Nattskräck...

Vår lilla kille har drabbats av något som så fint kallas för nattskräck.
Det betyder att han i sovande tillstånd skriker i panik och slänger sig fram och tillbaka. I Natt hade han ca 5 st såna här "attacker" i 30-45 minuter. Sen var det lungt någon timme sen körde han igen.
Å jisses vad trötta vi var när klockan ringde i morse och nu är jag ännu mer trött.

Man tycker så synd om honom men han sover ju och är inte vaken. Otäckt som fan är det iallafall.
Man får ju ingen kontakt med honom och vid försök till att väcka honom blir han arg.
Det sägs ju att man skall undvika att väcka dem som drabbats av nattskräck, men man vill tillslut bara ruska tag i honom för man blir så grymt frustrerad.

Inatt hoppas vi på en lugn natt. Vi behöver alla sova ut.

Femtiotusen saker att hinna...

...fast egentligen är det exakt så här.många saker att fixa innan Agnes kommer:

1 Tvätta upp de minsta kläderna.
2 Städa
3 Försöka sova ut
4 Bädda säng och vagn
5 Skruva ihop garderoben

Och eftersom min snälla svärmor lät mig/oss ge över påsen med tvätt till henne så går ju faktiskt en sak bort. Och då vi även får barnvakt imorgon för att hinna städa så är ju det förmodligen fixat tills i veckan.
Sova känns ju relativt svårt med det onda plus en son som vägrar sova en hel natt just nu... ja om han ej sover nära,nära mig vill säga...
Så det antar jag att vi hoppar.

Men som synes SÅ mycket är det inte kvar så snälla lilla (eh,...lilla?!) Jag. Stressa av! Take a break!!! Du hinner!

Published with Blogger-droid v1.7.2

En vecka

Snart är det dags för mig att hämta hem min lilla underbara sötnos på förskolan. Han trivs som fisken i vattnet och det gör jag med som det verkar nu. I maggropen känns det toppen.
Nu hoppas vi dock att han håller sig frisk och inte blir sjuk inom det närmaste!

Idag är det en vecka tills vi ska in på förlossningen. Hu! Jag är så sjukt nervös, men ändå inte. Vill ha det gjort. Och sen, aldrig, aldrig mer.
Det är ju inte direkt fler barn jag inte kan tänka mig utan grejen med att vara gravid.

Och på tal om det var jag på preventilmedelsrådgivning idag. Och det var ju verkligen värdelöst. Herregud vilken oproffsig människa.
Hon avbröt mig och hänvisade mig till andra ställen och lyssnade inte ett skit. Det jag fick var att två broschyrer och hejdå.
EH?!
Jag ville ju prata lite om sterelisering alternativt annat bra medel. Men blev inte ett dugg klokare. Bara tio minuter fattigare.
Jaja, endel är så fruktansvärt oproffsiga att man blir irriterad!

Tjolahopp och hej

Lycka

Lycka är att se hur magen rullar och buffas till och veta att det är mitt tredje kärleksbarn som gör sig till känna.

Ettan kom 2007. Lilla Noel som vände om. Jag tänker på honom varje dag och även om det vare sig syns eller hörs så sörjer jag tiden vi aldrig fick tillsammans.
Nr två, Adrians alla små finurliga saker och busstreck gör att jag saknar lite extra. Man undrar ju om även Noel skulle gjort mig små galen men sina upptåg. Kanske, förmodligen och jag vet inte.
Jag önskar jag hade fått äran att veta. Jag sörjer sonen jag aldrig fick äran att uppfostra!
3:an. ..kommer så småningom.Närmare bestämt så är hon med största sannolikhet här om åtta dagar.

Detta i sin tur betyder att jag under mitt 29åriga liv lyckats med att skapa tre helt fantastiska mirakel.
Jag liksom.
För stjärnorna kan vittna om att dessa tre underverk är det bästa jag någonsin kommer uppnå.

Mina fina tre. Jag älskar er

Published with Blogger-droid v1.7.2

Segare än seg

Förr, älskade jag att blogga till den del att jag bloggade mest hela tiden. Nu räcker inte tiden till och i och med det så minskar liksom motivationen.
Men jag älskar fortfarande att skriva därför känns det så dumt och irriterande att jag inte ser till att fortsätta. Brukar ju må så mycket bättre efteråt!

Snart är det dags för lilla Agnes att komma till oss. Om två veckor exakt idag skall vi in för att bli igångsatta. Tiden har gått så väldigt snabbt att jag knappt hunnnit reflektera över att det faktiskt kommer att finnas ännu en liten människa att älska och vårda.
Jag har funderar mycket på hur sjutton man ska kunna älska någon lika mycket som man redan älskar Adrian. Klart kommer det bli så, men det känns ändå som en omöjlighet.

Och snart är det Oktober igen. Oktober innebär att Adrians och Agnes storebror fyller år. 4 År blir det den 11 Oktober. Helt sannslöst vad tiden har gått fort.
Jag tänker givetvis på Noel varje dag men jag har verkligen lärt mig leva med att han inte finns. Har liksom "förlikat" mig med att han aldrig kommer att springa runt här och busa med oss. Det känns tungt, riktigt sorgligt men han finns ändå med oss i våra hjärtan!
Även i år skall jag träffa Noels pappa. Det blir att köpa presenter och äta lunch ihop för att sedan gå till minneslunden. Det känns så skönt att veta att vi fortfarande vill dela denna dagen tillsammans. En självklarhet för mig men inte för alla.

Adrian har börjat förskola och jag trodde jag skulle ha mer ångest över det än vad jag har. Han trivs så himla bra óch jag märker att han mår bra av all stimulans och alla saker man får göra där. Precis vad han behöver. Det är ju iallafall betydligt roligare att vara där än med denna tjocka mamma som knappt kan röra sig.

Efter att Agnes kommit till oss tänker jag göra något drastiskt för att inte bli gravid igen. För nu räcker det. Nu är det tredje gången och det är bra nu. Jag hatar att vara gravid även om jag älskar resultatet. Men jag orkar inte mer. Min kropp vill inte mer. Har ont i varje del av den och jag ska ta tillbaka mig till den kropp jag vill leva med.
Då blir det hårdkörning med GI och bloggande i min andra blogg "Kampen om mina gamla jeans". Hade ju precis startat den när Agnes blev till, så det får bli nypremiär på den sen.

Nu får det bli lite lunch sen är det dags att bege sig till SÖS på sista barnmorskebesöket samt Ultraljud.
Tjing