måndag 9 mars 2009

Om att ta välja och om att inte välja sin situation

När jag var liten då valde jag inte hur mitt liv såg ut.
Jag blev född till en ostabil familj.
Jag fick födas till en skälvande mark.
Utan att jag hade något att säga till om.
Jag valde inte att ha en mor som flyttade 40 mil ifrån och som aldrig fanns där när jag behövde.
Jag valde inte att bli kallad hora och värdelös av min styvmamma varje dag.
Jag valde inte att få en strypt självkänsla.
Jag valde inte att ha en alkoliserad far.
Jag valde inte att vilja dö.
De valde åt mig, de vuxna ni vet de som skall vara ens trygghet.
Bullshit!

Nu när jag är äldre så kan jag välja mycket.
Men jag kan inte välja allt och alla situationer.
Jag valde inte att bli misshandlad och ännu en gång få självkänslan körd i botten.
Jag valde inte att vara någon man har sex med trots att hon inte ville.
Jag valde inte att stanna kvar hos någon som sa sig älska för att sedan slå ner mig i botten.
Jag valde inte!
Mina val i livet jag gjorde tidigare valdes åt mig redan från början.
De valdes för tryggheten att vara destruktiv, att bli behandlad fel.
Att inte vara älskad.
Att vara orätt och ovärdig.
Detta valdes åt mig redan från start, av er, ni vuxna som formade mitt liv.

Jag valde inte att Noel skulle dö från mig.
Detta valde någon helt annan, vem kan jag skylla på?

Men idag kan jag välja.
Jag kan välja att svara en fredags kväll klockan nio när farsan ringer, eller så kan jag låta det ringa.
Jag kan alltså välja att utsättas för min fars alkolism eller inte.
Jag kan välja att tro på min mor när hon säger saker och när hon lovar.
Eller så kan jag inse att hon alltid ljugit och ta det hon snackar om med en nypa salt.
Jag kan alltså välja att inte utsättas för min mors svek igen.
Jag kan välja att inte slänga mig håglöst i en mans famn och bara ta vad jag kan få för stunden.
Jag kan alltså välja att få må bra i någons sällskap.
Jag kan välja att döva min smärta med att skriva och att träffa vänner och att prata.
Jag behöver alltså inte döva den med vare sig piller eller alkohol längre.
Jag kan välja att ställa krav på min omgivning.
Jag väljer alltså att få vara bra i era ögon.

Idag kan jag välja hur jag skall tackla saker, men jag har inte alltid valt.
OM jag fått välja hade många år kunnats spara mig.
Många tårar.
Mycket blod.
En hel del svett.

Men tack för valet jag inte fick göra.
Det fick mig till att bli den jag är idag.
Och jag är bättre än du någonsin kommer att vara.
Så tack,

Pappa - För att du aldrig gav mig tryggheten du borde och för att du valt bort mig gång på gång.

Mamma -För att du valde att skaffa en ny familj innan du såg till att din "gamla" var skyddad. Och för alla lögner som gjort mig rädd att lita på någon.

J -För att du alltid fick mig att vilja dö. För att du gav mig den låga självkänsla jag än idag försöker bygga upp. För att du var den andra modern som övergav mig.

Tom - För att du älskade så villkorslöst för att sedan slå kärleken mot marken.

Peter - För att du tog min själ, mitt hjärta, min kropp, min lilla självkänsla, mitt mod, min styrka, min självrespekt och slängde det mot marken och sparkade hårt, hårt, hårt.

Tack till resten av er som ljugit, spelat spel, kallat mig saker som man inte ens kallar sin värsta ovän, tack till er.
Utan er hade jag inte varit Hon som sitter här idag.
Jag menar en annan jag kanske hade:
Gråtit mindre i sina dagar.
Sluppit obekvämma situationer.
Haft en grund att stå på.
Älskat sig själv.
Haft en inre ro.

Men tack för att ni gav mig det ni gav.
Känslan av HÄMDEN inom mig, när jag till slut sitter där, lycklig, älskad, snygg och smart.
Tack!
I Love the feeling!

1 kommentar:

  1. Usch, att du behövt vara med om allt det där.
    Det måste ha varit hemskt svårt för dig.
    Men va skönt att du sett något positivt med hela situationen.
    Du lär vara "starkare" än de människor som är inblandade.
    Du skulle klara något som dom aldrig skulle klara, det kan jag nästan säga även att jag inte känner dom eller dig.

    Kramar till dig

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...