Bara så där...

Ibland sköljer det över mig.
Sorgen.
Det kan vara ett fotografi av något, eller någon.
Det kan vara en lukt, en sång eller ett steg till vänster.
Det kommer över mig ibland.
Sorgen.

2007 "firade" jag första julen utan Noel. Då hade han gått ifrån oss bara någon månad tidigare.
Då handlade allting bara om att överleva.
2008 var andra året utan min son. Detta året firade jag även utan hans pappa.
Jag minns hur ont det gjorde att gråta själv...
2009 Firade jag jul utan Noel för tredje gången. Och det gjorde minst lika ont.
Fast det fanns ett ljus.
Lillebror låg i magen.
På julaftonsmorgonen låg jag och klappade på magen och grät en liten stund.
Och lillebrors pappa klappade på mig.
2010, om två veckor är det fjärde julen utan... Utan min förstfödde son.
Och det gör ont.
Så jävla ont.
=(
Och jag gråter för saknaden.
Den gör så förbannat ont i mig.
Storebror skulle ha varit här.
Fan, livet är så orättvist.
Och jag är så trött på att vara ledsen.
Jag är trött på att vara sorgsen.
Och det värsta är att det alltid kommer att kännas så här.
Det är jobbigt.
Å andra sidan vill jag inte att det skall sluta göra ont eller att vara jobbigt.
Noel finns i varje tår.
Och för varje kramp i hjärtat så finns han.

Älskade unge.
Jag älskar dig.

Uppdatering

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Igen. Jag har varken tid eller ork. Adrian tar mycket av den tiden...inte för att jag klagar. Älskar att spendera mestadels av min tid med min son. Han är underbar!
Nu sitter han, ställer sig upp kryper i en väldans fart och han skrattar så det står härliga till och jag älskar det!!!

Idag är det 2 veckor kvar till jul. Addes första jul. Det kan ju inte vara mer än underbart! Men så är det också 4e julen utan Noel. Det är ju fruktansvärt tungt. Fortfarande. Det är så påtagligt sådana högtider som julen. Barnens högtid, att jag har en son för lite i mina armar.

Just nu går jag på en soppdiet. Fy fan... men jag kör den för att få ett startskott. Jag måste. Annars går jag under, ramlar under fettberget så att säga.
Dag ett idag, sex dagar kvar. Det ska gå bra tror jag. Kommer kanske inte äta soppa på ett bra tag sen, men det kan jag bjuda på...=)

Ja,gäsp. Det var en snabb uppdatering. Snart väcka älsklingen som ville kolla på tv om exakt tio minuter. Circus Möller tydligen!

Imorgon är det dags. Tredje gången gillt

Tredje gången gillt.
Då är det dags att ha videolänk mellan GBGs tingsrätt och Attunda.
Det är snart fyra år sedan mitt underbara ex tog sin in hemma hos mig och gjorde otyg.
Nu hoppas jag för det första att han kommer till förhandlingen och sedan att han åker dit.
Med buller och bång.
Fyra år är en lång tid men han har skippat 2 förhandlingar innan. Irriterande. Nu ska man komma ihåg allt som hände. Fyra år senare. Det har hänt så mycket i mitt liv sedan då som har grusat mitt minne. Men jag minns iallafall det mesta. Och framför allt så minns jag rädslan när någon tar över ens liv. Hur jag var rädd för att gå till jobbet och hur rädd jag var för hans blick när han slog.
Nu ska han åka dit.
Det ska jag och J se till. J var också där när det hände. Det var henne han ville åt. Han hade fått för sig att hon var anledningen till att jag dumpa honom när det i själva verket var hans egna dumhet och hur han behandlade mig som gjorde att jag gick. Och det var mitt livs bästa beslut!

Jag är inte ett dugg skraj. Minns första gången förhandlingarna hölls då var jag livrädd. Nu vill jag bara få det gjort, en gång för alla. Tredje gången gillt.

pissdag

Fan vilken piss dag jag haft. Suck. Adrian är sådan mammagris och även om jag gör vad som helst för honom. Och allt sånt. Så fan vad skönt det hade varit med lite egentid idag.. Gäsp. Och så detta med att han vaknar efter nattning och ej somnar om. Jag blir GAAALEN. Nu somnade han igen vid halv tolv. Suck. Inte en enda minut vuxentid... På hela veckan!!!


Man känner sig så dum som klagar. Som är ledsen. Frustrerad. Sur. Irriterad.
Jag. Borde. Vara. Glad. Tacksam. Hela tiden. Jämt.
Och det är jag. Jag är oerhört tacksa

m. Men jag klagar ändå.
Men ibland får jag enormt dåligt samvete. . Men jag älskar ju ej mina barn mindre för det är!!!!

touchscreen

Alltså. Det känns som om jag är mobil oskuld. Sms oskuld eller ja,that Everton. Jag har alltså bytt mobil. Underbara galaxy. Mitt problem är touchscreen. Tar ju evighet att skriva med mina korv fingrar. Och fel blir det lite hela tiden...
.

Idag har gi dieten startat.

Grönsaker i stora lass och fiskpinnar. Nu är det slut med de farligaste kolhydraterna för nu ska 25 kilo bort.

Bloggar från badrummet.

Sitter på toalettstolen och skriver. Lilleman badar i nya baljan och då får man passa på när han är så där supernöjd som bara han kan vara!

Idag ska jag på ett lingon och blåbär partaj hos Jessica! Kul med "partaj" men om det blir några köp det undrar jag. Denna månad var ingen rolig månad men jag ser det positivt. Det är vår första "jobbiga" månad med lite pengar på kontot. Och första är ju ingen gång. Egentligen!

Usch jag börjar redan tänka på tiden då man skall upp tidigt, lämna Adde på förskolan hela dagen för att jobba. Fan. Jag får redan ångest typ! Om jag fick välja hade jag haft han på förskolan bara några timmar per dag. Tankarna går runt i skallen på mig om hur vi ska kunna lösa det på bästa sätt. Vill inte ha Adrian fulltid på en förskola. Jag vill att han skall spendera sin huvudsakliga tid med oss. Helst mig =)

Nej nu är det väl dags att ta upp lillkillen från badet. Vattnet borde ju ha blivit kallt vid detta laget. Inget som märks på den där fisken iallafall.

Tjip

Mys

Så här ser det ut i vår säng. Vart jag sover? På 3 cm från att ligga på golvet. På vänstra sidan alltså.

Höstbomb!

Ja jag alltså. Jag har gjort det jag alltid brukar göra på hösten. Färgat håret rött.
Rött hår är sexigt. Synd att jag inte känner mig sådan.
Men rött hår är himla hett!!!

Idag och igår gick jag och Adde upp klockan sju.
Vi försöker ändra lite tider här.
Jag är trött nu. Men när Adrian vaknar till liv skall jag ge han lunch sen tänkte jag dra ner till Rickardsviksparken med hund och barn.
Älskar Rickardsvik. Det är helt underbart att ett sådant ställe finns.

Tjing nu ropar toalettstolen åt mig att komma.

Lång dag!

I morse vaknade Adde innan klockan 5 och var vaken till 630. Men med tanke på att han nu ligger och sover i sin säng INNAN klockan 22 så var det väl rätt bra!

Vi behöver ändra lite tider här hemma.
Jag behöver komma i säng tidigare och Adrian behöver somna innan jag går och lägger mig för att vi ska kunna få den här kända egentiden som är så värdefull.
Tror att Adrian ärvt morgontröttheten och kvällspiggheten från mig.!
Så om han nu vaknar tidigt på morgonen så kan han i allafall gå och lägga sig tidigare. *Tänker positivt*

Idag tog jag en superlång promenad tillsammans med Fia. Skulle köpa skor. Men då inser jag att butiken har flyttat! Riktigt irriterande! Men det blev ändå lite små shoppande som alltid=)

Igår provade jag på Zumba. Herregud. Jag fällde mig själv typ. Ruskigt irriterande träningsform men som nog kan bli kul om jag ger det lite tid och övar lite ;)

Nej nu ska jag logga av. Snart är det lyxfällan och sen är det bums i säng!

Imorgon väntas besök av fyra fina mammor!

Gäsp!

Vi har varit väldigt bortskämda med att vår son har haft extremt bra sömn.
Nu har jag nog tyvärr börjat inse att det är tidigare morgondagar jag har att vänta.
Men det är bara att gilla läget. Kanske är det rent av toppen bra? Vi kanske kan få till det där på kvällarna? Att han sover tidigare så jag och min kära sambo hinner umgås lite själva!
Ja det blir nog bra det här.
Men jag hade visst glömt bort hur det kändes att vakna och faktiskt gå upp innan klockan nio :-)

Helt plötsligt!

En hund som idag insett att en liten adde plötsligt kan komma efter... Bäst att sluta ta barnets leksaker...

Hurra!

Älsklingen fyllde hela 34 år igår. och snäll som jag är ställde jag till med kalas.
Det blev goda vänner, tårta, några öl och en hel del kaffe.
Det var trevligt.

jag hängde upp ballonger och alla gäster fick för sig att det var köpt på någon vuxenavdelning någonstans i en avlägsen del av stan.
Men nej jag köpte dem på Lekia i Farsta. Larver skulle det vara. De såg inte ut som larver...inte alls...


Idag är en såndär slapparlördag. Vi har fan inte varit utanför dörren. Imorgon måste det bli en promenad.

Och antiskallhalsbandet är introducerat. Kaspian ligger lite förvirrad och "chockad" i soffan. Men han skällde då inte på ringklockan... Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta kommer vara hjälpen vi behöver med hans skällande på andra hundar ute... Ingen skulle bli gladare än jag!

"Man måste dö några gånger innan man kan leva"

...Ja som Håkan sjunger.
Det kanske är så.
Men jag tycker inte man skall behöva dö så hårt och länge och tufft om man nu måste dö för att kunna leva...
Det finns mycket jag skulle kunna klara mig utan. Många incidenter där jag dött en smula eller nästan helt.
Noels bortgång, ja självklart!

Men så även det där med mitt psykoex.
Nu är vi kallade till rättegång i göteborg i November. Suck. Över tre år sedan det hände och NU NU tror de att han skall dyka upp? Jag skall alltså ta mig till götet för att sitta där och så dyker han inte upp? Som de andra två gångerna? Känns ju lockande!
Inte!!!
Och så ska man minnas allt... fastän det är så länge sedan. Det är för jävligt.
Fick veta att han har tre rättegångar emot sig på två dagar.
Alla tre är misshandel. En var grooov. Alla tre emot tjejer. Fega jävel.
Jag tänker onda tankar om att han skall dö...så jag slipper möta honom. Den ena tjejen är visst livrädd för honom. Stackarn... Jag har slutat vara rädd för honom. Han kan inte nå mig längre. För mig är han bara luft.
Men är det inte för jävligt så säg hur vårt rättväsende är? På tre år har han lyckats förstöra 3 tjejers liv... På ett eller annat sätt.
Mitt förstörde han ekonomiskt (vilket jag plockat upp nu visserligen) och psykiskt. Det tog ett bra tag innan jag repade mig.
Stackars tjejer...
Alltså de andra.
Mig med förstås men som sagt jag är inte rädd för honom.
Jag vill bara få det gjort.
Jag vill dö en sista gång, lite granna för att sedan fortsätta leva utan detta hängande över mig. Så snälla IDIOT.
Kom på rättegången.'
Tack!

Det där med att inte trivas med sig själv!

Det finns inte mycket som är värre för ens välbefinnande med att inte trivas med sig själv. Och det spelar ingen roll vad det är man är missnöjd med.
Kroppen, insidan, utsidan eller bara livet i allmänhet.
Just nu i denna stund som jag skriver ligger världens bästa Adrian bredvid mig och testkryper i soffan. Han "pratar" som 17 och drar i min arm för att komma närmare. Jag trivs med livet. Med min fina familj! Och jag uppskattar det jag har för jag vet hur det är att ha ingenting!

Men jag är missnöjd. Inte med min insida, inte med mitt utseende i allmänhet. Utan med min kropp.
Jag har minst 25 kilo att behöva gå ner. Inte för att bli snygg eller kunna ha kortkort så att säga. Inte inför andra! Men för min egen del... JAG behöver få känna mig fin inför mig själv, när jag tittar mig själv i spegeln vill jag kunna le.
Just nu ser jag knappt mig själv för alla valkar som kommit av graviditeten.
Jag vet, det är bara 6 månader sedan jag födde honom... jag vet att det tar tid att gå ner. Och jag ska ner. För min egen skull.
Men det är fan svårt och jobbigt, att orka och att ha lust.
Att ha en liten skitunge tar på krafterna får en att glömma äta, vilket man måste för att gå ner. Man ska ha ork att gå ner kvällstid till gymmet, vilket man inte alla kvällar har.

Men jag är nöjd med det jag har. Mitt liv, mina vänner och min familj.
Men jag har något jag hellre skulle vilja bli av med och det är 25 kilo kärlekshandtag!

Trötter

idag har vi varit ute i 7 hela timmar. Skönt men man blir trött. Imorgon funderar jag på om det skall bli en hemmadag. Fixa i ordning lite till helgen så slipper vi fixa och dona och kan bara vara! En familjehelg är att vänta. Förra helgen var ju Daniel och Adde i dalarna och jag var själv så klart vi måste mysa ordentligt nu.

Adrian har just somnat. Ikväll fick han välling till kvällsmat och vilken skillnad! Istället för all bök med gröt och kladd på kvällen så somnade han gott med flaskan. Härligt. En ny rutin är född.
=)

Nu ska jag hjälpa Daniel med diskmaskinen, den plockar viss inte in och ur sig själv... konstigt...

Dagen

Idag började jag dagen i Rickardsviksparken tillsammans med Jessica och fia samt deras fina ungar. Och så min fina unge såklart!
Kaspian fick leka lite och sen tränade jag lite i träningsgården. Allt börjar gå lite bättre nu, äntligen.
Det har varit jävligt tufft ett tag och är fortfarande, ända sen för över ett år sedan som han blev attackerad brutalt av en annan hund. Det är skällande och rädsla vid varje hundmöten. Fram tills han får hälsa, då blir han bara lekfull.
Det har ju sedan den första gången varit tre andra gånger som han blivit påhoppad. Sist i Måndag då fick han ett rejält huggbett i halsen som vi nu håller på att behandla...
Stackars lilla skit alltså.

Det tråkiga är att även om det är DERAS hunds första gång etc etc så är det inte dem som till slut får gå i omplacerings tankar för att man inte kan gå ut med barnvagn och hund samtidigt.
Kaspian välte ju vagnen för några veckor sedan pga sitt beteende vid hundmöten. Detta fick i min tur mig att inte ta fighten och gå ut med honom, av rädsla. Men nu... börjar det vända jag har fått ny kraft. Jag VET att detta är sista chansen annars måste han få flytta och det vill jag verkligen inte!!!

Så hårdträning gäller. Belöning, belöning, belöning!!! Köttbullar. MUMS! =)
På lördag skall vi köpa ett antiskall halsband också. Och smygbörja med det under helg och veckan. Sedan på Torsdag ska vi privatträna för att lära oss hur man belönar på rätt sätt och introducera antiskall halsbandet ute. Vi får se hur det går men jag hyser höga förhoppningar!

Nu tv och snart är det greys=)

3 år

Hipp hipp hurra!!!
Igår fyllde min kära lilla son Noel 3 år.
3 år. Tänk vad tiden går... men ändå inte.
Igår träffade jag och Adde Rickard i Södertälje. Vi promenerade i det fina höstvädret tillsammans. Handlade presenter och blommor och gick sedan till minneslunden.
Det var en fin dag och jag är så tacksam och glad att jag och Rickard spenderade den tillsammans. Känslosamt! Enormt känslosamt!

3 år. Vi pratade om när jag bar dig, om de minnen vi har. Vi skrattade för att i nästa sekund sätta skrattet i halsen och minndes och kände den sorg vi båda delar. När du försvann Noel, så tog du en stor del av våra hjärtan med dig dit du for. Och vi saknar den framtid vi ville dela med dig och vi saknar den förväntan inför din ankomst.

Älskade fina pojke. 3 år sedan du försvann.
Första året hörde många av sig från familjen.
Vi hade kalas för dig.
Nu när det gått 3 år verkar inte många minnas din dag.
Ingen skulle glömma Adrians dag, varför tror de att det är okej att glömma din dag?
Jag skrev om din dag på facebook och alla möjliga människor skrev en liten hälsning. Främst mina fina underbara änglamammors vänner som vet vad jag går igenom. Men även andra vänner.
Rickard och jag pratade om det.
En farmor som ej hör av sig. En farfar som ej ringer.
En morfar som inte skickar ett kort och en mormor som inte skickar en hälsning.
Fastrar, mostrar och morbröder som inte minns eller kommer ihåg.
Det skulle ha betytt så mycket.
En liten liten hälsning.
Skulle gjort sådan skillnad för oss, dina föräldrar!

Vi minns dig och vi kommer ihåg.
Vi älskar dig och vi sörjer dig.
Vi firar dig och ditt minne.
För vi är dina föräldrar och för alltid är du vår dyrbare son.
Nils Noel Gunnar Stenberg.
RIP

Tack alla som hörde av sig, som skänkte oss en tanke, som delade tankar och ömhetsbevis för vår son.
Ni är ovärdeliga!

EN GAMMAL VÄN!!!

Jag har saknat dig så... min gamla fina blogg. Så nu är jag tillbaka här och tänker därmed ta upp mitt bloggande. Har inte blivit så mycket det sista av alla olika skäl...

Saknat dig...bloggen=)

Ny blogg

Jag har skaffat mig en ny blogg.
Välkommen dit!
http://dandelionlady.wordpress.com

Pluset med bebis nummer 2

Att bära det finaste man kan inom sig, ett barn skapat av kärlek och lust, det är en ära.
Oron däremot är INTE en ära.
Oron att behöva begrava ännu en son.

Jag minns så väl den där dagen då stickan visade ett stort fett blått plus.
Att jag inte dog där och då av hjärtat som rusade iväg och slog dubbla slag.
Ännu en gång var jag gravid, oplanerat och chockartat.
Ännu en gång ringde jag till min stora syster Lena och skrek i luren.
Jag minns att jag sa genom hypenventilerande andetag "Jag är gravid".
Jag ler åt hennes "Ursäkta?!" när jag tänker tillbaka.
Underbara storasyster som ännu en gång fick höra lillasyster helt hysterisk!

Jag satte mig på sängen, jag vaggade fram och tillbaka.
Tårarna skvätte åt alla håll och kanter.
Gravid!
Tankarna snurrade runt.
Gravid.
Igen.
ÅH, hur skall jag klara av det? Oron.
Tänk om det händer igen? Det skulle jag ej klara av.
Och Daniel?
Herregud, vad kommer han säga.
Vi har ju ej varit ett par så länge...
Är han så pass kär i mig att han skulle vilja detta med mig nu?
Blir jag ensamstående?
Klarar sig bebisen?
Åh vad tankarna snurrade runt i skallen på mig denna måndagskväll i Trångsund.

Senare på kvällen kom Daniel hem.
Jag mötte upp han nedanför och följde med honom hem till sig.
I hissen kunde jag inte hålla mig längre.
- Daniel, tycker du om mig? frågade jag.
- Ja det gör jag, det vet du. Svarade han och tittade på mig.
Jag tog upp stickan ur väskan och stack den i hans hand.
- Bra för jag är gravid...
Hans blick och hans rörelser.
Jag vågade knappt titta på honom.
Vi gick in, satte oss i soffan. Jag grät och vaggade fram och tillbaka.
Daniel var lugn.
Jag frågade försiktigt om han ville att jag skulle ta bort det.
Han svarade bestämt nej.
Bra, för jag hade aldrig tagit bort det tänkte jag.
Han frågade mig om jag skulle klara av ännu en graviditet.
Och när han frågade det då insåg jag att JA fan, det kommer jag att göra. För jag måste.
Bra sa han, då kör vi.
Sedan kramades vi en lång stund innan jag gick hem en stund.

Det tog mig ända till v17+5 innan jag kunde börja njuta. Efter 2a ultraljudet.
Där låg han, vår son. Vår lilla pojke.
Ännu en son, åh Noel skall bli storebror.
Vad glad han måste vara där bland molnen, Noel. Min stora fina pojke.

12 Maj är han beräknad vår namnlöse lilleman.
Älskad och så enormt efterlängtad!

Om man bortser från att det är jävligt tråkigt att bara gå hemma så är det rätt skönt att inte jobbba. Jag har inte lika ont längre, det kommer och går givetvis men det är inte som en onsdagskväll med tårar i ögonen bara för att man behöver resa sig upp.

Min mamma fyller snart 50 år. fan vad tiden går, ja inte för att jag tycker hon är gammal. Utan för att jag mins när hon fyllde 40, eftersom jag veckan efter fyllde 18.
Det har gått tio år sedan dess och tiden bara springer iväg.
Detta är dock det första året jag ej har någon nojja över att bli äldre. För jag trivs med den jag blivit nu 28 år efter min födelse.
28 år.
Det är tredje del av mitt liv, om man har tur.

Pst, jag vill ha vår.

Första dagen!

Idag är första dagen på min heltidssjukrivning.
Och jag har sovit länge idag. Har morgonrocken på mig ännu.
Denna vecka har jag gett mig själv tillåtelse till just det, att sova länge för nästa vecka skall klockan ställas så att jag ej blir ett sovande spöke. Det är ju lätt hänt när man bara är hemma.

Men jag har lite grejer ändå att fixa med.
Denna vecka är det lite samtal som skall ringas. Har bara ett kvar och det fixar jag på torsdag när min handläggare på försäkringskassan är tillbaka.
Även skrubbning av lägenheten innan besök från småland och sedan söndagens visning. (Jag har lovar att göra ENDAST så mycket som jag orkar och att ej överanstränga mig...)

Sedan är det ju packning av lägenheten från och med nästa vecka.
Och dessutom, så till det bästa av allt! Jag kommer köra en "Ta-hand-om-dig" vecka denna vecka.
Brun utan sol, färgning och formning av ögonbryn, färgning och klippning av håret, inhandla lite hudprodukter etc etc.
Behöver en renovering. Känner mig inte alls fin, bara tjock och ful. (Ja förutom magen som jag ÄLSKAR då).

Nu ska jag ändå surfa runt lite, sedan fixa lite innan Daniel kommer hem vid fem.
Mat och lite röj i lägenheten.
Ikväll kommer Josefin också. Härligt.

/A

dududduduuu

Det är lördag idag. Men för mig kommer det längre knappast spela roll vad för veckodag det är. Jag är numera sjukskriven heltid och kommer vara hemma tills bebis kommer.
Jag har ont, ibland så förfärligt ont att tårarna kommer. Och just i dessa ögonblick kan jag undra vad fan jag gett mig in på. Med Noel hade jag ju också ont och jag har knappast glömt hur det kändes...
Men så kickar lilla killen inifrån och då vet jag att det är värt det, denna gången också. För det har aldrig funnits några finare minnen eller bättre upplevelser än att bära två så underbara fina pojkar inom mig.
Det är fantastiskt att vara gravid. Det är en så enorm stor kärlek som växer dag för dag.
Oavsett hur ont, trött och jobbigt det ibland är så skulle jag ej vilja byta bort dessa resor för allt i världen.
Det enda som gör så pass ont att det ibland är outhärdligt är att Noel inte är hos mig. Jag saknar honom när jag tänker på framtiden med busbebis. Jag önskar att bebis fick iuppleva storebror här på jorden, inte "bara" som en skyddande ängel.
Men bättre det än ingenting...

För övrigt så känner jag mig fet, blek och grå. Det enda som är fint på mig är magen, den är stor och fin. Men alla de där plus kilona de har satt sig på ställen som ej är så underbart direkt. Jag VET att det beror på alla söta saker jag stoppar i mig. Men vad fan skall jag göra då? Jag är ju röksugen hela tiden och måste ju dämpa det med något.
Salmiak och lakrits är det bästa och glass...
Ni kan ju tänka er hur mycket jag då äter, typ varje dag.
Jag längtar inte bara till maj för att bebis kommer då, jag längtar till maj för då kan jag börja blicka framåt mot en period av GI och träning.

Nu skall jag iväg och dricka lite latte och köpa en ny burk trombyl.
Älskade, älskade trombyl ;)

/a

646 gram ren kärlek

Idag gjorde vi flödesultraljudet som jag varit så rädd för, haft ångest för, gråtit över.
Idag fick vi domen.
ALLT såg bra ut!
Det innebär att det inte kommer uppstå några proppar eftersom flödet såg bra ut och komer se ut så här under hela graviditeten.
Nu hoppas vi att alla tillväxtultraljud går lika bra.

Idag vägde han 646 gram -5,3 procent. Det är LÅGA bra procent.
646 gram ren och skär kärlek.

Januari börjar året, februari kommer näst...

Halloj på er alla ute i cyberrymden!
Idag skiner solen, det är knappt 7 minus grader och jag är "ledig". (Vilket betyder sjukskriven då...)

I helgen var jag och älskling med svärföräldrarna i vaxholm och sov på hotell. Underbart att bara få komma bort en liten sväng samtidigt som jag har världens seperationsångest från min lilla byracka.
Konstigt hur ett litet djur kan hålla en hjärta så hårt.

Tänk det är bara 6 veckor kvar tills vi skall flytta. Det kommer bli så underbart. Ett steg utanför dörren och där kan jag sitta i solen och filosofera. Nomore betong! Vad underbart det kommer bli, så fantastiskt. Tänk vad livet gör snabba vändningar. Jag är så tacksam för att livet valde att göra en sådan bra vändning som nu. Annars är jag ju rätt van vid att det är tråkiga händelser och ångestframkallande madrömmar som uppstår.
Nu blåser livet i rätt riktning och jag älskar varje minut av den vind som drar förbi. ÄVEN de stunder så graviditeten smärtar mig fysiskt så jag vill kräkas. För allt det där går över när lillkillen sparkar och boxar sin mamma i magen. Då uppryms jag av en enorm kärlek bara.

Jag önskar jag kunde beskriva hur bra jag mår och vilken olik sits jag sitter i jämför med hela mitt övriga liv, innan detta... men det går inte. För jag finner inga ord.

Fix och don

Daniel är och träffar sin bror som skall åka till la cuba imorgon. Han lämnade mig i ett kaos här hemma.
Vi donar och fixar inför lägenhets fotografering imorgon. Inte mycket kvar nu men jag tar paus vid datorn ett slag.

På Tisdag skall jag åka till södertälje och hälsa på Noel i hans minneslund samt träffa hans fina pappa. Och som en bonus får jag ju då träffa på min fina, fina Karma och sötaste Eastwood.
Saknar de små djuren i mellanåt.
Det känns lite tungt men jag vet att Rick är så fin med dem så jag oroar mig inte ett dugg.

Nehe, ingen rast och ingen ro.
Dags att ta tag i resten av bohaget.
Tjingeling.

2009 the summering!

Så var det ett nytt år igen.
Tiden går fort och åren springer förbi.
2009 var ett år där det hände mycket.
Här kommer min summering av det som var, Månad för månad!

Januari:
En livskris. Jag och Rickard, Noels pappa hade brytit innan jul och Januari bestod av att TRO att jag mådde bra. Gjorde några konstiga saker, hörde av mig och sökte tröst hos helt fel människa.
Men som tur var tog det ej lång tid innan jag bröt allt med detta destruktiva beteende även om det innebar många, många tårfyllda nätter.

Februari:
Någonstans i slutet av februari så träffade jag en man. Jag kom att falla rätt hårt för honom och hans personlighet. Det utvecklades aldrig till en relation. Utan avslutades innan det hann bli mer än kramar och djupa samtal. Men denna människa hade ändå ett stort inflytande. Han fick mig att inse att jag var värd att betyda någonting, att jag var värd ärlighet och en hand att hålla i.
Mitt möte med Andreas var början på en självutvecklande period hos mig som jag är evigt tacksam för.

Mars:
Jag åkte till västkusten. Träffade Donny, himla många år sedan sist. Vi bakade pizza och jag skar tomaterna helt fel. Som vi skrattade. Jag stannade i några dagar sedan bar det av till mamma. Det var ett tag sedan jag umgicks med mor också. Detta möte med henne dena gång fick mig att inse hur mycket hon på senare tid kommit att betyda för mig. Vi har haft en tuff relation. Där jag inte känt mig bekväm, men nu 2009, att sitta i samma soffa som min mor, det gjorde mig glad. Jag är så glad att hon finns!
Så kom det STORA mötet!
PIA!
Vi förenades i sorg 2007 och detta var första gången vi skulle mötas i det verkliga livet.
Jag åkte hem till henne i västra frölunda där vi avnjöt kaffe och tittade på bilder på hennes vackra, fina dotter. I famnen låg Liam och sussade så sött och gud vad kärlek det fanns i det där rummet den dagen. Vi besökte även lilla Livias grav. Fina underbara Livia!

April:
Hurra, Hurra! Jag fyller år. Inget att fira direkt men ändå.
2 år sedan jag blev gravid med Noel. Det kändes tungt. Men inom mig hade en styrka börjat växa. Jag körde min egen stil på min egna väg. Raka rör och öppna kort var min melodi. Jag började må bra med mig själv.

Maj:
Snart sommar och semester. Det braiga inom mig fortsatte.
=)

Juni:
Juni, månaden då det hände, det som kom att förändra mitt liv.
27 Juni bjöd Josefin ut mig på middag. Vi drack vin och pratade kärlek och icke kärlek. Hon pratade om sitt onda hjärta och vi bestämde oss där och då för att leva singelliv ihop...
På kvällen begav vi oss ut för att dansa och på skämt raggade vi killar. För att leva singelliv, så raggade jag verkligen på fel kille.
Det slutade med efterfest och för många goa skratt för att kunna släppa dena kille ujr sikte, så vi bestämde oss för att ses igen. Och det gjorde vi.

Juli:
Semester! Jag åker ner till Lena i småland. Innan dess har jag hunnit träffa Daniel 2 ggr och jag har hunnit bestämma mig för att det är honom jag vill ha.
När jag kom tilbaka från småland så visste jag att det beslutet att träffa honom igen var det bästa jag tagit.
Kärleken var oundviklig.

Augusti:
5:e, Jossan fyllde år. Vi drack vin hemma hos Daniel. Denna dag sa vi att vi var ett par.
Någonstans veckan efter så hände det tydligen någonting...

September:
Dalarna! Jag och Daniel åker till dalarna och umgås helt själva utan någon som helst konstakt med omvärlden. Vi bestämer att VI är så rätt för varandra.
Konstiga saker sker med min kropp. Brösten verkar större och jag mår illa.
Måndagen den 9:e blir det ett plus på stickan.
Jag får mer eller mindre panik. Daniel blir mer lugn.
Kan såklart inte bli ledsen men så rädd och så himla nervös.
Någon vecka senare bestämmer vi os för att bo ihop.

Oktober:
Den 11:e fyller Noel 2 år. Det gör ont i hjärtat. Jag och Rickard är hos Noel och tänder ljus. Älskade lilla fina pojke.

November:
Dagarna lunkar på. Jag har ont i magen och är rädd att något skall hända med bebis i magen!

December:
Efter att ha sett lillkillen i magen så lägger sig ett lugn. Är fortfarande nervös och rädd såklart men han var frisk och levde på och sparkarna börjar kännas mer och mer.
22:e december känns sparkarna så hårt att Daniel känner dem också. Fina unge.
Vi köper större bostad och inväntar 2010 med stor förhoppning om att 2010 kommer bli ett ännu bättre år...


VÄLKOMMEN 2010 och Grattis framor som fyller år idag...