Den sista vilan

"Det finns ett löfte ifrån en gammal sägen
Att modersögat aldrig slocknar ut.
Den kastar solig strålglans över vägen
Och följer oss till livets slut.
Så följer oss Din kärlek rik och stor.
Hav tack för allt du kära mor."

Dagmar Karlsson
2 Januari 1921
4 Oktober 2011

Älskade farmor.

Farmors begravning var så fin, så hemsk, så rofylld så enormt jobbig!
Mina tårar började direkt när jag steg in i kyrkan och såg den vackra kistan med de vackra blommorna och den lilla ängeln jag köpte till farmor efter att hon somnat in.
I denna träfärgade kista ligger farmor! Jag kunde inte under hela begravningen slå undan denna tanke och det fick mig att bryta ihop några gånger till den del att jag nog hade gått ut om jag ej satt längst in.

Min kusin Hans spelade Amazing grace på saxofon i början. Det var så vackert och han var så enormt duktig. Tänk er ett blåsinstrument, att bemästra det när man har gråten i halsen.

Prästen pratade om farmor och hur hon gav av sig själv och alltid ställde upp. Han kom till en del av den texten då jag trodde bokstavligt talat att jag skulle kvävas av mina tårar. Han pratade om hur hon alltid hjälpte och ställde upp för sina barn och barnbarn! Och nog ställde hon upp alltid. Denna vackra människa!

Som en bro över mörka vatten
När du är trött, när du vill fly
Och oron viskar att, din dag ska aldrig gry
Jag är hos dig, känn handen kring din hand
Var stilla, var ej rädd,
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

När skuggan faller kall, där du går fram
När fågeln inte längre syns, och solen dör
Jag tänder ljus, jag tänder himlens ljus
Var trygg och tro på mig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig

Över mörka vatten, över mörka vatten
Styr mot havet nu, segla bort
Nu är din korta stund, det liv du väntat på
Följ vågens väg, se djupet skrämmer ej
För jag är här hos dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig
Över mörka vatten

När denna låten sjöngs av en helt bedårande röst så tittade jag åt sidan och såg min systerson Albin bryta ihop. Älskade unge.
Jag fick bokstavligt talat panik, ville bara gå dit och krama om honom och säga att allt skulle bli bra. Men jag satt för långt bort.

När begravningsgudtjänsten var över ställde sig bla pappa och mina två bröder Peter och Mats upp. De gick mot kistan för att bära vår älskade Dagmar till sin sista vila. Det var HEMSKT! Jag kunde inte titta först! Men var tvungen. Det var samtidigt så fint och värdigt vår älskade farmor att få bli buren till sin plats! Hon som alltid burit dem hon älskar på sina axlar!

Det blev kortege ut med alla bilarna till Högsby för att gravsätta kistan. Det var skönt med en "paus" i bilen. Huvudet höll på att sprängas av alla tårar!

När vi sedan stod där, efter att de sänkt ner henne blev tiden så overklig. Helt plötsligt rusade min bror Mats fram till mig, tog mig i sin famn och krampaktigt höll han om mig och vi grät. Tillsammans gick vi fram till graven, la våra blommor hos henne och fick lov att säga något om vi ville. Pappa tackade för allt hon hade gjort... jag själv hade så mycket att säga men fick bara fram ett ynka "tack".

Älskade farmor. Sov så gott.

MITT TAL som jag minns det under kaffet(spontant efter att en vän till farmor dragit roliga historier om fusk i kortspel)
Så farmor fuskade redan då? Ja det där fusket är något som vi alla känner till. Hur hon fuskade på yatzy, helst efter att hon fick problem med sina händer! Ibland fastnade en tärning eller två i mellan fingrarna. Hade då de övriga tärningarna blivit ett bra slag, slog hon bara ner de tärningarna på bordet. Var de övriga tärningarna däremot ett dåligt kast så sa hon "jag slår om, de fastnade". Men farmor fuskade inte bara, hon gjorde mycket bra saker. Sven-Åke pratade om hur hon alltid ställde upp. Och det gjorde hon verkligen. Det fanns en tid i mitt liv då jag behövde henne och hon tog mig under sina vingar! Hade hon inte gjort det, så hade jag förmodligen inte stått här idag. Min farmor räddade mig! Och jag älskar min farmor så mycket! Farmor trodde på änglar, inte att man fick vita vingar och virvlar omkring där uppe, utan att man finns med dem man älskar tills den dagen man ses i himlen. För hon trodde på att man ses igen. Så med det är jag glad att hon nu äntligen får träffa farfar och att vi alla får träffa henne igen.

Jag är så stolt över att jag sa detta.
Älskade farmor