojkes fina pappa. Jag gav honom en liten farsdag present sedan pratade vi en stund.
Jag berättade om de nya sakerna som jag fått reda på ang Noels död. Han ruskade på huvudet som jag gjorde och tyckte som jag att det är för jävligt att vi ej fått reda på ALLT förrens nu.
Minns ni min stora skräck när jag och Rick bröt? Jag var så rädd att missta honom för att jag skulle då missta att ha just honom, Noels pappa att prata med. Men det känns så himla rätt och lätt att prata med honom nu. Jag hoppas det förblir så för oavsett vart livet tagit och tar oss är han för alltid min först födda sons pappa och jag lär alltid älska honom.

NU skall jag strax börja jobba.
Tjing

tisdag 10 november 2009

v15

Jag är i vecka 15 nu och förutom förkylningen så mår jag prima.
Lite tungt börjar det bli men skall ej klaga, så länge bebis mår bra så får man vara glad!

Idag när jag vaknade och gick på toan så spelade mina ögon mig ett spratt. det såg ut som världens blodpöl o toan. Jag höll på att DÖ. Seriöst... Mitt hjärta hoppade högt och bankade hårt, hårt. jag vart så rädd. Minutrarna innan jag hann se att det INTE var blod... det var förfärliga. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ nu har jag upplevt den känslan att känna att det gått åt helvete med bebis. Nu räcker det, nu vill jag aldrig aldrig mer känna så igen. Tack!

Idag skall jag iväg och träffa Sister. Snacka lite skit och höra mig för hur det går för henne och hennes planer. I wish!

Tjolahopp

tisdag 3 november 2009

v14

Jag är i vecka 14 (plus en vecka, kanske...).
Att vara gravid som änglamamma är mycket överväldigat.
På många plan.
Det är mycket känslor som finns i själ och hjärta. Jag saknar tillexempel Noel ännu mer än jag någonsin gjort. (Och jag som inte trodde man kunde sakna någon mer än jag redan gjorde). Men allt, hela graviditeten påminner ju om min förstfödda. Jag jämför ju graviditeterna såklart. Detta gör att jag tänker tillbaka mer än jag gjort på länge.

Men jag känner inte bara sorg. Jag känner även glädje och jag längtar så tills bebis kommer ut livs levande och skrikande. Det måste bara bli så!
Jag vet att det kommer kännas som en evighet dit. Mycket som händer med mig, i min nya relation och med känslorna.

Hur min gravdiitetsplan ser ut JUST nu?
Första veckan i December blir det rul. Då får vi det slutgiltiga beräknande datumet och förmodligen så vet vi om det är en pojke ller flicka då som sprattlar därinne.
v24, i mitten av Januari. Ja det är väl egentlgen det mest jobbiga datumet i denna plan... det är då vi får "domen". Då görs ett flödesultraljud och ser blodets flöde bra ut då, så kommer det vara det resten av graviditeten, men om inte... (vill inte ens tänka).
Sedan kör vi ultraljud var fjärde vecka för att kolla tillväxten. Och i mellan dessa ultraljud så är det besök hos barnmorskan.
Mycket besök blir det men det får mig lugn.
Detta skall nog gå bra...

Men ibland, ibland känner jag mig rätt ensam i mina känslor...

(MEN tänk att det börjat bubbla i magen... känner något alldeles busigt där inne...)

tisdag 27 oktober 2009

Rädd

Jag är så extremt rädd.
Nu när de "kritiska" veckorna är över så borde man få känna lite lättnad! Nästan lite lycka.
Men nu börjar jag i stället bli rädd.
Så jävla rädd, för ju mer bebis växer i mig desto mer verkligt och desto mer ser man Maj framför sig.
Jag är rädd som fan.
Går inte att förklara men just nu gör jag det jag måste utan att egentligen orka.
Jag skulle helst av allt bara få ta hand om mig själv, ta det lungt.
Istället så ligger jag här i sängen lelös och grinar.
Jag är trött i huvud och kropp och själ och hjärta.
Och jag är rädd.

Och jag saknar Noel om än mer just nu! =(

lördag 24 oktober 2009

Lördagsmys

Hur underbart är det inte med lördag. Ligga kvar i sängen och bara vara. Inga måsten.
Det största måstet är att äta frukost, för Ärtans skull. Och det kan man ju leva med=)

Vi får se vad som händer idag då! Lördag, underbart!

torsdag 22 oktober 2009

Grattis dårå

Min älskling fyller år idag.
Grattis grattis.
Jag sitter här hemma och väntar på honom, det vankas middag hos svärföräldrarna när han kommer hem.
Själv skulle jag hellre vilja gå och lägga mig. Trött som fan.
Men vad gör man inte för kärleken.

Tack o hej

fredag 16 oktober 2009

Lite mer tankar

Alla grattar mig för att Ärtans lilla hjärta tickade så fint.
Alla grattade mig till ett fint ultraljud.
Såklart blir jag glad för gratulationerna men fan, kan inte NJUUUUTA.
Jag är också glad att det ser bra ut, självklart.
Ser framför mig de små akrobatiska övningarna Ärtan pysslade med när jag låg där på britsen. Så liten, men med en så stor plats i mitt hjärta.
Jag vill vara naiv, blåögd och få njuta.
Istället känner jag en rädsla utan dess like i min kropp.

Igår när Daniel kom hem och vi gick för att sova så bröt jag ihop fullständigt. Jag fick svårt att andas!
Jag fick dåligt samvete (!!!!)
För att jag utsätter honom för detta, och tänk om han skall behöva gå igenom det helvete som jag och Rickard fortfarande går igenom.
Sedan fick jag dåligt samvete för att min kropp är dum i huvudet och att allt, allt är mitt fel.
Noels död och om det går fel med Ärtan. Bara mitt fel.
och JAAAAAAAAAAAAAAAAA ingen behöver säga att jag skall tänka positivt och att det inte alls var mitt fel. JAG VET REDAN DET!!!!
Men det är inte samma sak som att veta och och att sluta känna.
För jag känner och det jag känner är så starkt.
Jag vill inte att ännu en fin människa och man skall behöva uppleva något så fruktansvärt pga MIG och min jävla f*ttkropp.
Hatar!

ÅHHHH vad jag hoppas att allt går bra!

Nu skall jag till sös och ta blodprov sedan tar jag första tabletten Trombyl och hoppas det är ett mirakel piller.
TJIP

torsdag 15 oktober 2009

Igen...

Jag kan inte sluta gråta.
Jag känner mig så orolig.
Orolig och väldigt väldigt ensam i detta.
Daniel säger "det kommer gå bra".
Ja det gör det nog säger jag. Men inom mig gråter jag och darrar av rädsla att behöva begrava ännu ett barn.
Jag skulle aldrig orka det.
Att missta Noel var det värsta jag upplevt.
Jag skulle aldrig orka ta mig igenom något sådant igen.
Iallafall inte lika som nu. Jag skulle vara knäckt livet ut, på ett helt annat sätt än nu.
Jag skulle leva utan barn för detta gör jag ALDRIG om igen.
Aldrig, aldrig.
Jag vill aldrig mer känna så här.
Jag VET att jag skall tänka positivt, men det är enklare sagt än gjort.
Men så kanske det blir enklare snart igen, men just nu bubblar känslorna totalt över.
Lilla vackra Ärtan.
Lilla fina Noel.
Snälla storebror vaka över mammas bebis!

<3

3,7cm kärlek

3,7cm. Så lång kan man mäta kärleken. Just nu.
Så lång är min lille krabat.
Han/Hon låg där och sprattla så härligt på skärmen. Upp med de små fossingarna i kors och så vink, vink med händerna.
Så underbart. Jag har varit orolig.

SEdan var det dags för läkarbesök.
Minns knappt vad människan sa.
Det enda jag hörde var återfallsrisk.
Och de där 15-50 procenterna som finns.
Jag är livrädd.
Imorgon börjar jag med trombyl, blodförtunnande.
Jag är så rädd.
Så rädd.
Kan inte hålla tillbaka rädslan mer, grinar och mår skit.
Lilla lilla lilla krabaten.
Jag vill inte ens tänka "tänk om". Men ändå, jag är så rädd.

lördag 10 oktober 2009

Mina små Ärtor

Så sitter jag här i en lägenhet och tankarna fladdrar förbi mig som ett yrväder.
Imorgon är det två år sedan jag berikades med att ha en ängel i mitt liv. Två år. Tiden går så fort, samtidigt som det inte all går snabbt utan i en lunkande takt så att saker och ting hinner ändras och hända.

Jag har ännu en Ärta inom mig som håller på att växa till sig. Det gör mig förbannat glad. Jag är enormt tacksam för att jag fått ta del av ännu ett mirakel.
Men jag är så ledsen att Noel inte får vara här och dela min lycka.
Jag saknar honom varje dag.
Tänker på allt vi skulle ha fått uppleva tillsammans, hur han hade tagit sina första steg, sagt sina första ord. Ja allt det där som barn gör.
Noel fick aldrig uppleva det vi ville uppleva tillsammans med honom.
Min älskade pojke.

Jag minns att jag kallade Noel för Ärtan när han låg i min mage och jag minns hur Noels pappa sa åt mig att NEJ det är ingen Ärta, det är Noel. Och det var det =)
Jag kallar mitt nya mirakel för Ärtan och får inga nej av Ärtans pappa, för vi har ingen aning vem som gömmer sig där.
Denna graviditet är så annorlunda emot Noels.
Jag är inte direkt orolig att något skall gå fel vilket jag var med min älskade pojke. Och jag fick rätt.
Tänk om jag har rätt i att allt kommer gå vägen denna gång?
Jag har ju en ängel som vakar över mig och varje steg hans bror eller syster tar så vad kan egentligen gå fel?

Jag älskar min mirakel. Mina små ärtor. Min Noel. Min Någon.
Jag önskar ni kunde vara här samtidigt och förgylla mina dagar.
Jag älskar er!

Tack Noel för att du ger mig styrka att våga tro.
Tack för att du strör ditt stjärnströssel och gör mamma mindre orolig när oron sätter sina klor i mig.
Och tack Någon för att du valde att komma till mig och få mig att våga hoppas.

fredag 9 oktober 2009

Minnesbilder

Den starkaste och mest jobbigaste och framför allt mest ångestframkallande minnesbilden från det som skedde för två år sedan är inte ens en minnesbild utan ett minnesljud.

Hur barnmorskan drog hjärtljudsapparaten fram och tillbaka på min mage. Hur det sprakade och skrapade i högtalarna.
Ingenting.

Det gör så förbannat ont i hela mig.
Jag saknar min son.

torsdag 8 oktober 2009

Om bara några dagar...

Om bara några dagar är det Noels tvåårsdag.
Det känns jobbigt.
Jobbigt att ännu ett år behöva fira han i minneslunden och lägga blommor och presenter där.
Jag vill så gärna ha honom här!
Det kommer jag alltid att vilja ha, han kommer alltid fattas mig och mitt hjärta kommer aldrig, aldrig bli riktigt helt igen.
Jag saknar min son, trots att det gått två år.
Jag kan känna att saknaden inte är lika starkt påfrestande för kroppen som den var tidigare. Förr kunde man bli helt matt och orkeslös, gråten kunde komma när man minst anade det och så grät man i timmar tills ögonen inte kunde fälla fler tårar.
NU är det inte så.
Däremot kan jag inte påstå att sorgen är på något sätt lättare. (Ja om man bortser från det fyskiska som är lättare då)
Men hjärtat bultar fortfarande hårdare när känslorna gör sig påminda och man gråter ibland.
Jag tänker varje dag på min son. Ibland så funderar jag på hur han skulle ha tagit sitt första steg eller hur hans röst skulle ha låtit.
Den sorgen att sörja det man aldrig får uppleva, den gör också ont. Mycket mycket ont.

Ibland känner jag mig så ensam i saknaden och i sorgen, trots att jag har goda vänner som jag kan tala med.
Men ändå känner jag mig ensam rätt ofta.
Ingen kan ju förstå just MIN saknad.
Ibland funderar jag på om det bara är jag och Rickard som någonsin kommer att kunna förstå varandra.
Och om jag utan honom, Rickard, någonsin kommer att orka bära all den sorg jag har inom mig.
Jag kommer nog alltid behöva honom, Noels pappa.

Jag saknar min son som om några dagar fyller två år.
TVÅ år!

onsdag 7 oktober 2009

Underliga saker som sker

Det är mycket som sker i mitt liv och i min kropp just nu.
På Noels tvåårsdag som närmar sig (den är på söndag)kommer jag alltså att bära ett syskon i min mage.
Ett "halv"syskon.
Tänk vad livet kan ändra sig enormt fort.
Efter ett år av kämpande, dels mot sorgen och dels för att få uppleva glädjen att få ett barn tillsammans igen så sprack det. Mellan mig och Noels pappa.
Det vi gick igenom var enormt tufft och slitsamt.
Som jag gråtit över en förlorad dröm. Den dröm jag och Rick delade.

Så tog jag mig förbi det värsta. Började leva igen. Bestämde mig för att börja lita på min egen förmåga. Älska mig själv och förlja mitt hjärta. Och det gjorde jag.
Vips!
Så träffade jag en underbar man som visade mig vägen till ett annat liv. Ett liv där JAG är viktig för fler personer än mig själv.
Så hände något otroligt. Inom mig började någonting gro. Först var det "bara" kärlek sedan var det ett enormt bevis på den kärlek som vi båda känner.
Allting gick fort.
Väldigt fort och ibland så vill jag bara stanna till och få fundera.
Men det finns egentligen ej så mycket att fundera på. Jag skall bli tvåbarnsmamma!
Livets vändningar kommer så fort, likt ett ögonblick.

På ett ögonblick försvann min älskade son.
På ett kort ögonblick förlorade jag min sons pappa.
På ett ögonblick träffades jag ännu en gång av kärleken.
Och på ett väldigt kort ögonblick så skulle jag helt plötsligt bli tvåbarnsmor.

Ögonblick kan både vara underbara och rent ut sagt förjävliga!
Bara bara detta nu går bra!!!!!!

Och så måste jag tillläga att jag varken röker eller snusar längre (såklart) men DESSUTOM så dricker jag inget dåligt kaffe längre ELLER biter på naglarna.
Men så har jag gått upp tio kilo också...
Men ändå!

torsdag 1 oktober 2009

Saknad blandat med längtan

Snart är det två rå sedan vi förlorade vår son. För alltid min först födda son.
Jag saknar honom. Hela tiden.
Min lilla pojk som togs ifrån mig, jag saknar honom så extremt mycket!
Jag önskar så att jag fick vrida tillbaka tiden och göra om så att allting blir rätt.
Det är jobbigt att bära en saknad man vet aldrig någonsin lättar från ens bröst.

Och så längtar jag.
Tills när nästa lilla busfrö vill titta ut.
Jag längtar så enormt mycket.
Mycket oro över att behöva förlora igen.
Mycket längtan som gör tiden alldeles för långt bort

Saknad och längtan. Två så otroligt olika känslor som blandas om i mitt hjärta.

onsdag 23 september 2009

På jobbet

Det är möte idag. Jag sitter på jobbet och väntar ut tiden.
hatar detta! Skift, det är så det känns.
Jag har en underbar man som både hämtar min hund på dagiset och sedan även hämtar sin extremt trötta kvinna efter ett möte hon inte vill vara på.
Underbara underbara man!

Det har varit två intensiva veckor om man 1 tänker till känslostormar och 2 tänker på alla människor vi besökt. Det har varit hans kompisar och familj, min familj och lite fler av hans vänner.
Min hjärna snurrar på som fasiken så nu måste jag nog ta det lite lungt med alla intryck och nya möten.
Men visst är det underbart! ((som allt annat just nu=)

NU ska jag gå på toa för femtioelfte gången idag sedan skall jag krypa ner i soffan en sväng innan mötet börjar.

TJING!

söndag 20 september 2009

Lite allt möjligt

Jag är verkligen dålig på att uppdatera just nu. Men har så mycket annat för mig än att sitta på nätet. Ja som att sitta och mysa med min käraste till exempel!
Helt underbart liv jag lever nu.
Visst allting kan allting bli bättre men detta är snudd på bäst.
Allting kommer att bli fantastiskt tror jag och jag känner så mycket kärlek.
Kärlek kärlek.

------------------------------------------------------------------------------------

Snart är det Noels tvåårsdag.
Ont.
önskar han fick vara med om detta jag nu är med om.
Min lilla pojke.
Jag älskar dig, saknar dig!
Oerhört!
<3
En smärta som aldrig kommer försvinna helt.

tisdag 15 september 2009

Ärtan pärtan pyron pa...

...Eller något.

Jag känner mig glad, lycklig, positiv.
Nöjd med tillvaron.
Det kan bara bli bättre, det känns i hela mitt hjärta.
Jag lever och jag älskar.

<3

fredag 11 september 2009

Om att tänka positivt!

Det är svårt att tänka positiva tankar när man vet hur lätt allting kan vända.
Jag försöker.
Jag berättar öppet för min omgivning, just för att få de där glada reaktionerna som jag så väl behöver. Jag vet att många gör tvärtom, de väntar och väntar tills de 2måste" berätta.
Men som sagt jag behöver alla glada tillrop jag kan få.

Jag är inte så där sjukligt orolig.
Men jag tror det kommer, det är jag säker på.
Jag är så pass chockad och kan knappt tro att det är sant så alla känslor har ej hunnit infinna sig ännu.
Men jag är glad.
Mitt hjärta är glatt.

Jag sitter på jobbet och väntar på älsklingen.
Vi skall dra ner till småland och till min kära syster med familj.
Imorgon skall vi träffa pappa och farmor plus en av bröderna.
Det känns lite pirrigt.
Men antar det är nödvändigt att börja träffa familjerna nu hö hö hö.

AJA. Denna helg kommer bli kanonbra.

måndag 7 september 2009

Överraskad

Idag skedde något som fick min värld ur balans. Totalt!
Glädje tårar blandad med rädsla.
Pirr i hela kroppen.

Hemlighetsmakerie.
Well hell yea.

fredag 4 september 2009

min hjärna skapar oreda

Ja så är det. Min hjärna skapar ofta oreda i mitt liv. Jag tänker, analyserar, funderar och varje ord kan bli till tusen olika meningar när jag väl sätter igång.
Jag avskyr det i mellanåt och anser faktiskt att det är en av mina sämsta sidor, det här med att tänka för mycket.
Många små problem kan bli till stora och så är man igång igen.
Ibland funderar jag på hur någon kan stå ut att leva med mig.
Visst att med tiden, när man är mer säker på personen och situationen, då kan det bli lite mindre funderingar.

Äsch, går inte ens föklara.
Men jag hatar i allafall att tänka sönder saker, saker som egentligen är superbra!

onsdag 2 september 2009

Fin, finare, finast

Idag är jag hemma.
Har huvudvärk.
Kaspian har börjat på sitt nya hunddagis och är jätteduktig. Är så stolt över honom.
(Och ja man kan vara stolt över sin hund, han är ju min bebis ju)
Det enda som är jobbigt är hur han ej vill gå ifrån mig när jag lämnar. Det gör ont i mattes hjärta.
Men vet ju att han har det bra och leker järnet!

Igår när det var en sån där dålig dag då blev jag stressad när klockan slog halv sex och jag visste att Daniel snart skulle komma hem.
Jag vet ju att sådana dagar då syns min smärta rakt igenom.
Och jag hmm, skäms inte för att prata om den eller visa den. Inte alls. Men samtidgt så har jag inte hittat balansen eller styrkan på något sätt. Ja att prata om den med honom. Med en person som inte varit med under den jobbigaste perioden. Känner att det blir svårt att förklara. Svårt att göra smärtan rättvis på något sätt.

Mina vänner och min familj som var med mig under graviditeten, Anna, Jossan, Jonna, Lena, pappa, mamma, bröderna, farmor... Ja alla dem de såg ju, de kände ju det jag kände med mig.
Jag har kunnat berätta och prata med dem på ett helt annat sätt. De var ju med och gladdes åt min och Ricks son. De var med och sörjde en pojke de aldrig fick träffa.
Och som Rick och jag som delar den största sorgen i världen. Vi har alltid kunnat prata om den. Utan att säga någonting.
Daniel MÅSTE vara en del av mig sorg. Jag behöver det.
När jag låg på hans arm och tårarna föll igår så kände jag att jag behöver få gråta hos honom.
OM han skall vara en del av min framtid.
Noel är för stor del av mitt liv för att inte pratas om.

Jag känner ju starkt att Daniel kanske är han jag går hand i hand med in i framtiden.
Och hur skall jag INTE kunna dela sorgen efter Noel med honom då?
För en dag kanske vi bestämmer oss för att skaffa barn.
Ett barn som kommer bli Noels syskon.
Och jag kommer att känna, gråta, vara rädd, vara orolig och vara ett psykbryt många gånger.
Så för våran skull, min och Daniels, så MÅSTE jag prata om det.
Jag måste våga visa de där dagarna för honom när hjärtat hugger till och gråten i bröstet väller ut.

Och jag som aldrig varit en sådan som gråtit inför folk. Som haft svårt för att tala om det innersta, det som inte syns.
Men med honom går det konstigt nog.
Att visa mig svag inför honom är så jävla skönt att våga göra.

Noel kommer ALLTID vara en del av mitt liv, vara en dröm som gick i tusen bitar.
Men framtiden ligger längs mina fötter och jag vet att Noel är glad över att hans mamma ler och känner en viss harmoni i sin kropp.

Min älskade pojke.
Min älskade nya man!

tisdag 1 september 2009

Det finns så mycket i mig...

Det finns så mycket i mig som aldrig kommer att få utlopp.
Det finns så mycket kärlek i mig som aldrig får visas eller ges på det sättet jag vill.
Det finns så mycket jag vill säga och så jävla lite som kommer ut.
Jag saknar dig!
Det mest välanvända ordet i min vardag.
Jag saknar min pojke.

Jag vet inte hur eller när eller om jag i slutändan klarar av denna smärta. För den gör så ont. Den tar tag om en likt ett strypgrepp och släpper inte taget.
Och det gör ont.
Ont att minnas, ont att INTE minnas. Ont att sakna och det gör förbannat ont att älska någon så mycket som man inte får vidröra.

2 år, det är snart två år. De säger att sorgen blir lättare och det kanske är sant. Men när då?
Jag tänker varja dag på alla saker vi skulle ha fått uppleva.
Hur du skulle ha sett ut nu, hur vi skulle ha lekt, tjivats och hur du skulle ha varit min hela vardag.
Min älskade pojk.
<3
Mitt hjärta!

Min saknad och min smärta, min sorg och mina tårar. Det är min kärlek till dig.
Och av dessa 5 ingridienser har jag en hel drös!

Några tankar

Jag uppdaterar inte så ofta, inte som förr. Dels pga att jag inte har den rätta inspirationen vilket gör att orden inte ploppar ur mig som de brukar. Och dels pga att jag sällan är för mig själv med mina tankar.
Det brukar bli så i mellan åt att jag laddar ur och skriver ingenting för att sedan återfinna orden och skrivandet. Idag känner jag att jag behöver skriva men jag vet knappt om vad eller varför.
Men skriva behöver jag!

Jag har flyttat nu, eller i allafall halvt om halvt. Har flyttat mina kläder hem till Josefin och bor där nu. Det känns helt okej.
Det är mycket tankar och innan allt är helt klart kommer de nog inte att försvinna.

Jag har en känsla i min kropp som inte vill försvinna. Vet i fan vad den vill eller vad den skall visa sig i för form men jag känner mig energilös.
Jag borde ju sprudla och vara superduper glad hela tiden, jag är ju nykär i en man som är helt underbart bra emot mig och allt med honom känns så himla rätt.
Kanske är det bara så att det är den gnagande rädslan i mig som uppenbarar sig som en sten i mitt bröst?
För jag är rädd, rädd för framtiden och vad den skall ge eller ta.
Har min gamla "önskan" och längtan kvar som jag haft sedan 2007... och så vet man att man får räkna månader och kanske år innan den ens är aktuell att ta upp till ytan igen. Och den dagen den tas upp till ytan är det en jävla process som ligger framför mina fötter.
Det gör mig rädd.
Jag är rädd för att vakna upp en dag och att allt det som känns så underbart rycks ifrån mig som det underbara ryckts ifrån mig så många gånger förr.

Jag är vannsinigt kär i Daniel. Han är underbar och himla fin. Han ger mig en trygghet jag aldrig trodde jag skulle känna igen. Han får mig att le med hela hjärtat och jag mår bra i hans sällskap.
Jag är så rädd för att missta detta att jag inlindar mig i min egen rädsla gång på gång.
Som om jag ville springa ifrån det bara för att själv avsluta det så att jag ej blir chockad den dagen då allting tar slut.
Jag är så jobbig!
Jag vill kunna njuta fullt ut av det han och jag har men ändå gör det mig så vannsinigt rädd att jag backar i allt det jag skulle vilja göra och säga.
När han tar mig i sin famn vill jag för alltid stanna kvar men när han släpper taget och vänder sig om för att somna om natten kryper det onda längs min ryggrad.
Imorgon kan allt vara borta...

söndag 23 augusti 2009

Nya tider

Ni är många som vet, på gott och på ont hur snabbt livet kan vända. Ibland från dag till dag, timme från timme.
Precis så känns det för mig just nu.
Innan semestern gick jag runt i ett vakium och bara gled, utan något direkt mål att hålla i.
Nu är allt som förbytt, inombords, utanpå, runt omkring.

Jag flyttar kanske redan till helgen.
Jag skall bo ihop med en tjejkompis, ta hand om varandra, leva livet.
Jag är i startgroparna för något helt underbart med en helt underbar man.
Två kanske simpla saker, som inte borde göra allt helt annorlunda bra men det är det.
Flytten innebär så mycket mer för mig än man kan ana, en nystart.
HAN betyder väldigt mycket för mig på kort tid.
Hur man kan titta på någon och se hur allting kommer att ordna sig...

Hemma i södertälje idag. Skall sova här 3 nätter, ångest!
Vill inte men måste.
Det skall bli skönt när flytten och allt är klart!

torsdag 6 augusti 2009

SÅ JÄVLA LÄNGE SEDAN

Idag kom den, abstinensen efter att blogga. Den kändes i hela hjärtat.
Nu sitter jag här hos Daniel och bara var tvungen att skriva lite.

Mycket har hänt sedan sist, jag mår rätt bra inombords. Har en ny känsla som frodas och är lite extra varm i hjärtat.
Jag känner massor och för en del saker känner jag mindre.
Jag trivs att vara i hans sällskap och han får mig glad. Det var länge sedan någon fick mig så glad. Och vad säger man om det? Tack?

Om två veckor flyttar jag. Det skall bli skönt att ha eget. Men visst fan gör det ont. Men Rick börjar få mig att sluta känna så.Han har sagt så hemska saker till mig att jag knappt kan skriva det. Hemska saker, som han förmodligen själv knappt förstår hur ont de gör. Att de är hemska överhuvudtaget.
Som att jag har glömt Noel, som att Noel inte är och aldrig har varit viktig för mig. Hur kan man våga påstå detta? Noel var viktig, han betydde allt. Han betyder och är fortfarande så oerhört viktig för mig.
MEN det har snart gått två år. Två år av saknad och längtan efter en pojke som aldrig fick stanna.
Borde hela jag stanna då? Jag stannade till i ett år. Jag levde men var död. Nu har jag valt att leva och jag tror att Noel är så glad över att se sin mamma le.
Ska jag behöva ha dåligt samvete hela livet för att jag vill gå vidare?
Att gå vidare innebär ju inte att man glömmer!
Absolut inte.
Men jag vill vara glad utan dåligt samvete och det gör så ont att Rick försöker få mig att få just det, dåligt samvete.

Jag är inne på något nytt och jag trivs. Jag håller på att skriva ett nytt kapitel i min bok och i detta ingår Daniel. Och jag vill ha det så. Men tror man på fullaste allvar att det atoumatiskt är så att Noel då försvinner? För så är det absolut inte. Nästan tvärtom faktiskt. För det blir väldigt påtagligt att Noel är borta, att han inte finns och att Noels pappa och mitt liv är över och kommer aldrig igen.
Hur ont det än gör att släppa drömmar så måste man ibland för att orka leva.

Och så till stolpskottet nummer ett!!!
Min pappa!
Min pappa har haft cancer snart i 5 år. Ligger latent i kroppen. Går på kontroller för att kontrollera att ingen behandling behövs. Han har fått diretiv att åka in om han blir förkyld en längre tid, går ner i vikt eller får ont i kroppen.
Följer han dessa? Nej!
Nu ringde han och snacka om sin onda rygg. Jag säger: ÅK IN! Han säger sig vara envis och skall vänta till återkontrollen i februari.
Men hallå skriker jag, du har sex barn att ta hänsyn till?!
Vad är problemet? Varför ens ringa för att berätta att han har ont osv om han ändå bara ska ignorera vad man säger.
Nej trött blir jag.

Låt mig njuta av det som jag vill njuta istället för att göra mig ledsen, orlig, arg, och sårad.
Det gäller er båda...

torsdag 23 juli 2009

Torsdag!

Idag är det Torsdag och jag har/är barnvakt åt mina fina systerbarn!
Det har gått jättebra. De är så duktiga.

På lördag skall vi dra hem till stockholm, jag och Albin. Då ska vi bo hos Josefin till på Torsdag. Så "slipper" vi vara hemma hos någon som inte vill ha mig där...(Känns ju rätt trist att behöva känna så). Till saken hör den, om man skall se det bra i det dåliga, är att det finns en speciell person som bor i huset bredvid så då kan vi ses innan Lördagen därefter ju! Då kan jag smita över för en kram eller två och jag längtar så. Nu känns det ju inte så långt och länge längre!!!

I mellanåt så känns det som om det är lungt och att det löser sig (Som D brukar säga) Andra dagar känns jobbigt och jag känner mig bara som en naiv och blåögd brud även om jag VET att jag är smart nog för att dra mig ur om det ej sker något om ett tag. Det mest frustrerande är att när jag har en "dålig" dag så är han FORTFARANDE så jävla försiktig med vad han säger att jag får NOLL feedback på mina känslor. Visst han tycker det är jobbigt att jag tycker det är jobbigt och jag vet att han har det jobbigt osv.
Men bara det att han ALLTID säger att det är "lungt och det löser sig, tänk inte så mycket" börjar bli rätt...hehe irriterande. För det första skulle INGEN som känner mig be mig att INTE tänka. Tänka är ju mitt andra namn!
Och för det andra så är det lätt för han att säga att det löser sig...bara han vet ju vad han tänker på och vad han känner.
Jag vet INTE (jo liiite vet jag ju) för som han säger, det tar vi när vi ses... (och nej det får ju mig inte att tänka mindre... haha.
Jag blir rätt skrattig när jag tänker på honom.
Han är rätt skön med sina standard kommentarer och sitt frustrerande skratt!
Usch vad jag ställer till det för honom! =)
Men jag har lärt mig en sak medan det är som det är. jag skall INTE ringa honom när Jag har en sk jobbig tänkardag...då blir det INTE bättre...höhö

NU skall jag varva ner framför en barnfilm med ungarna!

/A

onsdag 22 juli 2009

Personlighetstest

Gjorde ett test på nätet och blev lite förvånad över hur väl det ändå stämde!

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker

Ja inser ju att jag borde plugga till det jag vill bli...

tisdag 21 juli 2009

Blondie

Så är det dags igen, att byta skepnad. Jag är mer blond än för en vecka sedan...
Jag vet inte varför men jag har så svårt att besluta mig för frisyr, både längd och färg.
Jag har god lust att klippe mig ännu kortare än jag har. Snaggat bak med längd framåt, nu har jag rätt lång bak, det går inte att spreta ett dugg!

Efter ett samtal jag hade igår inser jag att allting är på mycket god väg!
Kanske, kanske blir det precis som jag vill.
Jag hoppas så, Det där med go with the flow vill jag ju leva efter och förrens det "löser" sig så går ju inte det så bra i denna situationen.
Men det verkar lösa sig, verkar om de "menlösa orden" (som jag kallat dem) är rätt korrekta.
och NÄR det har löst sig så ska vi go with the flow och se vart det slutar. OM det slutar vill säga.
Men det hoppas vi ju att det inte gör, slutar alltså!
Känns bara så jävla rätt och så fruktansvärt bra!
Härligt, härligt i hela kroppen!

Jag är fortfarande i Småland och har varit här ett tag nu. Det är skönt att vara hos min syster. Ingen stress! Det enda som kan vara lite jobbigt är två livliga ungar som ALLTID hörs, inte för att jag tycker DEM är jobbiga utan ljudet.
Jag arbetar ju ändå på förskola och har detta ljud runt mig varje dag!
Men annars är det en perfekt avkopplande tid, inga tbanor, inga cafen, inga pendeltågsförseningar, inte träffa massa, masa folk.
Det är rätt skönt.
Men om någon dag blir det nog ändå lappsjuka... det brukar det bli=)

/A

måndag 20 juli 2009

2 års kalas!

Idag har det varit 2 års kalas. Min systerdotters!
För ett år sedan mådde jag asdåligt, jag fick ångest av hela grejen med barnkalas när jag själv 4 månader senare skulle fira min pojke, utan "jag må han leva" och tårta. Minns hur gråten satt i halsen hela dagen för ett år sedan...

Idag däremot så har inte känslan varit lika intensiv eller påtaglig. Antar jag får lita på D när han säger att tiden gör det lättare även om man aldrig kommer glömma. Och jag vet ju att det är sant men det är skönt att få det lite sådär svart på vitt, att det som sagt känns lättare en sådan här dag!

Men inte sagt att det inte kryper i kroppen på mig med tanke på att om 4 månader är det ett till 2årskalas. Men inte ett sådant som lilla Alvis haft idag!
I oktober bor inte ens jag och Noels pappa ihop, det känns tufft. Första året vi skall styra upp något utan att vara ett par.
Kommer bli sorgligt på många sätt och vis men det måste ju funka.
Det måste ju!

Dessutom...
Jag längtar så fruktansvärt mycket till i Augusti, till en speciell händelse som kommer kunna vara avgjörande för att allt komplicerat blir okomplicerat.
Borde ju bli så!
Vill att det skall bli så.
Jag hoppas med reservation för att det kan gå åt helt andra hållet!

/A

fredag 17 juli 2009

Nämen

Igår blev jag sådär positivt överaskad.
Tänk att något så litet kan göra så mycket för mina tankar!
När man pratar med någon som är så otroligt försiktig med att säga saker som skall få mig att tro eller hoppas kläcker ur sig en planering om vad vi skall göra framöver då hoppade allt högt.
"Dit skall vi en dag".
Ska vi?
När bestämdes detta?
Och varför skall VI dit?
Håller det komplicerade att bli okomplicerat?
Eller?
Oavsett, min braiga magkänsla håller i sig!

Läste Ricks blogg. Och fick ont i magen.
Inte på grund av han "3 år nånting och inte ett uns respekt" (Som förövrigt gjorde mig ont på ett helt annat sätt)
Utan av hans inlägg ang Noel. Och om hans önskan att få ha sin son hos sig om så bara för en dag!
Lilla älskade Rick. En pappa till en son som gick förlorad. Vars existens vann våra hjärtan och våra drömmar.
Som sedan lämnade oss förtvivlade av sorg.
Det har alltid gjort lite ondare när jag hört eller läst något om Ricks sorg. Önskar jag kunde plocka bort den ur hans bröst och ge han glädjen.
Ibland känns det som ett totalt misslyckande.
Att jag aldrig kunde ge han det...
SUCK.
Nu måste jag ringa han...

torsdag 16 juli 2009

Utomhus

Sitter ute på systers altan och skriver.
Syskonbarnen leker för fullt ute och jag älskar de där klingande skratten.
Mina två systrar är här och det är så underbart att ha dem här.
Mina syskon, mina fina syskon!

Jag är rätt snurrig i mitt huvud när det kommer till snurriga tankar om framtiden.
Jag försöker att varva ner men tankarna går på högvarv hela jävla tiden ändå.
Inget att göra åt, bara att inse att det är jag. Funderingarna och analyseringarnas drottning. Jag!
Men det får väl vara så.
Jag tänker alltid mycket när jag är i en osäker position.
Jag hoppas på att en dag, snart bli mycket säker istället för som nu.
Då vet jag att tankarna varvas ner och blir mer lättsamma.
Mina tankar kan skrämma mig, göra mig rädd, få mig förvirrad, få mig osäker, få mig glad, få mig säker på allt för att i nästa sekund kasta omkull allt.
Så är det när man funderar mycket. Tankarna byts hela tiden ut och det tar rätt mycket på krafterna.

Som nu, jag skrev just att jag älskar de där klingande skratten. Från mina syskonbarn
Det gör jag onekligen.
Men det får mig att sakna Noel.
Han skulle ha varit med och busat nu.
Han skulle skrattat tillsammans med dem.
Han skulle ha varit HÄR.
Va fan, hur kan han inte få vara här hos oss?
Min älskade lilla pojke.
Jag saknar honom så mycket!!

onsdag 15 juli 2009

Vimserby med mina funderingar

Jag är hos syster i Vimmerby. Här är det avslappning som gäller. När semestern är slut har jag mycket att stå i.
Det känns både positivt och jobbigt. Spännande och skrämmande.
Flytt blandat med nya relationer till nya människor.
Mycket som försegår i min lilla vackra hjärna.
Många slag som slår i mitt ömtåliga fina hjärta.
Frågor som förhoppningsvis får svar om någon vecka eller fler.
Jag hoppas såklart på snart men tiden får utvisa vart jag hamnar i mina funderingar.

Jag tänker ju rätt mycket, det vet alla som känner mig.
Just nu är mina tankar på flytten. Den kommer medföra både jobbiga och bra känslor.
Jag vet dock att den är nödvändig och i slutändan kommer det bara bli bättre.

Tankarna går också till de nya relationerna jag skapat i mitt nya liv.
Nya vänner, nya känslor och nya åtagande i livet. Relationer är oavsett hur de fortgår, åtagande.
Men de personer som entrat mitt liv ger mig så mycket energi och jag är tacksam för det jag känner även om vissa nya relationer skulle kunna vara mindre komplicerade än vad de är.
Men jag låter som sagt tiden visa vart vi hamnar där. I nuläget står vi på en plats där vi båda försöker lista ut vart vi vill ta det.
Jag har avgett ett löfte om att vänta ett tag, ge den en chans, relationen.

Nu skall jag läsa sms och filosofera.

/A

tisdag 14 juli 2009

Uppdatering

Semestervecka ett har avlutats.
Först blev det Västervik med Jossan, helt underbart med öl, goda gamla vänner och så musik.
Bra och fin resa.

Sedan blev det Öland och ännu fler goda gamla vänner och den resan var helt underbar med. Som en liten terapiresa tillsammans med någon som sitter i samma sits som jag, men ändå en så olik situation.

Det bästa med denna vecka är iallafall hur min situation på något sätt har löst sig fast ändå inte.
Jag har dock tagit ett beslut om att satsa och jag tror att personen på andra sidan är på god väg och ta ett beslut också.
Jag har iallafall avgett ett löfte som känns bra i hela maggropen.
Det är inte en optimal situation men den får mig ändå att må bra och så länge den ej gör mig illa så kommer jag göra allt för att få det som jag vill ha det!
Jag längtar ändå tills i Augusti, eller i allafall till slutet av Juli!

Nu ska jag åka och hyra film.
Vampyrer för hela slanten blir det!

onsdag 8 juli 2009

Lägenhet

För en timme sedan skrev jag under ett hyreskontrakt. Det känns. Bra. Men ack så verkligt och de allra flesta vet ju hur jobbigt verkligheten kan kännas.
Jag VET att det är det bästa och det enda rätta att flytta. Jag VET det. Men ändå, ändå känns det som ett slag i magen.
Rickard är min trygghet.
Han är Noels fina pappa.
Han är den ENDA i hela världen förutom jag som älskar vår son så starkt som det bara går.
Det är snart två (TVÅ???!!!!) år sedan Noel dog. Då dog våra drömmar.
Men vi försökte hitta nya drömmar.
Vi skulle skaffa syskon.
Vi skulle gifta oss.
Vi levde, försökte leva mot gemensamma mål.
Hitta tillbaka till livet, tillsammans.

Se hur det gick...
Och det är inte så att jag bara tar mitt pick och pack och drar och ser glad ut.
Jag går med tunga steg från den lägenhet där vi tillsammans skulle ha uppfostrat en busig, vacker liten kille.
Och senare, när Noel dog, skulle vi istället ha fått hem hans syskon livs levande.
Men nu har alla drömmar dött.
Och det gör ont.
Så jävla ont!

Jag kommer alltid sörja Noel.
Jag kommer alltid sörja det faktum att Rick och jag aldrig fick ett syskon till honom.
Jag kommer alltid sörja att vi inte fick chansen att vara en familj.
Jag kommer alltid sörja att våra drömmar gick i kras. Flera gånger om!

tisdag 7 juli 2009

Funderingar

Har aldrig någonsin (Har jag nu gjort det någongång så har det varit vid extrem fall) dömt någon.
Och nu i denna sitsen jag hamnar allt djupare i så vågar jag knappt berätta vad för sits det är.
Folk dömer.
Inte nödvändigtast att de dömer just mig men andra iblandade. Men jag blir också dömd, som dum, naiv och blåögd. Det är jag säker på.
För så känner jag inför mig själv att jag kanske faktiskt är.
Men ändå säger min magkänsla mig något helt annat.
Och jag brukar alltid lyssna på magkänslan och de gånger jag EJ gjort det har det gått åt helvete.
Märk väl det jag skriver det har gått åt helvete när jag ej lyssnat på den.
Som exempel
Noel dog, hade jag lyssnat på magkänslan hade jag stått på mig med att ngt kändes fel
Flytten dit, till psykot... ja det gick ju som det gick!

Så återigen till magkänslan. Jag kan ha fel,det är jag medveten om. Men känslan jag har säger mig att jag agerar korrekt, eller iallafall gör en korrekt bedömning av läget.
Jag tror inte på vad som helst eller på vem som helst men jag vågar faktiskt tro på detta.
Och den dagen då jag ej gör det längre då springer jag, långt,långt bort.

NU ska jag crima med min kära T =)

måndag 6 juli 2009

Vilken störtskön vecka!

Allt började på lördagen för en vecka sedan då jag och min bästa vännina skulle ut och röja runt lite.
Vi startade dagen med en middag på resturant och drog två vinare och någon drink på stället.
lagom lulliga bestämde vi oss för att gå vidare till (MÄRK VÄL) vårt hatobjekt Patricia, båten alltså. Mest för att vi skulle kunna festa hela natten lång!
Vi dansade och dansade och tillslut måste man ju ut och röka lite.
Väl ute fortsatte jag och Jossan vår diskussion om hur lätt allt var förut med att skaffa nya vänner, alla efterfester man var på osv. Lagom rund under fötterna sluddrar jag fram till Jossan och säger "Ge mig en cigg så ska jag visa vad jag går för".
Detta är början på ett helt nytt kapitel på mitt liv. Kanske. (Märk väl kanske)

Jag hade fått span på en ubersöting ståendes med sina polare, så jag glider fram och ger ett brett leende och säger på göteborska (Ni som känner mig vet att när jag börjat prata göteborska så ska jag INTE ha mer) TJEEEENA, här står ni och hänger!
Fatta tönt stämplen på den repliken!
Men i vilket fall, vi började snacka. Och han var ju en trevlig prick.
Helt från INGENSTANS dyker det upp en LIKADAN! fast mer duracellkanin aktig. Jag blev lite förvirrad av att det fanns två likadana! TWINS!
(Detta är början på när vi fasta i tvillingträsket)
Och vi snacka, och vi dansa och vi drack. Hela kvällen ihop. Framförallt så skrattade jag så jag grät i mellanåt för dessa typer var HELT galna!
Så blev det dags för efterfest, såklart (det var ju därför jag gled fram liksom(?))
Så vi drog hem till ena twinen och fortsatte.
Min snygging somna med huvudvärk, haha ett tag i allafall!

Det var VÄLDIGT länge sedan jag har skrattat så mycket. VÄLDIGT, väldigt länge sedan jag har haft så kul!
Och jag fick genast mersmak.
Och han med.
Sedan att saker och ting är en aning komplicerade för att bara hänga ihop det är en helt annan historia, men hallå! Jag har så jävla skoj med denna människa. Går ej att beskriva i ord. Han är GALEN! Men på ett bra sätt (Får man ju hoppas)
Nu hoppas jag på ett BRA kapitel två. Även om jag vet att det kanske bara finns ett kapitel i denna bok. Men isåfall, så gör det inget för ett gott skratt med hela hjärtat har jag fått och det var precis det som jag behövde!
Och flera goda skratt kommer jag att få under detta, kapitel ett!

måndag 29 juni 2009

Helgen och närmaste framtiden...

Fullt ös medvetslös
Det var ungefär så det var i Lördags.
Att man inte däckade innan var ju ett under. Däckningen kom Söndag klockan 15:00 sen sov man till sju...
Vaknade åt lite chips och skrattade gott åt lördagens/söndagens bravader.
Herregud vad kul vi hade!

Jag och min syrra smsade idag om det faktum att jag LEVER just nu. Lever precis som jag vill och jag älskar det. Framtiden ser ljus ut och jag trivs med mig själv.
Visst är det många dagar jag mår skit, gråter över det som gör ont i hjärtat osv.
Men mestadels mår jag rätt bra och jag har bestämt att fortsätta så.

Jag har jobbat hårt och det skall vara fan om jag inte kan få lite flyt nu i livet också...

fredag 26 juni 2009

har bara en sak att säga idag/ikväll

FUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUCK PCO

torsdag 25 juni 2009

Sommarsol

Det är så härligt väder ute. Solen skiner och förgyller min hud. Underbart!
Idag på jobbet hade jag och ungarna vattenkrig. Vi sprang i vattensprida och fyllde vattenpistoler. Oj vad härligt det är att höra klingande barnskratt.
Jag hade en dösnygg badutstyrsel, leggings och ett tight kort linne. Uberfint...not...
Men skoj var det.
Imorgon blir det en extra klänning med i väskan så jag kan blöta ner mig ordentligt.

Nedräkning pågår, imorgon är det bara en vecka kvar till semestern och det skall bli så himla välbehövligt. Jag är trött och behöva ladda upp batterierna.
Jag går verkligen på sparlåga!

Fan, är för trött för att blogga, skriva överhuvudtaget. Har mycket som vill ut i skrift men inget som kommer ut...
Skräpning! Men en annan dag!

tisdag 23 juni 2009

Solsol

Det har varit fint väder idag. Massor av sol och jag älskar det. Hoppas det håller i sig till semestern!
Nu är det snart bara en vecka kvar.
Skulle verkligen må så bra av ruskigt bra väder.
Behöver sol och lite avslappning!
Ladda batterierna.

På lördag skall jag ut och öla och äta middag med Jossan. Det skall bli ruskigt skönt och kul. Bara hon och jag.

NU ska jag inte blogga mer, har ingen insperation.

måndag 22 juni 2009

Lyan

Fick lyan jag ville ha, huset mittemot där jag och Rick bor nu.
Skönt!
Kan kanske inte tänka mig att flyte speciellt långt ifrån honom, min bästaste bästa vän.
Känns skönt, men samtidgt lite skrämmande. Nytt, slänga mig ut igen till verkligheten. Min nya verklighet.
Jag kommer sakna de drömmar vi trodde vi skulle drömma tillsammans men jag antar det blir bra i slutändan...

Idag var jag och åt míddag med Tilda. Vi pratade om det här med känslor och hur underbara de kan vara men ack så svåra.
Som ett kort på posten fick vi den ljusa ide`n att väldgästa vår vän Thomas.
Han svarade inte när jag ringde.
Så Tilda ringde och han svarade inte då heller men hon talade in ett meddelande på han svarare
"THOMAS DET ÄR KRIS I CRIMEGRUPPEN (den grupp vi tre är delaktiga i) KRIS RING SÅ FORT DU HÖR DETTA)
Han ringde upp på några sekunder....
För att inse att det var kaffe kris och toa kris...
Han var jättetacksam att få besök av två sisters som snackade om Humle&Dumle, LIllstrumpa&Systeryster och om skutt och televinken och som skrattade så dem höll på att kissa på sig. Själv höll han på somna och lät sedan meddela att han inte älskade oss idag.
Hur kan man INTE älska oss?!

NU skall jag fnissa vidare och beställa lite gardiner kanske... till min nya lya.

TJING

söndag 21 juni 2009

To go with the flow

Det finns ett uttryck som jag bokstavligen älskat, försökt leva efter och allt det där.
"Go with the flow". Det är trots sina år på nacken i min favvouttrycks bok inte förrens nu på senare tid som jag verkligen levt efter det.
OCH det betyder inte att man skall vara som alla andra, eller vända kappan efter vinden. Utan det betyder kort och gott att man skall följa sin instinkt och sitt hjärta. Bara flyta med och låta sinnena välja. Känslorna.
Det är en fruktansvärt vacker känsla när man lever efter detta uttryck.
Man lever då bara för sig själv.
Ibland kan det vara svårt att göra precis så men så länge man mestadels försöker, och då och då ger sig hän åt vågen... ja då får man en mäktig känsla i bröstet och i hjärtat.
Go with the flow, alla människor borde göra detta 99% av sin livstid.

Psst, jag tänker på blåställ, olja, bilar och en snygg jävla het pojk... undra varför=)

lördag 20 juni 2009

En relativt nyktert midsommar

Igår var det midsommarafton. En relativt nykter sådan. Jag var på en tillställning med två av mina bästa vänner. Bara det gör ju att det var en bra kväll.
Men oj så städat det var. Det är ruskigt ovanligt när det gäller mina midsommar. Idag när jag mår prima dagen efter så känns ju det helt okej ändå.

Solen skiner ute. På balkongen var det varmt och skönt. Skulle vilja ut och fika, ta en latte och bara vara. Men alla verkar för upptagna för mig,ja, eller för bakfulla. Så jag antar att det istället blir till att börja städa. Det behövs. Men åh, vad jag hatar att städa.
Jag har kommit på en smart ide, ja, om jag slutar stöka ner så förbannat så slipper jag städa så mycket varje gång. Smarta jag!
Men så är det alltid, jag tänker jag skall hålla ordning, men ordning är inte min bästa sida.
Jag önskar att det vore det, allting skulle bli så mycket lättare då. Ja eller mycket skulle bli det i allafall.

Facebook korten är uppladdade, en latte är gjord. Det finns inga ursäkter, har inget mer "viktigt" att göra... så det blir väl till att börja röja då.
OM jag visste att jag hade fått lägenheten hade jag kunnat röja för en flytt. Men det känns ju onödigt utan ett slutgiltigt besked.

NU ska jag ändå surfa runt lite innan jag sätter igång.

Tjo

torsdag 18 juni 2009

Lägenheten

Jag kanske har en egen lägenhet från första september. Jag vet inte med all säkerhet men det verkar så.
Jag var och tittade på den idag och den kommer kunna bli perfekt för mig!

Att bosätta sig själv känns underbart, jättebra men samtidigt skrämmande. Rickard är min trygghet och min bästa vän. Han är min sons pappa och den enda på hela denna jord som älskar och saknar Noel på samma sätt som jag gör. Och honom skall jag lämna, flytta ifrån.
I och för sig ligger balkongerna mitt emot varandra så vi kommer kunna vinka och tjoa på varandra=)
Men som Jess sa, allt känns så slutgiltigt nu och det är väl det som skrämmer mig mest.

Så nu blir det att spara pengar från dessa nästkommande lönerna för att inhandla lite saker och samtidgt ha en liten buffert nu när helt plötsligt har en hel hyra att handskas med varje månad... (Kanske då om jag får den=)
Men det kommer nog gå fint.
Jag tror på mig själv!
tror jag...

måndag 15 juni 2009

Kort

Jag håller på att göra ett album, ett till mig och Rick.
Bilder på Noel och på hans minneslund.
Så inser jag att det är riktigt illa att vi ej beställde korten från sjukhusfotografen. Där mitt i chocken.
Så jag kontaktade dem per mail och vips så är dubbletter i A5 format ordnade och skall postas nu i veckan.
Vad glad jag blev!
De korten är så fina på vår lilla pojk!

I Lördags var jag hemma hos en god vän. Vi satt och snackade och bara var. Jag fullkomligt älskar att "bara kunna vara" med personer. Det är också oftast de som betyder mest för mig. Så också i detta fall. Och det är lustigt att man kan få upp ögonen för en person som man tidigare knappt sagt hej till.
Och sedan blir man vänner och sedan blir man nära vänner. För jag kan helt ärligt säga att personen är en av mina närmaste och jag är nästintill säker på att jag skulle kunna vända mig till denne vad det än skulle kunna vara.
Han är fin, otroligt fin och jag bländas av den skönhet personen utstrålar. Jag tror det kan vara hans goda hjärta som utsöndar någon slags aura som slår emot mig.

Jag har en del sådana personer i mitt liv, ni vet som bara är så vackra att man blir hänförd.
Jag är tacksam för att dem finns och jag tycker sådär fruktansvärt mycket om dem.

Snart är det dags för att gå ut på en långpromenad.
Jag har fuskat så förbannat (Ja det käääänns som om det är hur mycket som helst, men det är nog mest mina stenhårda kvar på mig själv just nu som talar).
Jag känner mig ofin, fet och ful just nu. Inte som för två veckor sedan...men det är ju så, först går man ner och ser allt det fina sen stannar man upp och då kommer känslan tillbaka ang hur man tycker man ser för jävlig ut eller inte.

Vad ska jag har för kläder på mig på midsommar?
Tror det blir min uberfina prickiga klänning!

Tjoff

söndag 14 juni 2009

En himla trevlig men kort helg

Det blev sent i fredags. Klockan sex ramlade jag i säng och sov sedan några timmar tills det var dags att träffa Tilda och fika lite.
Jag drack min första latte på en månad. Det var underbart.
Vi satt och snacka om allt och ingenting, som vi brukar göra.
Vi blir så där extra fnittriga åt vissa saker och det är så härligt att få fnittra lite ihop så där=)

Sedan fick man ett infall och besöka en väldigt fin vän. Titta på film var tanken. Men det blev ingen film. Vi satt och snackade istället. Och skrattade. Jag blev övertrött så det enda jag till slut gjorde var att fnittra. Men det var sådär extremt mysigt att vara där, att hänga med personen i fråga. Lite för mysigt kanske, vad vet jag. Finns det några nivåer för sådant? Hur mysigt det får kännas utan att det är "fel"?.
Nåväl.
Mina två "crime" vänner är helt underbara och jag tycker så mycket om dem.
En mer eller mindre kanske lite på ett annat sätt, men det är sånt man inte vet.
Jag vet dock att det var tråkigt att åka hem=)

Nu ska jag upp och laga middag till mig och Rick.
Tjo

fredag 12 juni 2009

Fredag hela veckan.

Idag är det fredag och det är skyfall utanför fönstret Det regnar så att det står härliga till.
Igår köpte jag två fotoalbum som jag skall använda, ett till mig och ett till Rick. I dessa skall alla bilder på Noel och hans minneslund samlas.
Hans årsdagar och hans julaftonar.
Satt och gjorde iordning korten och fick grymt ont i magen och tårarna brände i ögonvrån.
Fan vad sorgligt det är.
Istället för att få ta kort på hans första steg, hans leende, hans vackra ögon...ja då får vi ta kort på när vi är nere och hälsar på i hans minneslund. Det är grymt jävla irriterande sorgligt.
Jag saknar honom varje dag så att det gör ont.
Min älskade pojke.

Jag har bestämt mig för att gå ut och ta några öl med en vän och hennes vännina. Behöver få komma ut lite känner jag.
Göra mig fin!

Jag ringde mitt hyresbolag idag och det ser ljust ut att få en lägenhet. Så himla nice! Vi får se hur det utvecklar sig!
=)

Nu skall jag nog hoppa in i duschen.

/A

tisdag 9 juni 2009

Studentfirande och spöken från det förflutna

Gårdagens student firande var underbart.
Himlen öppnade sig i världens skyfall medan vi väntade på att bror skulle bli utslängd.
Vi var rejält blötta och min stackars lilla hund frös som bara den. Han fick lerig och blöt vara uppe i min famn.

Sedan var det god mat och jag åt min första måltid på 2 veckor. (Brutit dieten mot en kombinerad kur). Det var ruskigt gott.

Tänk att bror nummer två har gått och blivit så stor att han numera är inne i vuxenlivet. Skrämmande att livet springer så fort förbi. Man hinner inte alltid med.
Att träffa mina fina bröder är som balsam för själen. De är underbara och jag känner så mycket kärlek när jag är i samma rum som dessa fina individer.

Jag bar mitt huvud högt igår. Det var en konstig känsla att inse att hon och jag klarade av att vara i samma rum. En ännu mer konstig känsla när vi insett att hon nog insett var fan hon gjorde mot mig när jag var ett barn, för de var och är HON som ser nervös ut, som inte vågar möta blickar etc etc.
Men det mest udda på hela kvällen var att hon strök mig över armen och sa hade bra nu... när hon skulle gå.
Jag kan inte sätta ord på känslan.
Avsky blandat med rejäl...chock?
Jag är glad om vi kommer kunna ses på såna här tillställningar utan att det skall kännas konstigt i magen. Men jag kommer aldrig vara en "vän" till henne. Så när en vänskaplig smekning över armen dök upp blev jag...rejält förvånad och kan inte sätta ord på känslan.

Nu ska jag väcka min systerson som ligger halvdäckad efter en helg av för lite sömn.

söndag 7 juni 2009

Om att ha huvudet högt

Är hos storasyster. Vaknar alltid lite extra tidigt här eftersom de har en liten tjej som inte kräver så mycket sömn som oss andra normaldödliga.

Nu är det bara en enda vecka kvar tills jag får börja trappa upp till vanlig mat. Härligt. Igår när vi var hos några vänner till syster så satt de och åt pizza oh sedan snacks till fotbollen. Det var lite jobigt, jag älskar småländsk piza. Brukar alltid äta en när jag är här nere men igår blev det kaffa och sedan en shake.

igår gick jag igenom en säck med kläder här, hittade massor av kläder som jag KUNDE HA. Inser att jag faktsiskt drar betydligt lägre storlekar nu. Det är super härligt. Kan till och med se mig i spegeln och tycka att det ser okej ut. Men utan kläder ser jag vad jag behöver göra men jag ser samtidigt att jag har målet inom räckhåll och det är fantastiskt.
Har just nu ett par byxor som jag ej haft på mig på tre år. Då blir man rätt nöjd och stolt över sig själv.

Imorgon är det dags att åka på student. Min bror skall kastas ut i vuxenlivet. Det ska bli så skoj att träffa dem. Mitt problem är at även deras mor skall dit. Jag tycker inte om henne. Jag kan till och med säga att jag hatar henne. Hon har förstört mycket i mitt liv. Hon är en av de vuxna som svek när jag var liten. Psykisk misshandel kallas det. Hon förstörde min självbild och min självkänsla totalt och det har tagit alltför mycket kraft och tid att påbörja uppbyggnaden av den för att det skall kännas helt okej att sitta vid sama bord som henne. Konstigt nog har jag ont i magen av situationen, många minnen som bubblar upp till ytan igen. Ett svek så hårt och starkt att det inte går att bortse från.
Hon var vuxen och jag var ett litet barn.
Jag är inte ett litet barn längre men har fått kämpa så mycket för att klara av att inse mitt värde efter flera år av att ha blivit tillsagd hur lite jag är värd och hur fel jag var.
Det är jobbigt att träffa henne, jag blir både arg och ledsen när jag ser henne. Men mest av allt så blir jag förundrad hur en människa kan bete sig så mot ett barn.
Dessutom blir jag även förundrad över hur DENNA lilla patetiska människa har kunnat få mig så långt nere på botten.
Jag ÄR ju så mycket bättre människa än hon.
Jag är, jag är, jag är.
Så imorgon blir det till att hålla huvudet högt och svälja min stolthet IGEN.
Jag har gjort det många gånger för kärleken till mina älskade syskon som hon tyvärr är mor till. Det är INTE hennes förtjänst till att de är så fina personer. Utan det är deras intelligens att se bakom hennes skitsnack och hennes försök att splittra dem från resten av sin familj. Deras klarsynthet över att inse att de inte behöver springa efter hennes pipa.
Så för deras skull skall jag sitta där och ha ont i magen.
Men jag antar att det ändå ger mig ett övertag. Att jag gör det med huvudet högt!

lördag 6 juni 2009

Snart på väg

Jag är snart på väg ner mot syster syster. Tåget går 11:21 från stockholms central.
Det är alltid nice att träffa storasyster och hennes familj. Jag saknar dem ju när jag ej är där.

Nästan ett kilo till har jag droppat, nu väger jag mindre än jag gjort på 3 år. Till mitt första delmål har jag nu 3,7 kilo kvar bara. Känns ju underbart. När kuren är klar så börjar den träning jag gjort iordning ett schema på inom snar en framtid. För att få bort det jag verkligen vill få bort, mage och höfter och lår. Det är svårt och nästan omöjligt att få bort bara med hjälp av bantning/kost osv.

Min systerdotter hon är ju nästan lika gammal som Noel skulle ha varit, det skiljer bara några månader. Därför tänker jag alltid på honom när jag är där. Hur roligt de skulle haft tillsammans och hur mycket de skulle tycka om varandra.
Jag vill inte ha en ängel, jag vill ha min son tillbaka!

torsdag 4 juni 2009

Att få gömma sig ett slag

Jag har fått en liten känsla av att jag vill gömma mig!
Gömma mig från världen, alla måsten, alla tider som skall passas, alla krav.
Det skulle vara underbart himla skönt.
Men så funkar det ju inte.
Man skall stå stadigt med båda benen på jorden och utföra det man måste och det som utföras skall.
Men tänk att bara få fly för ett litet tag.
Men okej, jag stannar väl kvar då...

Jag har kört cambridge nu i tio dagar och har HELA rena dagar cambridge, 11 att utstå.
Jag är sugen på MAT.
Lax
Spenat
Pasta
Min goa kasslerlåda.
Åh det skall bli gott sedan.
Konstigt ändå att man ej är sugen på snacks och choklad.
Men så har jag ju stabiliserat mitt blodsocker med tanke på att jag dricker halva drycker 6 ggr per dag.
Så nu vet jag hur ofta jag måste stoppa något nyttigt i munnen för att sluta vara sugen på det.
Så, detta har jag lärt mig.
Vet exakt hur jag skall göra sedan när kuren är slut för att bli så snygg som jag kan. Bara jag som sätter gränserna som en underbar människa sa.
Ja visst, naturen sätter ju en del gränser med men jag får trotsa dessa helt enkelt.

/A

tisdag 2 juni 2009

Pissdag

Idag har varit en sån där härligt underbar piss dag!!!!
Ni vet när inget någon säger får en att le, på riktigt.
Dagen på jobbet har varit extremt påfrestande för mitt hjärta. Man vill så mycket och man kan göra så lite. I såna situationer så känner jag bara för att fly. Och då känns det så orättvist att mitt barn är död medan det finns barn som behöver sina vuxna nära. De som inte får det. De som ej har tid för sina barn. Då blir jag arg och ledsen. Att se i ett barns ögon hur illa det mår får mig att må sjukt illa.
Och jag blir ledsen och arg. SÅ!

Sedan, är det bara så sjukt jobbigt ibland.
Att stå här som jag står.
Jag vill komma vidare men gör det ju inte på ett tag som de flesta jag känner vet.
Måste avvakta och tiden dit känns så himla långt imellanåt.
Stå ut, håll ut!
Ja jag vet. Det kommer en bättre tid.
Men varför skall vissa personer behöva kämpa så mycket mer än andra?
Och varför behöver jag vara en av dem?
Jag vill få glida på ett bananskal genom livet för en gång skull.
Ska det vara så svårt?

Lasse lindh har en oslagbar textrad som lyder:
"Jag är bra på att vara själv men dålig på att vara ensam, Jag känner mig bara så jävla tom ibland".
Och ja det är väl det problemet gäller.
Jag har massor underbara fina människor runt mig, Tilda, Jossan, Syskon, Jess, Becca, Pia, Thomas, Anna, med många många flera.
Och jag är absolut inte själv här i världen. Jag har många som backar upp, ställer upp och finns där.
Men ibland med mina tankar känner jag mig bara så förbannat ensam och det gör mig så förbannat tom.
Jag tänker FÖR mycket.
Känner mig som en komplicerad jävla geleklump som drar åt mig allt damm som bara går att dra åt sig.
Sen när jag väl behöver damma av mig är det så ingrott att jag inte vet hur jag skall få bort det.
Och jag orkar inte ha det så längre.
Jag orkar inte fundera över det mer.
Jag vill bara få fly, fly bort från mitt liv.

måndag 1 juni 2009

A brother in crime

Fick ett sms av en underbar pojke som har det lite jobbigt!
Jag har inget att skriva blogg om idag så jag önskar han bara lycka till.
Det är tufft när beslut måste fattas och hjärnan vill allt möjligt samtidigt.
Men jag HOPPAS du beslutar rätt, oavsett vilket beslut du tar.
Och framförallt så hoppas jag ni kommer till ett beslut idag/kväll.
Det är så jobbigt att gå i ovishet.

Du vet vart jag finns när som helst du behöver, oavsett vilken tid på dynget.
Me like you!!!

söndag 31 maj 2009

Morsdag


DU borde har varit här min älskade son och DU borde ha varit med din pappa och köpt små fyndiga gåvor.
Du borde ha krypit upp tillsammans med din far till mig på morgonen och sagt
"Grattis på morsdag".
Dig skulle jag ha kramat om och snosat in mig i din nacke.
Pussat dina vackra händer och varit så glad över att få vara din mor.
Min vackra pojke.
Vi skulle ha haft morsdag fika, du skulle ha fått en godbit och jag hade druckit kaffe och stryckit dig över kinden.
Pappa och du skulle vara extra snälla mot mig idag och passa upp på mig och ge mig enormt mycket närhet och värme.
För idag är det min dag.


Men så ser inte verkligheten ut för mig och min morsdag
Grattis till mig på Morsdag.
Det är min dag idag.
Grattis till att vara en mamma utan sitt älskade barn på sin barm.
Grattis till att sakna så att hjärtat går sönder, gång på gång på gång.
Grattis!
Det är min dag idag, fylld av en laddad ångest och en känsla av total tomhet.
Morsdag.

Jag vaknade av att Rickard gick och satte sig på min sängkant.
Han räckte över en liten gåva (Se ovan) och sa:
"från Noel".
Ska vi lägga den hos Noel? sa jag
Nej den är FRÅN Noel.
Då kom jag på det. Idag är det morsdag.
Åh jag blev så berörd att det kom ett gäng tårar längs min kind.
Och pingvinen fick följa med mig ut och sola idag.

Fasiken Noel vad fin din pappa är.
Tack för att du in din tanke gick med honom och inhandlade min nya stekpanna och min nya favorit "maskot".
Tack för att du strör lite stjärnströssel då och då runt honom.
Vi älskar dig.

Idag är det morsdag och jag är din mamma.
Men för mig är det alltid morsdag.
För i mitt hjärta är jag så mycket mamma jag bara kan och rårpå.
DIN mamma.
Och du är min saknade och efterlängtade son.

Jag älskar dig.

lördag 30 maj 2009

Ni vet en såndär underbar dag...

Idag har varit en sån där underbar dag i mitt snart perfekta liv.
..

Morgonen började med att Tilda ringde. Klockan hade just slagit nio. Jag hoppade in i duschen och sedan bar det iväg för lite solning. (som nu blivit brännmärken förvisso)
Vi snackade en hel del sistertalk. Behövligt!
Sedan åkte vi till Tumba och drack kafe. (Ja jag drack svartkaffe och hon käkade)
Sedan blev det dags att sätta sig på tåget och bege sig in mot aspudden och på första fikadaten med en annan kär vän.
Hur mysigt som helst.
Vi satt utanför cafet han jobbar på och pratade om livet (och ja, sjääälvklart snackade jag mest, fan vilken pratkvarn jag är)
Sedan väl hemma så gick jag ut i skogen med en annan vän och hundarna fick springa av sig i skogen och bada lite. Efter denna timme så stack vi sedan på en promenad ner till statoil.
Hur skönt som helst.

Min sammanfattning av denna dag/kväll är att den har varit helt underbar.
Jag har träffat två av de finaste personerna jag känner.
Tilda my sister och Thomas my brother och hur som helst kan det inte bli bättre än så=)
Tänk att nya människor i ens liv kan så snabbt få en så stor betydelse och plats i ens lilla, lilla hjärta!

Snipp snapp slut så var denna dagen slut.
Hepp!

fredag 29 maj 2009

Femte dagen

Detta är det jobbigaste tiden av dem alla.
Jag har mått illa, frusit, vart lite zombie varning!
Men har ej fuskat, trots en god lasagne vid barnens och mitt bord.
Jag var SÅ jävla sugen.
Är sugen på något nu med.
Knaprade is förut, det är ju ändå något att tugga på.
Ett tuggummi hade inte varit fel men det får man ju ej heller tugga på.
Så det blir att borsta tänderna.

Jag hade en bra kväll igår.
Men det snurrar efter alla diskussioner och avslut på diskussioner osv.
Jag är lite snurrig just nu.
Sådant här är fan inte bra när man är på diet.

Helvete, nu ska jag slappa

onsdag 27 maj 2009

jävla becca=)

Berätta fyra sanningar om dig själv!

1. Empatisk


2. Är INTE pedant

3. är mörkrädd

4. Tror på andar/änglar


Berätta fyra saker du gjort idag!

1. Jobbat

2. Blåst bort i sthlm

3. Gått en långpromenad

4. Druckit cambridge


Berätta fyra saker du har på dig nu!

1. Morgonrocl

2. En datorn

3. En hund

4. Ett täcke


Berätta fyra saker du älskar!

1. Min son

2. Min syster

3. Mina djur

4. Mina vänner


De fyra som jag skickar utmaningen vidare till är
SYSTERYSTER=)

Stormvarning

Dagen började av bestämmelse av spontant shoppingmöte.
dagen på jobbet var smått kaos, men det blev ju bra tillslut.

Så efter jobbet åkte jag in, osminkad, trött, med otvättat hår och ja...
Mötes upp på drottninggatan och gick ner mot gamla stan.
Shoppade mig ett bälte som är mindre än det jag har med tanke på att byxorna hänger ;)
En hand på axeln.
Härligt.
Gick på ett cafe, fick ta en svart kaffe. Pratade.
Sedan gick vi längs gatorna.
Så satte vi oss nedanför slottet ut mot vattnet och talade om livet. Men mest om döden faktiskt.
När solen gått i moln så vandrade vi upp mot tcentralen genom kungsträdgården.
Det blåste och håret yrde runt mig.
Sneglade lite.
En hand i min.
Stockholmspromenad i blåsten.
Så okomplicerat och bara så bra.

Tredje dagen på kuren har gått perfekt.
Är dock sugen på att tugga på ngt men har iallafall sniffat tuggummi idag=)

/A

tisdag 26 maj 2009

dag två

Oki kortfattat.
Dag två på kuren, går skit bra.
Motionerat som fan idag.
SÅ skönt.
Nu trött.
Hej å hå=)

söndag 24 maj 2009

Lyran och den sista latten

Jag träffade Sister idag, Matilda alltså.
Vi gick och fikade på Lyran, ett ubermysigt cafe och jag tror det var andra gången på tio gånger som det fanns plats ute. Så härligt.
Jag beställde in en supergod latte och så njöt jag.
Det är ju sista latten på fyra veckor.
Jag får alltså inte dricka någon latte under min cambridge kur.
Vet inte hur jag skall klara just det förbudet men, det måste ju bara gå=)
Ska bli spännande och som jag skrivit tidiagare så är jag taggad.
Köpte smågodis igår och päronsoda. Bara för att.
Efter dessa fyra veckorna är det ENDAST sött på lördagarna som gäller.
Inte massa småätande och nyttig mat är nummer ett.
Jag VET att jag kan klara det för det har jag gjort förr, men aldrig tidigare har jag gjort en sådan här dunderkur.
Men jag är ju bäst(?!) så det ska funka.
Fick ju med mig Jossan med, hon skall med köra så vi får finna stöd hos varandra hehe.

Det är jättefint väder ute och jag önskar så att vi hade haft en uteplats att sitta på, eller ännu bättre en trädgård.
Eller om inte annat någon av mina vänner spm var lediga/hemma som jag kunde slappa ute med.
Jag hatar att gå ut själv med filt och lägga mig någonstans så jag får väl göra nytta här hemma istället tänkte jag.
Men oj vad omotiverad jag känner mig inför detta!

Hej och hå

lördag 23 maj 2009

Åh så tankarna igen...

Tankar, de snurrar ständigt runt i mitt huvud.
Jag tänker hela tiden.
Det kan var alltfrån positiva tankar om framtiden, då jag bor själv till att tänka, what a hell...jag går tillbaka till Rickard, till tryggheten.
Jag tänker precis hela tiden!

Jag brukar titta på Rick i smyg, han är så fin. Han är så där jättefin i mellanåt att jag bara vill krypa upp i hans famn. Jag är så trygg där!
Jag tittar ibland på honom och tänker att jag är dum som låter oss försvinna i tomma intet.
Att jag inte kämpar för oss att få tillbaka glöden.
Ibland önskar jag att han visade lite kämparanda och fick mig att bli förälskad i honom igen.

Men så tänker jag ibland att vi aldrig någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till varandra han och jag.
För sveket han svek var så hårt och tog så illa.
Och fastän jag vet att han är så himla fin och allt det där, så var han inte så jävla fin då...
Och jag vet "Han ville bara försvinna".
Men hur många gånger sedan Noel dog ville inte jag bara försvinna? Jag satt hemma när han jobbade och kände ur livet gled ur mig, hur jag ville skära upp mina handleder och låta mina sista andetag andas.
Men jag gjorde det aldrig.
Jag kämpade mig tillbaka till livet och jag kämpade för Rickards skull.
Jag hade kunnat ställa mig och skrika, skära, slå.
Men jag gjorde det aldrig.
Och nej, jag är inte världens bästa, jag hade kunnat gjort många saker annorlunda.
Men ändå, hans svek tog så hårt i mitt hjärta.
För jag trodde vi skulle klara det tillsammans.
Istället lämnade han mig, skör, liten och rädd.
I en skrämmande värld.
Mitt i hela jävla syskonkarusellen.
Och jag var så ensam i mina tankar och i mina tårar.
HAN som ville gifta sig med mig, han som ville leva med mig. Han som aldrig skulle göra mig illa svek så förbannat hårt.
Och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna komma över rädslan att han skulle lämna mig om vi någonsin skulle drabbas av någon sorg igen.
Och hur lever man med den rädslan?
Jag önskar så att jag fick radera November, december 2008.
För jag är så säker på att vi hade suttit hand i hand med ett syskon i magen då och allting hade varit så mycket ljusare för oss.

Fan, fan,fan,fan.
Varför kan inget få vara enkelt?
Fan, fan, fan om bara Noel aldrig hade flugit sin kos!
Jag saknar honom så=(
Jag hatar att hans tvåårsdag närmar sig och att behöva fira hans andra födelsedag i minneslunden.
Jag hatar att...
Äsch jag hatar allt som har med att han dog att göra.
Jag älskar dig så, Noel

fredag 22 maj 2009

Nya tag, nytt liv

Ett nytt liv.
Det är vad jag begär.
Och det är bara jag som kan få till det.
Skogspromenader varje dag.
Bara att acceptera, de skall ske.
Vet ni hur underbart det är med två hundar som trivs så fruktansvärt av att få springa lösa och mysa i naturen för att sedan komma hem och ligga och sova istället för att springa omkring hemma och vara rastlösa?
Eller hur det känns att röra på sig och känna hur varm och svettig man blir och VETA, att denna svett som rinner är början till ett nytt liv.?!

Mitt nya liv.
På måndag börjar det med basta.
Då är det nytt tänk som skall tänkas och motion i alla dess former, stavar, med hundar, utan hundar.
JAG behöver det.
Mina hundar behöver en pigg och glad matte.
Och jag behöver få se mig i spegeln och säga, fan vilket bra jobb jag gjort.
Och vilket underbara resultat=)


MÅNDAG MÅNDAG: Jag är så taggad=)

torsdag 21 maj 2009

Taggad

Jag är så förbannat taggad inför min treveckors ren kur cambridge som jag skall påbörja på måndag. Hejja mig! (står liiite mer om detta i hälsobloggen;)

Skall strax ut i skogen med båda hundarna och en vän.
Kommit hem för ett tag sen från salongend är Joasefin jobbar.
Jag har fått ansiktsbehandling, som gjorde as ont med syra=)
Men fan vad ren och fin jag är.
Manikyr, så fötterna är så fina som de kan bli och ögonbrynsfärg=)

Nu ska jag dra mig.
Tingeling!

onsdag 20 maj 2009

M*E*N*S

Ja som synes, jag har fått min vecka.
Jag har ont i magen.
SUCK!
Sitter och vräker i mig godis. Fan måste verkligen sluta få såna här blodsockerfall i samband med mensen.
Nåväl.
Jag har börjat med Gi igen.
Hoppas det ger lite resultat.
Jag är trött på att stå still och fan jag ser ut som en jävla falukorv!
Återigen suck.
kan det inte bara få gå lätt?
Rinna av mig. Ge mig lika fin kropp som jag hade för några år sedan.
Då var jag fin. Vacker inför mig själv.
Nu kan jag knappt titta mig själv i spegeln.
Jag ser bara fel...
Och det är rätt typiskt för jag börjar må bra inombords... och då hade det yttre kunnat vara bättre, så hade det inre ju blivit ännu mer bra.
Lite jävlar anamma hade inte varit fel. Karaktär.
Men jag antar jag tappade bort den på vägen någonstans.
Jag letar.
Hittar den.
Tappar den och börjar leta igen.
Måste se till att hålla fast den, ja den älskade karaktären.

/A

lördag 16 maj 2009

En underbar lördag

Denna lördag har faktiskt hitills varit underbar!
Den började med att jag slapp gå upp för att gå ut med hunden, för Rick gjorde det.
Sedan när jag väl steg upp vid tio tiden så började jag och Rick att städa. Han dammsög och torkade alla golv medan jag rensade ut gammalt skit i köket, torkade ut lådor, putsade ugnen, och putsade övriga vitvaror noggrant.
Sedan gick vi och slänge glas, kartonger och annat som vi ej ville ha kvar. Så himla skönt!

När vi var klara kissade vi hundarna och sedan tog vi bussen ner till stan. Där syndade jag med en Big Mac och en jordgubbs milkshake. Sedan gick vi och inhandlade en fotboll och tio röda rosor. Vi tog en promenad till minneslunden och satte rosorna i vatten. Vi hittade en goseelefant som var en "Conerlias". Vi insåg då att det ligger en liten flicka där i minneslunden. Vi ställde rosorna bredvid henne elefant och la även två rosor hos henne.
Det kändes lustigt att det finns ett till litet barn där, samtidgt som de kanske tar hand om varandra...?

När vi gjort iordning blommorna fick jag en ide. Spela lite fotboll där hos Noel?
Helt sjuk tanke egentligen att spela fotboll i en minneslund men det kändes bra att visa upp sina kickningar och trixningar för Noel, på hans plats. En farbror som satt en bit bort kollade konstigt på oss men jag struntade i det.
Så sa jag till Rick att "vet du när man har begravt sitt barn, då får man bete sig lustigt".

Sedan gick vi och inhandlade tacos till eurovision ikväll. Och väl hemma drog vi på oss bekväma skor och gick för att spela fotboll med hundarna.

Tycker att dagen varit så perfekt, och jag är SÅ sjukt konstigt glad över att ha fått ha en fotboll i minneslunden och spelat lite för Noel.
Jag skulle ju infört mitt fotbollsintresse för honom och spelat med honom om helgerna... Varit hans tränare i framtiden.

Jag saknar dig Noel

fredag 15 maj 2009

Skickade ett mail till en vän som lät så här...

Ville bara skicka ett litet mail... Har så himla tråkigt och har tänkt på det vi pratade om, relationer och arbete och livet.

Man kan behöva människor i sitt liv som stödjer en när man är tvungen att balansera på kantiga stenar och krokiga stigar.

Någon sa till mig att man skall titta sig omkring och se de människorna som finns runt en.
Tar de mer energi än de ger?
Man behöver energigivare, såna man kan vända sig till med vad som. Och när man kommer därifrån eller lagt på telefonen eller avslutat msn konversationen så skall man känna det lite, lite lättare.
Människor som glädjer sig med dig av hela hjärtat och som sörjer med dig av hela sin själ.


För när man har dessa människor runt sig så kan man våga lite, man kan våga släppa taget, våga ta en chans, våga pröva nya vingar, våga vara sig själv. För hur det än går med livet så finns dessa människor där och stöttar upp igen.


Kasta bort energitjuvar.
In med energigivare- det är ett ruskigt bra råd.

Fredagsbitter

Har hört ett helt nytt uttryck idag som jag fullkomligt älskade och lär använda mig av.
Fredagsbitter.
Satte liksom ord på den känslan jag kan känna de fredagar då det inte "händer" något.
Så vad är fredagsbitter enligt mig då?
Jo, att vara helt jävla slut efter ännu en arbetsvecka. Och ha noll energi.
Att sitta framför datorn och bara klicka och uppdatera men trots att man gör det för hundrande gången så har det inte hänt något nytt.
Man stirrar bara rakt fram och får ont i ögonen av skärmen.
Man håller sig vaken, fastän man skulle kunna somna redan vid klockar arton.
I sin trötthet drömmer man sig bort mot det där perfekta livet.
Och när man är fredagsbitter så inser man hur trist och förjävligt ens eget gråa liv är.
Man ser inte möjligheten men man tänker på det man skulle vilja ha och det man skulle vilja ha möjligheten att göra.
När man är fredagsbitter så är möjligheterna få, för det finns alltid något som sätter käppar i ens hjul.

När jag är fredagsbitter så känner jag mig ensam.