lördag 10 oktober 2009

Mina små Ärtor

Så sitter jag här i en lägenhet och tankarna fladdrar förbi mig som ett yrväder.
Imorgon är det två år sedan jag berikades med att ha en ängel i mitt liv. Två år. Tiden går så fort, samtidigt som det inte all går snabbt utan i en lunkande takt så att saker och ting hinner ändras och hända.

Jag har ännu en Ärta inom mig som håller på att växa till sig. Det gör mig förbannat glad. Jag är enormt tacksam för att jag fått ta del av ännu ett mirakel.
Men jag är så ledsen att Noel inte får vara här och dela min lycka.
Jag saknar honom varje dag.
Tänker på allt vi skulle ha fått uppleva tillsammans, hur han hade tagit sina första steg, sagt sina första ord. Ja allt det där som barn gör.
Noel fick aldrig uppleva det vi ville uppleva tillsammans med honom.
Min älskade pojke.

Jag minns att jag kallade Noel för Ärtan när han låg i min mage och jag minns hur Noels pappa sa åt mig att NEJ det är ingen Ärta, det är Noel. Och det var det =)
Jag kallar mitt nya mirakel för Ärtan och får inga nej av Ärtans pappa, för vi har ingen aning vem som gömmer sig där.
Denna graviditet är så annorlunda emot Noels.
Jag är inte direkt orolig att något skall gå fel vilket jag var med min älskade pojke. Och jag fick rätt.
Tänk om jag har rätt i att allt kommer gå vägen denna gång?
Jag har ju en ängel som vakar över mig och varje steg hans bror eller syster tar så vad kan egentligen gå fel?

Jag älskar min mirakel. Mina små ärtor. Min Noel. Min Någon.
Jag önskar ni kunde vara här samtidigt och förgylla mina dagar.
Jag älskar er!

Tack Noel för att du ger mig styrka att våga tro.
Tack för att du strör ditt stjärnströssel och gör mamma mindre orolig när oron sätter sina klor i mig.
Och tack Någon för att du valde att komma till mig och få mig att våga hoppas.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skicka en tanke eller två...