Små rosa moln

Jag har en vännina som pratar om rosa moln. Tycker det låter så fluffigt och underbart. Men så rätt och sant. Rosa moln!
Ja, det är väl så jag kanske kan beskriva de senaste dagarna. Rosa Moln.
För det har kännts så underbart. Trots att jag har ont i fogar och rygg så har jag mått otroligt bra i hjärtat.
Jag har insett hur lyckligt lottad jag är och vilken jävla tur jag har haft och hur mitt liv har ändrat sig till så mycket bättre de senaste åren. Trots sorg och olyckor!
Jag har enormt fina människor i mitt liv fick jag erfara när jag misste min son. Fina, vackra folk som stälde upp och tog sig tid.
Jag har funnit mig själv på ett helt annt plan än förr. Jag vet att jag är värd all lycka i världen.
Jag är numera sambo med en underbar man som jag väntar mitt andra barn med.
Så vad finns det att klaga på? Ja såklart oron över bebisen. Vill inte uppleva en sådan stor förlust igen. Ryggen och fogarna gör ont och jag har svårt att göra vad jag vill.
Men sen då?
När bebisen kommer till oss och fogarna ej gör ont längre.
Då, just i det skeddet skall jag påmina mig om att jag är världens lyckligaste och fram tills dess skall jag glida runt på dessa rosa moln och bara vara så kär och förväntansfuull som jag just nu är.

Idag är det fredag. Jag älskar fredagar men idag känns det inget speciellt alls. Det kan dock bero på att jag varit hemma sedan i måndags.
Men nästa vecka skall jag jobba igen. Blir ca 19 timmar/veckan i 3 veckors tid. Skönt för ryggen trist för jagf saknar mina kollegor.
Jag skall dock passa på att ta det två extra "lediga" dagarna till sjukgymnsatik och egentid.
Fast när jag har egentid saknar jag min älskling något så fruktansvärt.
Tänk att någon på så kort tid kan bli så betydelsefull och viktig för en.
Det är underligt det där.

Nu skall jag ta en lite kort promenad med en hund som står och gnyr. Det är små små korta promenader han får just nu pga ryggen. Men han lider inte för det utan han njuter av att matte varit hemma hela dagarna och gosat.

/A

Hur det kan svänga

Jag har kännt mig enormt orolig. Sådär att jag knappt kunnat fungera och kunnat tänkt på något annat. Men nu käner jag mig inte direkt orolig för ett tag för det är nadra dagen i rad jag kände bebisem kicka. Idag var det dessutom just 2 tydliga små kickar och de där kickarna gjorde mig tårögd av glädje. Förstå, vår lilla bebis KICKAR.

Åh jag längtar så mycket tills det är klart och att allt går bra!

Hejja bebis

Hur får man dagarna att gå?

I maj hoppas jag på att vara hemma med en liten tjej eller kille. Vårt barn. Då är jag helt säker på att dagarna kommer flyga fram och tiden tillsammans med lillen kommer kännas alltför kort.
Men nu när jag är sjukskriven och skall vara det i 2-3 veckor. (Bara!) så går jag som på nålar. Det är så fruktansvärt tråkig.
Nu är jag ju ej sjuk heller.
Utan jag har ont i ryggen.
Allt jag gör tar tusen sekunder extra. Som att plocka undan från vardagsrumsbordet. Eller lägga i en tvätt.
Men något måste jag ju göra...
Inte heller finns det folk som är lediga som man kan träffa och ta en kaffe.
Så vad ska man göra som sjukskriven när man klättrar på väggar?
Jag har ingen som helst aning. Jag är inte en person som gärna är sjukskriven.
När jag var hemma några månader då vi förlorat Noel då var det ju såklart en helt annan sak. Då var ju jag i chock och i sorg. dagarna gick utan att man tog notis om det.
Nu går dagarna märkbart väldigt sakta. Och jag har varit hemma TRE dagar.
Bara tre dagar som känns som flera veckor...

Imorgon skall jag ringa ang sjukgymnastik eller akupuntur. Jag har skjutit upp det till morgondagen.

Nojjig som 17

Det var flera veckor sedan som vi var och tittade till Ärtan i magen. Då skuttade H*n så vackert där inne. Då var vi i v 10+5 enligt ultraljudet. Idag är jag på 16+1.
Det har gått sex veckor och jag börjar känna en allt större oro.
RUL börjar närma sig, får väl en tid imorgon hos barnmorskan. Vi skulle dit första veckan i december sa hon förra gången. En vecka kvar alltså.
Jag är nervös, rädd. Känner mig liten och svag och...orolig.
De två orden "tänk om" spelas upp i min skalle hela tiden.
...
I helgen var vi i ullared. Jag köpte MASSOR av bebis grejer. Det spruddlade i hela kroppen. Att våga. Att våga njuta sådär...men så slog det mig, tänk om vi aldrig behöver använda dessa saker...och jag blev nojjig istället.
ÅH vad jag önskar jag kunde få njuta istället för att vara så här rädd.

____
I fredags ramlade jag på jobbet. Inget allvarligt men jag slog i den redan onda ländryggen. Nu har jag super ont.
Och till råga på det gick jag i flera timmar runt i ullared då...plus satt sammanlagt 10 timmar i bil på 2 dygn. Osmart jag vet.
Och dessutom blir jag rädd och nojjig när ungarna på förskolan råkar hoppa på mig eller när det kommer en oavsiktlig spark i magen etc etc.
HATAR detta.
Kan det inte bara bli maj och en livs levande unge dyker upp hos familjen B/C?

Hua.

En galning i trånkis

Jag känner mig som en fucking galning! Ett hormonmonster utan dess like. När det väl har börjat koka inombords så är det omöjligt för mig att få det att sluta.
Jag vet inte hur jag skall stoppa det.
Flera timmars grinande blir det till följd. Att känna sig värdelös och oälskad är känslor som sprider sig.
Och så försöker världens finaste man att göra allting bra. Och vad gör jag?
Jag gråter lite till och säger att jag vill vara ifred.
Det jag mest av allt vill är att krypa in till och få höra alla de fina saker som bara han kan säga.

Jag vet. Jag är gravid.
Plus mina hjärnspöken. Ingen bra komb.

Men ändå, dessa tillfällen blir jag rädd (även MEDAN jag håller på...) att han skall lämna mig. Vem vill vara med någon som mig? Som håller på och grinar och är så jävla tjurig att hela söndagen går åt till att plåstra om ett sår som finns men inte borde ha öppnats?
Jag blir trött på mig själv.

Goddag hormonmonster!

Många funderingar

Jag funderar rätt ofta. Analyserar för mycket.
Det är både en bra och en dålig egenskap jag har detta med att analysera.
Genom hela livet har det varit något som de jag haft ihop det med har fallit för, min djupa, analyserande sida blandat med min högljuda framtoning.
Jag har framstått som rätt cool.
Ssom en tjej med skinn på näsan som vågar ta för sig och säger vad hon tycker.
Jag har sett mig själv sådan också.
Det underliga i detta är att när man sedan inlett en relation är det EXAKT dessa
egenskaper som jag sedan fått höra är fel.
Hörs man och syns när man är ute på krogen flirtar man.
Analyserar man och känner efter överdriver man.
Det som man fallit för blir det som man har velat ändra på hos mig.
Ibland har jag låtit dem göra det...
Speciellt en person fick mig att ändra hela mig. Inte för att jag var kär upp över öronen utan pga rädsla.

Vad är det som gör män så fruktansvärt kåta på att ha makt övert en kvinnas liv? Rädsla föder makt eller tvärtom.
Hur kan en kärleksförklaring visas genom blåmärken och ond kind?
När blev att älska att förnedra och att slå?

Jag brukar fundera på detta ibland och när jag gör det kan känsaln av att vara i en mans våld göra sig påmind och det går en rysning längs ryggraden.
Jag är glad över att vara 27 år och att ha fått lära mig otaliga läxor istället för att sitta i den situationen om 27 år igen...
NU har jag tagit mig vidare ifrån de destruktiva relationerna jag befann mig i genom livets gång.
Det har behövts tårar, terapi och det "behövdes" att min son dog innan jag kunde be om hjälp.
Jag har missbrukat relationer, destruktiva relationer.
Jag har blivit slagen och förnedrad. Sparkad och spottad på för att jag har gått runt och trott att det var det enda rätta. Det var vad jag var värd.

Min förstfödde sons pappa var en fin man... eller är. Han skulle aldrig lägga sin hand på mig. Han bröt jag med i ett halvår pga att jag inte stod ut med det lugna och fina. Det kändes fel. Och det är sjukt att tänka sig nu att jag bröt med honom när vi hade det som bäst där för 3 år sedan.
Idag lever jag med en man är jag hundra procent säker på aldrig skulle göra mig medvetet illa.
Jag har alltså turen att träffa två män (de två papporna till mina barn) och båda dessa två är fina män.
Jag trodde inte det var möjligt.

Ibland kan jag ändå få tillbaka mitt destruktiva tänkande, rädslan, ångesten. Som när det kommer till alkohol, ja iallafall när jag själv behöver vara nykter. Jag har ingen sund relation till alkohol när jag står vid sidan om.
Men jag försöker ändå analysera och vara tacksam att jag tagit mig ut ur det värsta.
Att jag inte behöver få stryk för att "må bra".
Istället vet jag att kärlek är att få vara liten och att bli älskad är att bli kramad när man mår som värst.
Att vara två, att ha en relation är att få bli arg och känna vad man känner och att istället för ett slag få en kyss helt från ingenstans.
Att håret i mitt ansikte förs undan från mina ögon medan jag vilar på min älskades bröst.
Aldrig, aldrig någonsin tänker jag falla så hårt igen.
Även att jag ibland tänker tillbaka och får ont i magen. Ont i hjärtat.


Jag är bättre än så!

Sådär

Nuså har jag gjort om lite igen...
Det blev en rätt trist design men så går det när man vare sig har tid eller ork för att lära sig göra coola designs. Detta får räcka.
Blev mina favorit färger, svart,röd och blå.
Thats it.
NU ska jag städa.
Snart

Bloglovin och städa

Så jag tog till mig uppmaningen att regga mig på Bloglovin. Så nu följer jag mina favorit bloggar därifrån. Smidigt.

Idag arbetar min älskling så jag har fått äta frukost i min ensamhet med bara hunden som sällskap. DEt blev rostade mackor med creme bonjour. Mums.
Jag sitter vid datorn och försöker ladda för att ta tag i storstädningen som jag har hört talas om skall ske här idag.
Vet inte vem det var som kom på den dumma iden men jag antar att det var jag som påstod det en dag denna vecka när jag kände mig ovanligt pigg och fräsch.
Jag tittar ut över de 43 kvm vi bor på och inser ju att det BEHÖVS en clean up så självklart skall jag sätta igång, snart...
Först skall jag ändra min design på bloggen.
Det var länge sedan sist.
Kanske dags att sluta vara anonym, well vi får se...

Tjing

Torsdag morgon

Idag är det Torsdag men det känns löjligt att påpeka det för jag antar att alla vet om vad det är för veckodag!
Men ändå. Torsdag.
Det betyder ju att sannolikheten för att jag får uppleva en fredag imorgon är mycket stor.
Fredag!
Jag är så förbannat trött i kroppen att på måndag morgon längtar jag redan efter helgens för få timmar.
Jag känner mig tung och har ont i magen. Växtvärk. Inget jag klagar över för det är ju totalt underbart med växtvärk pga att bebisen breder ut sig där inne.
Men ändå, trött i kroppen är mindre roligt. Jag känner mig inte alls lika rörlig som förut och det blir lite svårt att jobba i samma takt och med samma energi som tidigare. Jag undrar vart detta skall sluta.
Jag är i slutet av vecka 15 nu om tre dagar går jag in i vecka 16. Det betyder ju att det inte ens är halvtid ännu. Så jag undrar igen, hur skall detta sluta?
Så länge det slutar med en frisk och levande liten medlem ur vår familj så kan jag vara hur trött och tung som helst!

För en vecka sedan snart var det farsdag. Innan jag drog till småland var jag i minneslunden en sväng och tände ett ljus för min saknade pojke.
Sedan svängde vi förbi min saknade pojkes fina pappa. Jag gav honom en liten farsdag present sedan pratade vi en stund.
Jag berättade om de nya sakerna som jag fått reda på ang Noels död. Han ruskade på huvudet som jag gjorde och tyckte som jag att det är för jävligt att vi ej fått reda på ALLT förrens nu.
Minns ni min stora skräck när jag och Rick bröt? Jag var så rädd att missta honom för att jag skulle då missta att ha just honom, Noels pappa att prata med. Men det känns så himla rätt och lätt att prata med honom nu. Jag hoppas det förblir så för oavsett vart livet tagit och tar oss är han för alltid min först födda sons pappa och jag lär alltid älska honom.

NU skall jag strax börja jobba.
Tjing

v15

Jag är i vecka 15 nu och förutom förkylningen så mår jag prima.
Lite tungt börjar det bli men skall ej klaga, så länge bebis mår bra så får man vara glad!

Idag när jag vaknade och gick på toan så spelade mina ögon mig ett spratt. det såg ut som världens blodpöl o toan. Jag höll på att DÖ. Seriöst... Mitt hjärta hoppade högt och bankade hårt, hårt. jag vart så rädd. Minutrarna innan jag hann se att det INTE var blod... det var förfärliga. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ nu har jag upplevt den känslan att känna att det gått åt helvete med bebis. Nu räcker det, nu vill jag aldrig aldrig mer känna så igen. Tack!

Idag skall jag iväg och träffa Sister. Snacka lite skit och höra mig för hur det går för henne och hennes planer. I wish!

Tjolahopp

v14

Jag är i vecka 14 (plus en vecka, kanske...).
Att vara gravid som änglamamma är mycket överväldigat.
På många plan.
Det är mycket känslor som finns i själ och hjärta. Jag saknar tillexempel Noel ännu mer än jag någonsin gjort. (Och jag som inte trodde man kunde sakna någon mer än jag redan gjorde). Men allt, hela graviditeten påminner ju om min förstfödda. Jag jämför ju graviditeterna såklart. Detta gör att jag tänker tillbaka mer än jag gjort på länge.

Men jag känner inte bara sorg. Jag känner även glädje och jag längtar så tills bebis kommer ut livs levande och skrikande. Det måste bara bli så!
Jag vet att det kommer kännas som en evighet dit. Mycket som händer med mig, i min nya relation och med känslorna.

Hur min gravdiitetsplan ser ut JUST nu?
Första veckan i December blir det rul. Då får vi det slutgiltiga beräknande datumet och förmodligen så vet vi om det är en pojke ller flicka då som sprattlar därinne.
v24, i mitten av Januari. Ja det är väl egentlgen det mest jobbiga datumet i denna plan... det är då vi får "domen". Då görs ett flödesultraljud och ser blodets flöde bra ut då, så kommer det vara det resten av graviditeten, men om inte... (vill inte ens tänka).
Sedan kör vi ultraljud var fjärde vecka för att kolla tillväxten. Och i mellan dessa ultraljud så är det besök hos barnmorskan.
Mycket besök blir det men det får mig lugn.
Detta skall nog gå bra...

Men ibland, ibland känner jag mig rätt ensam i mina känslor...

(MEN tänk att det börjat bubbla i magen... känner något alldeles busigt där inne...)