Samvetet å det där...

Ja, det kommer över mig allt oftare det där dåliga samvetet!
Fan så kass jag är kan jag tänka och jag tcker verkligen att det är förjäkla dåligt!
Jag är så fruktansvärt dålig på att besöka minneslunden där lille Noel ligger!
Bor långt ifrån sedan jag flyttade ifrån Södertälje samt har ju fasiken ingen tid!
Det gör mig så ont i hjärtat när jag får den där känslan av att jag "svikit" min lilla pojke!

MEN jag vet ju att besöken i minneslunden har inget med att göra vare sig min kärlek eller min saknad. För älskar och saknar det gör jag ju, varje dag!

Satt en dag med en gråtande Agnes i knät och Adrian ville sitta hos mig. Hade hela händerna fulla av mammiga barn och Agnes spottade ut nappen på golvet och i det ögonblicket tänkte jag "Åh, tänk om Noel hade varit hos oss nu, då hade jag kunnat fråga honom om han ville gå och leka i lekrummet med Adrian medan jag sövde Agnes".
Det är ju en storebror för lite här hemma och det kommer över mig då och då.

Lilla Noel du är så himla saknad!
Du är pusselbiten som saknar oss här hemma.
Älskade unge!

Comeback!

Nä nu gör jag comeback på min lilla blogg.
Ser att det var väldigt längesedan jag skrev något överhuvudtaget. Brist på tid och brist på lugn och ro för att bara skriva kan man "skylla på".
Förr skrev jag ju jämt och hela tiden, både här på bloggen och på word, i kollegeblock, ja överallt. Kvitton passade bra om det krisade på pendeln!
Jag vet inte varför "lusten" att skriva försvann eller om den har gjort det? Jag saknar ju själva skrivandet men jag har liksom inte ro att sitta ned och få mina tankar på pränt som jag fick tidigare.
Livet kom i mellan kan man säga.

Ja, som sagt det var länge sedan som jag skrev.
Det har hänt så mycket i våra liv. Ja Agnes har ju kommit men har skrivit sen dess iallafall. På Torsdag blir hon 5 månader och det är bara att konstatera att tiden flyger iväg.
Det finns så mycket som jag skulle kunna berätta om denna tid som förflutit sedan hon kom till världens men det är kanske där det tar lite stopp för mig.
Förmodligen för att jag skulle vilja skriva om hur lycklig jag är och har varit sedan den dagen, hur underbart livet är osv osv. Sånt man förväntar sig av en nybliven mamma.
Men så har det inte alls varit.
Första två månaderna var nästintill för jävliga.
Jag grät rätt mycket. Slets mellan förnuft och förtvivlan.
Inte det att jag inte älskat Agnes sedan den dagen hon kom, för det har jag verkligen gjort. Men det kändes lite svårt att älska någon så innerligt när liksom hela vardagen ställdes på sin kant.
Ge en mamma som bara ville ha ETT barn TVÅ barn varav det "nya" barnet aldrig sover den första tiden(dagtid) och ligger och gnyr, gråter, vill bli buren. HELA tiden. Sedan tar du det första barnen och låter det barnet försöka förstå att "Nej mamma kan inte just nu" "Nej, inte göra så..." "Neeeeej! SLUTA".
Nästan vem som helst skulle tappa gnistan då...
Det var som sagt framförallt de två första månaderna som var ruskigt jobbiga och jag tappade fotfästet några gånger.
Men älskat mina barn, det har jag iallafall gjort hela tiden.

Nu är hon, Agnes som sagt, 5 månader och livet har börjat hitta mark. Vi har det bra, jag orkar med, jag har kul med båda barnen och de börjar finna varandra.
Jag är så glad att Agnes kom till oss oavsett att det inte riktigt var vad jag hade velat.
Men hon är den finaste lilla tjejan jag vet!!!
Och Adrian är en toppen storebror. Så fin och underbar!

Jag har ett mål på 30 kg ner 2012. Kommit en bit på vägen. Tränar och står i. Men det skriver jag inte om här utan har en alldeles egen blogg om den kampen: http://minagamlajeans.blogspot.com

Tack och hej leverpastej