onsdag 8 juli 2009

Lägenhet

För en timme sedan skrev jag under ett hyreskontrakt. Det känns. Bra. Men ack så verkligt och de allra flesta vet ju hur jobbigt verkligheten kan kännas.
Jag VET att det är det bästa och det enda rätta att flytta. Jag VET det. Men ändå, ändå känns det som ett slag i magen.
Rickard är min trygghet.
Han är Noels fina pappa.
Han är den ENDA i hela världen förutom jag som älskar vår son så starkt som det bara går.
Det är snart två (TVÅ???!!!!) år sedan Noel dog. Då dog våra drömmar.
Men vi försökte hitta nya drömmar.
Vi skulle skaffa syskon.
Vi skulle gifta oss.
Vi levde, försökte leva mot gemensamma mål.
Hitta tillbaka till livet, tillsammans.

Se hur det gick...
Och det är inte så att jag bara tar mitt pick och pack och drar och ser glad ut.
Jag går med tunga steg från den lägenhet där vi tillsammans skulle ha uppfostrat en busig, vacker liten kille.
Och senare, när Noel dog, skulle vi istället ha fått hem hans syskon livs levande.
Men nu har alla drömmar dött.
Och det gör ont.
Så jävla ont!

Jag kommer alltid sörja Noel.
Jag kommer alltid sörja det faktum att Rick och jag aldrig fick ett syskon till honom.
Jag kommer alltid sörja att vi inte fick chansen att vara en familj.
Jag kommer alltid sörja att våra drömmar gick i kras. Flera gånger om!

1 kommentar:

Skicka en tanke eller två...