Jag har många tankar inför nästa vecka.
Många som är dåliga såklart, katastroftänk. Det har "såna som vi" som varit med om otroligt sorgliga och jobbiga saker.
Jag tänker mycket på vad jag skulle ta mig till om jag var tvungen att begrava ännu ett barn.
Det enda jag vet är att jag som person, min person inte skulle klara av ännu en sådan stor förlust.
Jag tror att jag skulle behöva försvinna.
Och att oavsett hur mycket jag älskar Daniel så skulle jag nog aldrig klara av att stanna kvar. För en sak är säker. Jag kommer aldrig, aldrig att genomföra detta igen.
Alltså att vara gravid.
Och då blir det genast tankar om att den jag lever med är värd att få uppleva lyckan och att jag är oförmögen att ge honom det.
Precis som jag kände när jag förlorade Noel, och sedan när jag fick diagnos PCO. Då såg jag mig ovärdig.
Men visst fan tänker jag positivt också.
Jag längtar ju på ett sätt efter att få se vår lilla bebis.
Sprattlande och hur fin som helst!
GUD vad jag önskar man kunde få vara helt jävla naiv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skicka en tanke eller två...