Om bara några dagar...

Om bara några dagar är det Noels tvåårsdag.
Det känns jobbigt.
Jobbigt att ännu ett år behöva fira han i minneslunden och lägga blommor och presenter där.
Jag vill så gärna ha honom här!
Det kommer jag alltid att vilja ha, han kommer alltid fattas mig och mitt hjärta kommer aldrig, aldrig bli riktigt helt igen.
Jag saknar min son, trots att det gått två år.
Jag kan känna att saknaden inte är lika starkt påfrestande för kroppen som den var tidigare. Förr kunde man bli helt matt och orkeslös, gråten kunde komma när man minst anade det och så grät man i timmar tills ögonen inte kunde fälla fler tårar.
NU är det inte så.
Däremot kan jag inte påstå att sorgen är på något sätt lättare. (Ja om man bortser från det fyskiska som är lättare då)
Men hjärtat bultar fortfarande hårdare när känslorna gör sig påminda och man gråter ibland.
Jag tänker varje dag på min son. Ibland så funderar jag på hur han skulle ha tagit sitt första steg eller hur hans röst skulle ha låtit.
Den sorgen att sörja det man aldrig får uppleva, den gör också ont. Mycket mycket ont.

Ibland känner jag mig så ensam i saknaden och i sorgen, trots att jag har goda vänner som jag kan tala med.
Men ändå känner jag mig ensam rätt ofta.
Ingen kan ju förstå just MIN saknad.
Ibland funderar jag på om det bara är jag och Rickard som någonsin kommer att kunna förstå varandra.
Och om jag utan honom, Rickard, någonsin kommer att orka bära all den sorg jag har inom mig.
Jag kommer nog alltid behöva honom, Noels pappa.

Jag saknar min son som om några dagar fyller två år.
TVÅ år!