Några små tankar innan läggdags!

Okej.
Jag saknar Noel. saknaden gör sig så påmind ibland. Det finns saker runt omkring som får den att blomma ut lite extra.
Som nu med systersonens knöl i halsen.
Jag blir orolig.
Min syster är orolig.
Även om jag verkligen tror att den bara är förstorad pga förkylning!
Men ändå. Vår pappa, hans morfar har Hodskings lymfo.
Så ja, vi blir jävligt oroliga!

Jag älskar min systerson. Albin! sedan Noel gick bort har jag älskat mina systerbarn ännu mer och de betyder ännu mer än jag trodde någon, eller några kunde betyda.

Jag skall sova nu, fälla en liten tår.
Tänka på min son och längta tills i sommar när jag och Albin skall spendera några dagar ihop. Längtar! My favorite jordepojk=)

partay kalays

Imorgon är det valborg och den firas hemma hos Danne och Madde tillsammans med Sister, Tilda såklart!
Jag kommer vara as snygg med min svarta korta kjol och nya snygga linnet.
Svart svart. Black is the shit.

Sedan på lördag skall jag på kryssning tillsammans med Jossan.
Det kan bli skoj MEN jag kommer fan vara helt död nästa vecka.
Jag är ju gammal nu och har märkt att jag blir rätt kass när jag dricker!

Jag längtar efter något. Inget för era öron men ändå =)
Men jag längtar men gör inget som helst åt det.
Jag har gått och blivit feg...

Hej och hå

Det där om tillit

Tillit och ärlighet är en av de saker jag värderar allra högst hos människor.
När jag nu hörde hur lite tillit en person besitter för mig så blir jag mer arg än ledsen.
Hur kan denna person ens tro eller fundera i dessa banor hos mig?
Jag FÖRSTÅR att han inte gillar att läsa om hoppande kaniner i min mage när vi snackar dessa stooora planer.
Men hur han kan tro att jag skulle sticka med någon annan medan jag väntar hans barn?!
Förlåt men det är så att jag blir förbannad.
Jag skulle aldrig göra något sådant.
OM jag hade ångrat mig och velat vara med någon annan just i denna stund så skulle jag ju säga det.
Sedan om jag funderar, det borde inte vara olagligt. Det gör mig ju bara till en person som tänker efter ordentligt FÖRE.
Och i detta läge så är det precis vad det är man borde.
Han har ändrat sig säger han. Över sms!
SMS, Jag föredrar att man snackar med varandra.
Det har jag alltid gjort men jobbiga saker har han alltid tagit över sms.
Det gör mig ledsen och förbannad.
Jag vet inte vart jag står, vart planerna är.
Jag vet ingenting mer än att jag vill ha det okomplicerat och jag vill kunna leva livet.
Jag vill välja livet.

Nej jag är inte ledsen, inte nedstämd.
Bara fundersam men med en harmoni i kroppen som jag är så tacksam för att jag har, trots allt!

Årets första FUCK OFF

...Ja med årets första fuck off menas årets första fästing som jag såg krypa runt i Kaspians päls.
Jag hatar fästingar men tyvärr får man dras med dessa då man har djur.
Måste inhandla medel mot de där små jävlarna.
Jag tycker alltid det känns som det kryper i kroppen efter att jag handskas med sådana.
Fuck off fästing jävel säger jag bara.

Igår fick jag således veta att Rick faktiskt läser min blogg.
Fick ett sms när jag krypit ner i sängen som löd "Varför skaffar du ej barn med han i bloggen".
Jag kan inte påstå att det var ett uppskattat sms. Jag blev inte direkt glad men så blev jag inte heller direkt...arg.
Kände bara att Shit, här går vi i barnatankar och så skriver jag sånt. Klart som fan han reagerar.
Men som jag också skrev att om jag skulle ångra mig så säger jag till.
Rick blev inte ledsen som han själv skrev.
Och det är säkert sant.
Det jobbiga nu är att jag vill kunna skriva vad jag vill utan att tänka, när jag skriver i min blogg.
Men förlåt Rick om du vart sårad eller vilken känsla du nu än fick.

Min blogg är min livlina.
Jag älskar att blogga av mig saker och ting som jag tänker på.
Jag behöver min blogg.
På min blogg vill jag ej behöva ta hänsyn till vem som läser.
Därav anledningen att det inte finns många i mitt real life som har min adress.
För att jag vill kunna skriva det innersta!
Det som finns långt där inne kommer ibland ut väldigt mycket på min blogg.
Och jag vill ha det så.
Låt mig gärna ha det så...

Nu skall jag se till att maila min adress till två som så GÄRNA ville ha den ;)

Jag har inte lust att få en rubbad existence...
Eller?
kan hända att jag ändå vill det, på något konstigt sätt.
Ni som träffade mig eller såg mig skriva den korta tiden vi träffades han och jag.
Ni vet hur jags åg ut och hur underbar känsla jag gled på.
Och bara genom ett hej så känner jag ett uns av det igen.

Fan.

Borde han straffats för att han var ärlig om att ej vara i fas i livet?För den Ärligheten som han gav mig när vi sa hej då, det är ju ändå en av de sakerna jag aldrig tidigatre har upplevt så. Någon ärlighet, som jag ändå litar på. Jag litar ju aldrig annars på någon.
Jag har ju ändå hoppats en del på att han skall sakna mig tillräckligt för att vilja höra ifrån mig igen.
och nu när han hör av sig så...
Ja då är det i fel fas i mitt liv.
Men ÄR det fel fas? Egentligen?
Nåväl, nu tar jag det lungt och ser tiden an.
Men så länge hoppar det runt små konstiga kaniner i min mage!

In chock

Eller, ja jag är inte så chockad egentligen.
Men uppenbarligen så var jag inte riktigt beredd på detta och detta stör mig i planeringen och i livet som faktiskt flyter på rätt bra nu.
För när det hoppar runt i mig genom att bara få ett hej=), då är det riktigt illa.
Helvete.
Och suck.

Jag sa att det var okej för honom att höra av sig när han var i mer fas i livet.
Och nu, är han det då eller?
Vad betyder det här samtalet över msn?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag känner mig kluven.
Skall jag strunta i att utforska vad den där känslan kan leda till eller ska jag hoppa och hoppas på att dra en vinstlott?
Jag vet inte.

Jag är bakfull idag
Jag kan inte tänka klart.
Jag skyller på det.

Måste sluta skriva nu!

Borde kanske

...Alla som varit med i denna svängen vet att man bygger upp en sand fylld av hopp.
Hopp om att det skall växa ett litet syskon i magen.
Så för varje dag som ens mens uteblir växer det där förbannde hoppet.
och så när det gått flera dagar sedan mensen skulle ha kommit så dyker den upp och man slåss ner till marken. IGEN.
Ingen förutom dem som kämpat så vet hur det känns.
Man blir arg när man ser hur lättvindigt det görs aborter.
Man blir arg på alla små barn som ligger runt med varandra utan preventinmedel och blir med barn hux flux.
Och man själv.
Man kämpar på, själv eller med hjälp från sjukvården.
Vart ligger rättvisan i det?

Jag har INTE fått min mens ännu. Skulle ha haft den i fredags.
Men jag vet att jag kan vara oregelbunden.
Jag vet så därför låter jag bli att bygga höga slott av hopp.
Men ändå.
Man kan inte sluta tänka "tänk om".
Jag kan inte sluta hoppas lite i allafall.
För tänk vad underbart om jag fick slippa tabletterna.
Alla Vultraljud.
Alla sprutorna.
Men så vet jag också att jag aldrig någonsin har tur...
Och då återgår jag till att vänta in mensen.

Jag saknar min stora syster

Ja, min syster är ju i Egypten.
Och trots att vi inte ses speciellt ofta, vi bor ju ändå 40 min ifrån varandra.
MEN, nu är hon så långt bort att det bli påtagligt. Inga 1-3 samtal om dagen.
Om vi nu skulle behöva prata varje dag så går det inte. Jo det funkar ju men blir alldeles för dyrt.
Det är verkligen påtagligt att hon är långt, långt borta.
Och det känns i hela hjärtat att hon är min bästa vän!
Försöker för övrigt dra med henne på en sista minuten i sommar. Hon och jag!
Vad skoj!

Idag är jag hemma med huvudvärk.
Och inne på dag TRETTIOFEM.
Jag är ju ingen person som orkar hoppas och så längre men fattar ni vad skönt det hade varit att slippa alla sprutor och tabletter?!
Man kan väl få ha tur nån jävla gång!
Kanske borde ge mig ut och köpa en sticka?

Nu äta

Det kliar!!!

Jag har ju gått och slängt i en mörkbrun färg i håret. Frånn ett märke jag aldrig tidigare provat.
WHY? Ja det kan man fråga sig.
DET KLIAR!!!
Det kliar i huvudet och i nacken, tror det är något i denna färg jag inte tål. och vad göra åt det mer än att härda ut. Shit.

Igår tipsade Becca mig om en sida där man kunde göra en minnessida.
Jag gjorde en till Noel och det är de där sakerna, som att skriva dikter om honom och lägga ut så alla kan läsa, eller att visa upp kort på honom, att göra en sån här sida för alla att ta del av. Ja det är sådana saker som får mig att orka gå vidare. För jag visar då världen att han faktiskt funnits hos oss. Att Noel är älskad och saknad.
Så tack Becca min underbara för tipset!

Inatt fick alal djuren sova hos oss i sängen. Karma blev lyrisk, hon har ej fått sova hos mej på månader. Men nu hoppade hon glatt upp och la sig. PÅ KUDDEN. Det betyder att jag fick en minimal plats att sova på. Men det gjorde inget för det var super mysigt.

Nu skall jag strax börja göra ordning mig för att gå ut och shoppa till syrrans fest.
Jag håller ju på att planera för er som missat det. En 30 års fest. Detta var första och sista gången jag tar på mig något sånt som att planera.
Tutr Sister hjälper mig för jag är ju kaos hela jag!

Nu skall jag klia mig i huvudet innan jag drar mig.
FAN VAD DET KLIAR!

Hej

Hipp hipp hurra!

Idag fyller min älskade stora syster år. Syster Yster. Min bästa vän.
Hon firar sin 30års dag i Egypten. Jag hann inte skicka ett sms och gratta henne för jag vaknade av ett sms där hon tackade för biljetterna till Pink och skrev att hon började gråta när hon öppnade presenten.
Jag känner min syster för väl, jag visste det skulle bli en bra överaskning!

Idag åt jag och Rick frukost på stan.
Jätte gott med latte och en nyttig mörk ost smörgås!
Jag köpte en halskedja, eftersom jag slet av mig min en natt här i veckan.
Jag drömde att någon försökte stjäla mitt halsband så jag slet av det och vaknade av att jag krampaktigt höll det halva hjärtat (som jag delat med min lilla ängel) i handen. Knogarna var vita av mitt hårda tag.
NU nästan en vecka senare så sitter hjärtat där det skall igen. Har kännt mig så naken utan det!

Ute är det sol men det blåser så fruktansvärt mycket.
På en sajt jag hänger på tillsammans med andra stackars satar som misst sina barn så pratas det om att inte kunna njuta av solen, våren som tidigare.
Och det är verkligen sorgligt att den bästa tiden på året misst sin glans.
För det är verkligen så att förr så var våren och solen en nystart, man blev piggare och man njöt av solens första strålar. Så är det inte längre.
Jag minns förra våren när jag mötte vårens första tecken med en tår.
Jag grät när jag såg snödropparna lysa vita i rabatten.
Jag hatade solen som inte kunde värma så där gott som den gjort tidigare.
Jag hatade att året innan dess kännts så bra och livfyllt men att det nu kändes så tomt och meningslöst.
Inte ens våren och dess sol kunde göra skillnad.
"Det är då man vet att det är illa" tänkte jag.
Jag önskar att få gå genom nästa vår, glad och upprymd med en känsla att "Nu börjar det" istället för att det skal behöva kännas som slutet!
Jag hoppas det blir vår tur nu. Att denna sommar skall kännas ett uns lika glatt som den där sommaren 2007 då jag satt på fester spiknykter och tyckte att alla fulla människor betedde sig idiotiskt.
Snälla, får jag lov att vara den nyktra i denna sommarsol som kommer?

Avslutningsvis så vill jag säga att oavsett hur hårt livet gått emot mig så är jag tacksam över de människor som står kvar vid min sida, för er som tillkommit och för all den kärlek ni får mig att känna.

/A

Ombyte förnöjer!

Jag tror jag vill byta yrke.
Efter 7 år inom samma.
Inom det yrket som bara går mot hårdare tider, förskolan så trivs jag inte längre.
Barnen glöms bort i vårt samhälle och det börjas redan på förkolan och jag vill inte vara med...

Det jobbigaste är att jag inte vet vad jag vill göra för jag KAN inget annat än just detta.

Jag tänker och tänker och tänker.
Kommer inte fram till något nytt...

Grattis till mig!

Jag fyller år idag.
Jag blir hela 27 år.
27 år betyder att det är exakt 2 år sedan som Noel blev till.
"Ta det som en 25 års present" sa Rick där efter att han plumsade i mig efter en blöt utekväll.
Och vilken present, den bästa jag fått någonsin.
Jag saknar Noel idag, lite extra.
TVÅ år sedan. Det är en lång tid!
Jag hoppas att till nästa födelsedag så finns Noels syskon hos oss.

Nåväl min dag har sett ut så här:
Åkte och frukost fikade med en vän.
Latte och en räksmörgås.
Gick lite i affärer.
Kom hem, konstaterade att det faktiskt nog är så att Kaspians medicin har hjälp. Han hade ej kissat inne en enda gång. Jippe!
Började laga mat, kycklinggryta.
Sedan kom Jossan och Matilda, mina kära vänner hem till mig och åt denna plus en latte och en bit prinsesstårta.
Matilda gav mig en låda märkt "Annas överlevnads kit".
Innehåll?:
Trosskydd
Ketchup
Turkiskpeppar
Tattos iform av Tingeling (betyder jag ingentiiiiing *sjunger*)
Naturgodis.
Aromat
Fickplunta
Penna
Ocg så det bästa av allt. En kopp med mig och henne på.
Av Jossan har jag fått en hemlis. Det är så hemligt att jag inte ens vet vad det är men jag vet att det infaller den 2/5 och är en övernattning också...

Ganska så bra dag ändå, trots att jag inte gillar att fylla år.

/A

sol därute

Ville bara säga att det är en varm och skön sol därute...så nu drar jag.
Hem till pappa och till farmor och träffa underbara bröder!

Om att vara "hemma"

Småland har aldrig känts som mitt hem. Någonsin.
Trots att jag bott här i nästan 20 år.
Men jag har alltid känt det som att jag är en besökare, en gäst i mina hemtrakter.
Jag tror mycket har att göra med alla jobbiga händelser och all tragik som jag i min barndom blev utsatt för.
Jag har alltid varit på flykt mot en plats att kalla mitt hem.
Jag har bott i uddevalla, skara, växjö i olika lägenheter och på olika delar utav städerna. Jag skullle aldrig någonsin flytta tillbaka till något av ställena.
Men det finns en plats där jag ändå kommit tillbaka till och det är Stockholm.
Där kan jag säga att jag bor, att jag har mitt hem.
Men känns det hemma?
Ibland undrar jag.
När jag saknar mina systerbarn och min syster då är jag ej så säker på det.
När jag är i Småland hos dem och känner den enorma kärleken i mitt hjärta då blir jag ännu mer osäker på om jag gör rätt som bor så långt bort.
Stockholm är ändå den plats som känns mest hemma.
Men vissa dagar undrar jag om inte det är ännu en hållplats i mitt liv och jag funderar på, vart hamnar jag sen?
Och jag kan erkänna att jag vart på G att flytta ännu en gång, framför allt efter jag och Rick gjorde slut.
Men så tvingade jag mig själv att stanna kvar. För jag orkar inte fly från vare sig mig själv eller från min smärta.
Har upptäckt att den förljer ju ändå med mig vart jag än är.

Men som idag när jag vaknar. Tar på mig lite kläder, tar med mig en kaffe kopp och syndar med en cigg i solen. Hunden får springa lös i skogen och leka, och han trivs och ser så glad ut.
Jag sitter där i solen och känner. "Just så här skulle man bo" och "så här borde man leva".
Då undrar jag återigen.
Vart hamnar jag härnäst?

från nya mobileo

jag älskar min nya mobil. Den är så bra att surfa på!

Jag ligger i albins säng och ska sova. Det mystiska är att jag saknar rickard. Vi skulle ha haft en helg tillsammans där vi skulle prata och mysa men istället blev det att spontant åka till småland. Vilket givetvis inte är fy skam det heller. Men ändå.
Rickard har varit så där underbart fin ett bra tag nu, så där som han var då jag en gång föll för honom.
Det får mitt hjärta att bli kluvet, att splittras i två olika delar.
Men tiden får utvisa vilken väg jag skall ta.
Och just denna helg bar vägen till småland.

Godnatt.

Ang planerna

Satt och fundera på, vem är det som läser min blogg?
Jag har inte gett ut adressen till någon jag känner från mitt real life om man säger så.
En hel del änglamammor, goa vänner och så ett fåtal från min vardag som har denna blogg, som jag vet läser.
Varför skriver jag då i gåtor?
Jag vet inte.

Men jag känner att jag behöver få skriva om mina, VÅRA planer fullt ut. Jag spricker annars.
Saken är så här:

Jag och Noels pappa har beslutat oss för att skaffa ett syskon till vår son trots att vi icke är ett par.
Vem vet vi kanske hittar tillbaka till varandra, man vet aldrig.
Det enda vi vet är att vi älskar varandra, vi älskar vår ängel och vi kommer att älska vår ängels syskon om, när, vi får ett.
Vi vill så gärna.
Och vi gav Noel detta löfte.
Båda två vill hålla det.
Vi litar på varandra, vi kommer alltid prioritera rätt.
Och denna tillit får oss att våga vara knäppa och skaffa barn ihop igen trots att vi absolut inte är någon kärnfamilj.
Men ärligt...
Är inte kärnfamiljen helt död?
Egentligen...

Pågående tankar!

Det finns många tankar inom mig just nu.
Jag tänker och funderar på alla tvära kast som sker i mitt liv.
Jag hoppas att jag väljer rätt väg nu.
Men hur skall man veta?
Jag menar hur skall man i förväg veta om man gör rätt val, väljer rätt väg.
Eller skall man bara tänka "kör hårt"?
I slutändan så är det ju inte en själv som väljer utan livet i sig gör sitt.
Är det menat att bli som jag, eller vi tänker så blir det så.
Och är det inte så händer det nada.
Vi får se!
Jag skall ringa ett samtal imorgon.
Sedan tar vi det från där och då.
Kanske blir det jackpott direkt.
Kanske blir det inte det.
Men oavsett.
Jag mår rätt okej...

Nu är det snart Måndag igen, kort vecka.
Det skall bli onekligen skönt med lite ledighet igen.

Psst... Noel jag saknar dig!

Fredag

Vet inte men det är en lustig känsla jag har i kroppen.
Har haft den hela veckan.
Det är en obehaglig känsla och den säger mig att jag borde göra något annat i mitt liv.
Jag känner mig så där rotlös och rastlös som jag gjort så många gånger tidigare i mitt liv.
Behöver flytta på mig, göra något annat, ta ett nytt kliv. Jag behöver förändring, positiva förändringar.
Jag behöver få vinna istället för att bara förlora.
Och jag vet, Bara JAG kan göra något åt det.
Jag är fullt medveten om detta och det kanske är det som gör det så jävla tungt.

Jag behöver få följa upp en dröm och slutföra den.
Vad stoppar mig egentligen?
Den lilla uns av trygghet som jag ändå bestitter med detta liv jag nu lever?
Ja jag anatar att det är den som hindrar mig.
Har ju ändå vant mig vid att ha lite trygghet i form av en plats att komma hem till.
Men nu är väl frågan VAD är det jag kommer hem till?

Jag skall börja följa med nu.
I drömmarna.
Jag förtjänar att ha en fin och välbefinnande vardag!

Ett mail i inkorgen...

Jag har varit i minneslunden idag, lagt knallrosa tulpaner, påskliljor, två små pixiböcker och en studsboll med ett rött hjärta hos Noel.
För första gången någonsin började tårarna rulla när jag var i minneslunden.
Jag satt på trappan där och lät gråten komma. Jag grät i solljuset till fåglarnas sång.
Jag orkar inte sakna längre.

När jag kom hem hände förljande:
Detta mail hittade jag i inkorgen idag...det fick mig att utbrista i ett glädjetjut.

Grattis!Du och en kompis är välkomna till P3 Live Session med Lasse Lindh och
Johathan Johansson onsdagen den 1 april i Radiohuset i Stockholm .
Om ni vill komma måste du svara på det här mailet senast imorgon kl.12.00 medera namn & mobilnr så att jag kan sätta upp dig och din kompis pågästlistan.

Adressen är Oxenstiernsgatan 20 på Östermalm i Stockholm. Närmaste T-bana är Karlaplan.Man kan oxå åka buss 56, 76 eller 4 till Radiohuset. Insläpp från kl. 21.00, direktsändning 21.30-23.00mvh Liv

Tills jag insåg att jag borde ha svarat IDAG klockan tolv... Jag kollade inte mailen igår.
Så alltså, jag missade en spelning. EN EXKLUSIV spelning med Lasse Lindh.
Jag är så jävla ledsen... =(