fredag 30 januari 2009

Det slutgiltiga beslutet

Jag funderar mycket. För mycket har det sagts till mig.
Men jag tror jag fortsätter att fundera för så mycket som jag tänker till INNAN har jag aldrig tidigare gjort.
Och jag trivs med att försöka ha en plan att hålla mig till.
Jag vill inte leva för dagen som förut.

Jag vet inte vad jag känner för någon eller något just nu.
Tycker inte om när människor gör mig osäker eller när jag får en funderare jag just då inte behöver.
Då backar jag.
Och det är väl ungefär så jag känner just nu.
Att jag backar.
Jag vill nog vara ensam ett tag, helt ensam.
Men samtidigt så känner jag ju någonting.
Om två veckor tänkte jag reda ut begreppet, vart vi står vad vi känner.
När vi sitter där mitt emot varandra och ingen av oss kan fly.
DÅ och där beslutar jag hur mycket mer energi det är värt, om det är värt något överhuvudtaget.

Tills vidare lever för jag för kunna ta det slutgiltiga beslutet.
Att åka till Danmark.
Själv.
Att se en tid som ensamstående mamma hägra.
Jag vet jag skulle klara det, bättre än många,många andra.
Jag skulle fixa varje stund av det ensamstående livet.
Denna dröm är värd så mycket mer än någonting annat.
Att få ge Noel det syskon jag lovat.
Att få ta hand om och skapa sig en egen mini familj.
Det är en dröm värd tusentals mer energinivåer och tusentals mer tårar och skratt än det som finns i mitt liv just nu.
Så det så.

Jag är ett steg närmare det slutgiltiga beskedet!

2 kommentarer:

  1. Vännen, oavsett beslut finns jag alltid bakom dig. Du ska göra det som känns rätt för dig och som får dig att m bra. Jag tycker det låter som en fin idé med en "mini-familj". KRAM

    SvaraRadera
  2. Många är rädda för ensamheten... men jag tror inte att vi någonsin är ensamma helt och hållet... vi har oftast fler runt oss än vi anar.

    Håller med Nattmaran. Gör det som känns rätt för dig!

    Nu när jag själv är gravid igen så kan jag dock tycka att det är skönt att ha mannen här... så mycket funderingar, rädslor, oro och så.

    Samtidigt så är det också svårt att vara ett riktigt stöd för varandra när båda har ont.

    Som vanligt så har alltså myntet två sidor;.)

    Håller tummarna för att du kommer på vad du vill i alla fall!

    Och minifamilj... det var ett himla bra ord -sådär mysigt liksom!:.)

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...