Rädd

Jag är så extremt rädd.
Nu när de "kritiska" veckorna är över så borde man få känna lite lättnad! Nästan lite lycka.
Men nu börjar jag i stället bli rädd.
Så jävla rädd, för ju mer bebis växer i mig desto mer verkligt och desto mer ser man Maj framför sig.
Jag är rädd som fan.
Går inte att förklara men just nu gör jag det jag måste utan att egentligen orka.
Jag skulle helst av allt bara få ta hand om mig själv, ta det lungt.
Istället så ligger jag här i sängen lelös och grinar.
Jag är trött i huvud och kropp och själ och hjärta.
Och jag är rädd.

Och jag saknar Noel om än mer just nu! =(

Lördagsmys

Hur underbart är det inte med lördag. Ligga kvar i sängen och bara vara. Inga måsten.
Det största måstet är att äta frukost, för Ärtans skull. Och det kan man ju leva med=)

Vi får se vad som händer idag då! Lördag, underbart!

Grattis dårå

Min älskling fyller år idag.
Grattis grattis.
Jag sitter här hemma och väntar på honom, det vankas middag hos svärföräldrarna när han kommer hem.
Själv skulle jag hellre vilja gå och lägga mig. Trött som fan.
Men vad gör man inte för kärleken.

Tack o hej

Lite mer tankar

Alla grattar mig för att Ärtans lilla hjärta tickade så fint.
Alla grattade mig till ett fint ultraljud.
Såklart blir jag glad för gratulationerna men fan, kan inte NJUUUUTA.
Jag är också glad att det ser bra ut, självklart.
Ser framför mig de små akrobatiska övningarna Ärtan pysslade med när jag låg där på britsen. Så liten, men med en så stor plats i mitt hjärta.
Jag vill vara naiv, blåögd och få njuta.
Istället känner jag en rädsla utan dess like i min kropp.

Igår när Daniel kom hem och vi gick för att sova så bröt jag ihop fullständigt. Jag fick svårt att andas!
Jag fick dåligt samvete (!!!!)
För att jag utsätter honom för detta, och tänk om han skall behöva gå igenom det helvete som jag och Rickard fortfarande går igenom.
Sedan fick jag dåligt samvete för att min kropp är dum i huvudet och att allt, allt är mitt fel.
Noels död och om det går fel med Ärtan. Bara mitt fel.
och JAAAAAAAAAAAAAAAAA ingen behöver säga att jag skall tänka positivt och att det inte alls var mitt fel. JAG VET REDAN DET!!!!
Men det är inte samma sak som att veta och och att sluta känna.
För jag känner och det jag känner är så starkt.
Jag vill inte att ännu en fin människa och man skall behöva uppleva något så fruktansvärt pga MIG och min jävla f*ttkropp.
Hatar!

ÅHHHH vad jag hoppas att allt går bra!

Nu skall jag till sös och ta blodprov sedan tar jag första tabletten Trombyl och hoppas det är ett mirakel piller.
TJIP

Igen...

Jag kan inte sluta gråta.
Jag känner mig så orolig.
Orolig och väldigt väldigt ensam i detta.
Daniel säger "det kommer gå bra".
Ja det gör det nog säger jag. Men inom mig gråter jag och darrar av rädsla att behöva begrava ännu ett barn.
Jag skulle aldrig orka det.
Att missta Noel var det värsta jag upplevt.
Jag skulle aldrig orka ta mig igenom något sådant igen.
Iallafall inte lika som nu. Jag skulle vara knäckt livet ut, på ett helt annat sätt än nu.
Jag skulle leva utan barn för detta gör jag ALDRIG om igen.
Aldrig, aldrig.
Jag vill aldrig mer känna så här.
Jag VET att jag skall tänka positivt, men det är enklare sagt än gjort.
Men så kanske det blir enklare snart igen, men just nu bubblar känslorna totalt över.
Lilla vackra Ärtan.
Lilla fina Noel.
Snälla storebror vaka över mammas bebis!

<3

3,7cm kärlek

3,7cm. Så lång kan man mäta kärleken. Just nu.
Så lång är min lille krabat.
Han/Hon låg där och sprattla så härligt på skärmen. Upp med de små fossingarna i kors och så vink, vink med händerna.
Så underbart. Jag har varit orolig.

SEdan var det dags för läkarbesök.
Minns knappt vad människan sa.
Det enda jag hörde var återfallsrisk.
Och de där 15-50 procenterna som finns.
Jag är livrädd.
Imorgon börjar jag med trombyl, blodförtunnande.
Jag är så rädd.
Så rädd.
Kan inte hålla tillbaka rädslan mer, grinar och mår skit.
Lilla lilla lilla krabaten.
Jag vill inte ens tänka "tänk om". Men ändå, jag är så rädd.

Mina små Ärtor

Så sitter jag här i en lägenhet och tankarna fladdrar förbi mig som ett yrväder.
Imorgon är det två år sedan jag berikades med att ha en ängel i mitt liv. Två år. Tiden går så fort, samtidigt som det inte all går snabbt utan i en lunkande takt så att saker och ting hinner ändras och hända.

Jag har ännu en Ärta inom mig som håller på att växa till sig. Det gör mig förbannat glad. Jag är enormt tacksam för att jag fått ta del av ännu ett mirakel.
Men jag är så ledsen att Noel inte får vara här och dela min lycka.
Jag saknar honom varje dag.
Tänker på allt vi skulle ha fått uppleva tillsammans, hur han hade tagit sina första steg, sagt sina första ord. Ja allt det där som barn gör.
Noel fick aldrig uppleva det vi ville uppleva tillsammans med honom.
Min älskade pojke.

Jag minns att jag kallade Noel för Ärtan när han låg i min mage och jag minns hur Noels pappa sa åt mig att NEJ det är ingen Ärta, det är Noel. Och det var det =)
Jag kallar mitt nya mirakel för Ärtan och får inga nej av Ärtans pappa, för vi har ingen aning vem som gömmer sig där.
Denna graviditet är så annorlunda emot Noels.
Jag är inte direkt orolig att något skall gå fel vilket jag var med min älskade pojke. Och jag fick rätt.
Tänk om jag har rätt i att allt kommer gå vägen denna gång?
Jag har ju en ängel som vakar över mig och varje steg hans bror eller syster tar så vad kan egentligen gå fel?

Jag älskar min mirakel. Mina små ärtor. Min Noel. Min Någon.
Jag önskar ni kunde vara här samtidigt och förgylla mina dagar.
Jag älskar er!

Tack Noel för att du ger mig styrka att våga tro.
Tack för att du strör ditt stjärnströssel och gör mamma mindre orolig när oron sätter sina klor i mig.
Och tack Någon för att du valde att komma till mig och få mig att våga hoppas.

Minnesbilder

Den starkaste och mest jobbigaste och framför allt mest ångestframkallande minnesbilden från det som skedde för två år sedan är inte ens en minnesbild utan ett minnesljud.

Hur barnmorskan drog hjärtljudsapparaten fram och tillbaka på min mage. Hur det sprakade och skrapade i högtalarna.
Ingenting.

Det gör så förbannat ont i hela mig.
Jag saknar min son.

Om bara några dagar...

Om bara några dagar är det Noels tvåårsdag.
Det känns jobbigt.
Jobbigt att ännu ett år behöva fira han i minneslunden och lägga blommor och presenter där.
Jag vill så gärna ha honom här!
Det kommer jag alltid att vilja ha, han kommer alltid fattas mig och mitt hjärta kommer aldrig, aldrig bli riktigt helt igen.
Jag saknar min son, trots att det gått två år.
Jag kan känna att saknaden inte är lika starkt påfrestande för kroppen som den var tidigare. Förr kunde man bli helt matt och orkeslös, gråten kunde komma när man minst anade det och så grät man i timmar tills ögonen inte kunde fälla fler tårar.
NU är det inte så.
Däremot kan jag inte påstå att sorgen är på något sätt lättare. (Ja om man bortser från det fyskiska som är lättare då)
Men hjärtat bultar fortfarande hårdare när känslorna gör sig påminda och man gråter ibland.
Jag tänker varje dag på min son. Ibland så funderar jag på hur han skulle ha tagit sitt första steg eller hur hans röst skulle ha låtit.
Den sorgen att sörja det man aldrig får uppleva, den gör också ont. Mycket mycket ont.

Ibland känner jag mig så ensam i saknaden och i sorgen, trots att jag har goda vänner som jag kan tala med.
Men ändå känner jag mig ensam rätt ofta.
Ingen kan ju förstå just MIN saknad.
Ibland funderar jag på om det bara är jag och Rickard som någonsin kommer att kunna förstå varandra.
Och om jag utan honom, Rickard, någonsin kommer att orka bära all den sorg jag har inom mig.
Jag kommer nog alltid behöva honom, Noels pappa.

Jag saknar min son som om några dagar fyller två år.
TVÅ år!

Underliga saker som sker

Det är mycket som sker i mitt liv och i min kropp just nu.
På Noels tvåårsdag som närmar sig (den är på söndag)kommer jag alltså att bära ett syskon i min mage.
Ett "halv"syskon.
Tänk vad livet kan ändra sig enormt fort.
Efter ett år av kämpande, dels mot sorgen och dels för att få uppleva glädjen att få ett barn tillsammans igen så sprack det. Mellan mig och Noels pappa.
Det vi gick igenom var enormt tufft och slitsamt.
Som jag gråtit över en förlorad dröm. Den dröm jag och Rick delade.

Så tog jag mig förbi det värsta. Började leva igen. Bestämde mig för att börja lita på min egen förmåga. Älska mig själv och förlja mitt hjärta. Och det gjorde jag.
Vips!
Så träffade jag en underbar man som visade mig vägen till ett annat liv. Ett liv där JAG är viktig för fler personer än mig själv.
Så hände något otroligt. Inom mig började någonting gro. Först var det "bara" kärlek sedan var det ett enormt bevis på den kärlek som vi båda känner.
Allting gick fort.
Väldigt fort och ibland så vill jag bara stanna till och få fundera.
Men det finns egentligen ej så mycket att fundera på. Jag skall bli tvåbarnsmamma!
Livets vändningar kommer så fort, likt ett ögonblick.

På ett ögonblick försvann min älskade son.
På ett kort ögonblick förlorade jag min sons pappa.
På ett ögonblick träffades jag ännu en gång av kärleken.
Och på ett väldigt kort ögonblick så skulle jag helt plötsligt bli tvåbarnsmor.

Ögonblick kan både vara underbara och rent ut sagt förjävliga!
Bara bara detta nu går bra!!!!!!

Och så måste jag tillläga att jag varken röker eller snusar längre (såklart) men DESSUTOM så dricker jag inget dåligt kaffe längre ELLER biter på naglarna.
Men så har jag gått upp tio kilo också...
Men ändå!

Saknad blandat med längtan

Snart är det två rå sedan vi förlorade vår son. För alltid min först födda son.
Jag saknar honom. Hela tiden.
Min lilla pojk som togs ifrån mig, jag saknar honom så extremt mycket!
Jag önskar så att jag fick vrida tillbaka tiden och göra om så att allting blir rätt.
Det är jobbigt att bära en saknad man vet aldrig någonsin lättar från ens bröst.

Och så längtar jag.
Tills när nästa lilla busfrö vill titta ut.
Jag längtar så enormt mycket.
Mycket oro över att behöva förlora igen.
Mycket längtan som gör tiden alldeles för långt bort

Saknad och längtan. Två så otroligt olika känslor som blandas om i mitt hjärta.