Många funderingar

Jag funderar rätt ofta. Analyserar för mycket.
Det är både en bra och en dålig egenskap jag har detta med att analysera.
Genom hela livet har det varit något som de jag haft ihop det med har fallit för, min djupa, analyserande sida blandat med min högljuda framtoning.
Jag har framstått som rätt cool.
Ssom en tjej med skinn på näsan som vågar ta för sig och säger vad hon tycker.
Jag har sett mig själv sådan också.
Det underliga i detta är att när man sedan inlett en relation är det EXAKT dessa
egenskaper som jag sedan fått höra är fel.
Hörs man och syns när man är ute på krogen flirtar man.
Analyserar man och känner efter överdriver man.
Det som man fallit för blir det som man har velat ändra på hos mig.
Ibland har jag låtit dem göra det...
Speciellt en person fick mig att ändra hela mig. Inte för att jag var kär upp över öronen utan pga rädsla.

Vad är det som gör män så fruktansvärt kåta på att ha makt övert en kvinnas liv? Rädsla föder makt eller tvärtom.
Hur kan en kärleksförklaring visas genom blåmärken och ond kind?
När blev att älska att förnedra och att slå?

Jag brukar fundera på detta ibland och när jag gör det kan känsaln av att vara i en mans våld göra sig påmind och det går en rysning längs ryggraden.
Jag är glad över att vara 27 år och att ha fått lära mig otaliga läxor istället för att sitta i den situationen om 27 år igen...
NU har jag tagit mig vidare ifrån de destruktiva relationerna jag befann mig i genom livets gång.
Det har behövts tårar, terapi och det "behövdes" att min son dog innan jag kunde be om hjälp.
Jag har missbrukat relationer, destruktiva relationer.
Jag har blivit slagen och förnedrad. Sparkad och spottad på för att jag har gått runt och trott att det var det enda rätta. Det var vad jag var värd.

Min förstfödde sons pappa var en fin man... eller är. Han skulle aldrig lägga sin hand på mig. Han bröt jag med i ett halvår pga att jag inte stod ut med det lugna och fina. Det kändes fel. Och det är sjukt att tänka sig nu att jag bröt med honom när vi hade det som bäst där för 3 år sedan.
Idag lever jag med en man är jag hundra procent säker på aldrig skulle göra mig medvetet illa.
Jag har alltså turen att träffa två män (de två papporna till mina barn) och båda dessa två är fina män.
Jag trodde inte det var möjligt.

Ibland kan jag ändå få tillbaka mitt destruktiva tänkande, rädslan, ångesten. Som när det kommer till alkohol, ja iallafall när jag själv behöver vara nykter. Jag har ingen sund relation till alkohol när jag står vid sidan om.
Men jag försöker ändå analysera och vara tacksam att jag tagit mig ut ur det värsta.
Att jag inte behöver få stryk för att "må bra".
Istället vet jag att kärlek är att få vara liten och att bli älskad är att bli kramad när man mår som värst.
Att vara två, att ha en relation är att få bli arg och känna vad man känner och att istället för ett slag få en kyss helt från ingenstans.
Att håret i mitt ansikte förs undan från mina ögon medan jag vilar på min älskades bröst.
Aldrig, aldrig någonsin tänker jag falla så hårt igen.
Även att jag ibland tänker tillbaka och får ont i magen. Ont i hjärtat.


Jag är bättre än så!