Jag är lite trött och det beror inte bara på järnbristen som jag tydligen lider av. Utan jag blir trött på att vissa personer skall himla med ögonen och kommentera hur "vild" min son är. Ja han är lite sk vild.
Men det är ju för att jag tillåter honom att vara det. Jag vill att han skall våga dra ifrån mig och kolla och utforska på egenhand. Att han ska våga bli arg på mig och att han skall våga utmana sina egna gränser.
Det är ju så han lär sig och utvecklas.
Och visst blir jag trött av att få springa och att det uppstår konflikter titt som tätt mellan oss men det hör ju till.
Jag får dock lite blickar som sagt och kommentarer av andra föräldrar.
Jag undrar hur jag då för att vara dessa till lags skulle gå till väga?
För jag ser inget annat att göra än detta isåfall:
Stanna inne!
Låta min son leka ensam så att han ej råkar vara bredvid något annat barn och "stöka runt".
Vara tyst och inte säga ifrån om han inte lyssnar på mig.
Inte ta i med de sk hårdhandskarna (som för övrigt är väldigt mjuka eftersom han BARA är ett år) i närheten av andra människor.
Prata med "snälla och mjuka rösten" trots att min son behöver en tillsägelse?
Ta alla konflikter hemma och aldrig ta en utanför vår dörr...
MEN NEJ:
Jag väljer att ta konflikter med honom oavsett vart jag är.
Hur skall han annars lära sig vad som är rätt och fel?
Suck.
Jag blir så förbannat jävla trött på folk.
Hållkäften i stället liksom.
Sluta vara i vår närhet!
Det är ju inte så att jag tvingar folk att vara i vår närhet om det ej duger!
Men tycker det är jäkla synd att inte inse att barn är olika.
Beter sig olika och utvecklas på olika sätt.
Min son mår prima och min son är högt älskad.
Min son är trygg och min son är snäll och kramig.
Han är underbar.
Ingen kan få mig att tro något annat!
