onsdag 31 december 2014

2014...

2014 har varit ett bra år på många sätt och vis. 2014 har varit ett tufft år på många andra vis.

Första delen av året jobbade jag hårt med att hålla mig själv ovanför vattenytan för att lyckas hålla resten av familjen vid samma yta.
Agnes problem blev alltmer påtagligt och mina problem med dem.
Jag slets mellan jobb och önskan att kunna ha henne hemma mer.

Att ha ett barn som kräver så mycket av en hela tiden och lyckas balansera med hennes brors behov samt våra vuxnas behov är inte och har inte varit det lättaste!
Adrian kom in i en period där han inte mådde bra och ja, som dominoeffekten mådde jag då sämre också!

Semestern kom!
Välbehövligt för oss alla!
Vi hade en underbar semester tillsammans. Nästan så man trodde att man hade överdrivit det som varit!
Men när man inser att hela grejen...att ens dotter mådde bättre av att vara med oss, att varje dag ta dagen som den kom och anpassa och ge henne full uppmärksam gjorde inte så att man saknade att jobba direkt.

Jag och Daniel åkte till Malta! Ensamma. Välbehövligt och underbart!

Hösten kom och med den...en ruskigt tung tid.
Varje dag i princip fick vi hem en apatisk, helt slutkörd dotter.
Hon ringdes hem ibland.
Hon slog huvudet i väggen.
Hon sov inte som hon skulle...
Vi tog kontakt med PRIMA. Startade en ordentligt utredning och fick svar. Ingen autism. Dock autistiskt beteende samt starka ADHD drag. En ny utredning startar senare...
...
Sista veckan i Augusti...
Agnes rings hem. Då får jag nog. Bägaren rinner över.
Panikångest.
Hem.
Sjukrev mig hela veckan!
Tillbaka till jobbet och tog ett viktigt beslut, sa upp mig...
Klarade inte längre av att balansera jobb och barn som behöver mig mer än nånsin.
...
Agnes fick hjälp med sömntabletter...
Sömnen blev iallafall  bättre.
Jag började mitt i allt plugga till HR-ASSISTENT.

Inför 2015...
Agnes har resurs 20h veckan from Januari! Halleluja
Jag börjar jobba 20 h veckan till att börja med till April.
Jag ska återuppta träning och bra kosthållning. Den har ju blivit lidande under hösten...
Nyutbildad Oktober 2015!
Ska prioritera mig själv!
Pust.
2015...måste bli bättre!

Tack 2014...
Men nu lämnar jag dig gärna bakom mig!

onsdag 24 december 2014

God jul

När det är dags att önska god jul så minns jag varje år lite extra att det fattas mig en liten ♡
Varje andetag i 7 år har varit fylld av sorg och saknad.
På julafton är det alltid lite tyngre.
Julen handlar om att vara tillsammans, om att omge sig med nära och kära, om barnens glädje!
Det är väl rätt uppenbart att man saknar de som gått till andra sidan, lite extra just en sådan dag.

Skickade ett mms till Rickard på kortet jag satt upp under barnens handavtryck..Noels lilla hand, fotograferat av den snälla sjukhusfotografen.
Fick tillbaka en bild från minneslunden.
Åh, en pappa som gått till minneslunden med ett ljus och liten gåva.
Det är smärtsamt.
Älskade barn.
Fina pappan!

Godjul.
Godjul.
Ni som är här
Och ni som är där.

lördag 20 december 2014

Stjärnorna

Mina underbara stjärnor. Älskade barn.
Dom är verkligen det bästa jag har!
Jag tycker så mycket om dom att jag nästan spricker!
Idag på vägen hem från farmor och farfar låg dom i Daniel och Mikaels gamla vagn och tittade på stjärnorna. Diskuterade livet. Liggandes huvud emot huvud.
Fina barn!

Snart är det julafton och det känns ok!
Försöker hålla borta ångesten. Ibland funkar det. Ibland inte!
Men en bra jul, det ska barnen ha iallafall!
Fina barn!

fredag 5 december 2014

Prov

Om en vecka och 2 dagar ska jag sätta mig i skolbänken och skriva prov på de två kurserna jag läste under hösten. Jag är supernervös faktiskt. När jag var yngre misslyckades jag väldigt ofta på proven. Inte för att jag inte kunde svaren utanför att jag hade problem att koncentrera mig i en sal fylld med människor.
Men det ska nog gå bra, men ändå är jag nervös!

Denna helg hade vi planer som går i stöpet ga att lilltjejen är sjuk. Vi skulle lämna in båda barnen på kalas och ta oss en fika/lunch och glöggmingel. Men nä, det blir inget av det tyvärr. Vår barnvakt har kräksjuka hemma hos sig också så vi håller oss därifrån.

Längtar till nästa helg när vi får besök av lillasyster och kusin Nils. Ja och mormor/mamma också såklart!

lördag 29 november 2014

Inför första advent


Imorgon är det första advent, 2014. Förra året var hela jag sprudlande inför pynt och fix. I år försöker jag känna samma känsla men inser snabbt att jag inte kommer känna som för ett år sen.
Dagen har inte varit bra. Det blev en smärre kaos för vår kära dotter som slet i allt och alla. Jag vet att jag borde stoppat och tänkt om men istället körde jag på, irriterad med noll tålamod. Och nu sitter jag här men kvällens dåliga samvete över att vara så förbannat stingslig.
Suck.

fredag 21 november 2014

Kaos

Jag känner mig som en berg och dalbana.
Ena dagen känns livet helt OK. Andra dagen känns det inte alls bra!
Kaos i hjärnan.
Herregud.
Vill bara lägga mig under täcket och gråta.
Kan inte ens formulera mig eller tänka klart.
Vill bara byta blad!

måndag 17 november 2014

Att vara mamma

2007, det var året som jag blev mamma. Det blev ju som de flesta redan vet inte riktigt som jag hade tänkt mig! Det var en utmaning jag aldrig bad o att få ställas inför men gjordes ändå. Jag tog mig ur det, även om jag aldrig blir fri från den (och heller aldrig vill).

Idag är året 2014 och det är 7 år sen jag fick vetskap om hur mycket man kan älska och hur ont ett föräldraskap kan göra.

2014 tampas jag med ännu en utmaning. Att vara mamma till en liten tjej som har svårigheter med livet.
Autistiska drag och odiagnoserad ADHD och så stamningen på det.
3 år gammal ska hon lära sig att hon "inte är som andra". Och jag som mamma ska få henne att inse att "det är okej".
Ibland gör det ont i hela mig. Det kommer ofta på kvällarna när barnen gått och lagt sig. Det hugger tag om hjärtat och det pulserar i blodet som om någonting ska sprängas. Jag har insett att det är smärtan som bultar. Smärtan över att se in i min dotters ögon när blicken liksom faller bort. När tomheten slår till och hennes kropp blir ledlös och samtidigt oerhörd tung.
När hon kryper upp i famnen och säger "jag orkar inte mer, jag vill gå hem", 3 år gammal på ett kalas då gör det så ont att jag vill skrika.

I hennes värld vilar aldrig hjärnan. När hon tex sitter med en bok hör och ser hon allt som händer runt henne. Hon är aldrig helt koncentrerad på det hon gör för stunden. Hon orkar inte med alla intryck runt henne då blir hennes hjärna så överhettad att hon antingen stänger av och blir nästintill apatisk eller så kommer det ut. Det kommer ur henne i form av bett eller slag. Sparkar och skrik. Frustration!
Och så stammar hon ännu värre när hennes hjärna är trött. Ibland stammar hon så pass efter en dag på förskolan att vi i familjen knappt hör vad hon säger.

Vi är åskådare, vi i hennes familj. Vi gör vad vi kan för att få henne att må bra och har det bra. Men hur mår resten av oss?
Jag är utan att överdriva orolig för oss som familj. Jag känner att vi alla bara lever för att försöker överleva. Vi har en son som signalerar för mig att han har det tufft och själv så är jag så utmattad att jag knappt orkar tänka! Och sambon då? Ja, inte mår han helt ok, det kan jag aldrig tro...ja precis...tro. Vi har knappt ork eller tid att sätta oss ner och prata på djupet.
Vi ger allt för våra barn.
Men ibland. Helt ärligt,vill jag dra något gammalt över mig och bara vara utan att tänka. Känna mig pigg, fräsch.

Jag antar att detta vara är början på vår resa och att vi kommer försöka gå den tillsammans.

fredag 31 oktober 2014

Ensam

Varför känner jag mig stundtals så ensam fastän jag vet att jag har många i mitt liv som står där, stadiga som klippor?
Jag får den där känslan ibland av ensamhet och den bränner.

Har de där tankarna i huvudet som förföljt mig år ut och år in. Dom kommer och går. Det är väl det som kallas hjärnspöken. Tror alltid dom kommer att finnas. Svåra att jaga bort!

Jag tänker på om "det är så här det ska var". Ska man nöja sig nu? Borde jag vara nöjd, tacksam eller kan man få sträva efter lite mer utan att verka girig? Jag VET vad jag haft, och jag vet att jag har det bättre. Jag är tacksam över mitt liv men det gnager ändå.
Något fattas, eller är det bara den där rotlösheten i mig som vill vara på språng...?
Det är så ovant att stå fast på samma plats. Men det är väl det här om kallas att rota sig och det är väl ovant eftersom jag aldrig varit rotad någonstans innan.

Jag vet inte mer än att det ibland är för mycket känslor här inombords som måste ut.
Hur ?

torsdag 20 mars 2014

Till min dotter

Min dotter, du är så älskad! Du är så värdefull och vi bryr oss så oerhört mycket om dig.
Oavsett "utgången" av det vi nu står inför så lovar jag att vi alltid kommer finnas vid din sida.
Det kommer vara en jobbig tid, det ÄR en jobbig tid men tillsammans är vi starka. Vi kan klara allt.
Detta är vad som kallas att vara en familj, att finnas där och hålla hårt i varandras händer när stormen viner.

Ända sen du var liten, bara några veckor gammal så började min oro. Det faktum att du aldrig någonsin haft ro att ligga på mitt bröst eller det faktum att du aldrig slutade gnälla, eller kunde somna och sova så rofullt som de flesta spädbarn ändå kan.
Jag minns att jag började känna mig ensam, isolerad i mina känslor och frustrationen har stundtals varit hög för jag har varit så arg på omgivningen som försökt normalisera det liv du och jag haft tillsammans.
Jag är inte någon som direkt gillar ordet normalt men jag inser ju att det är det ordet jag väljer att använda. Det du upplever är inte normalt. Den du är. Och med normalt menar jag att det inte är något fel på dig, det du har inom dig är bara väldigt jobbigt och ingenting som du behöver uppleva på det sätt du upplever det nu.
Hjälp är på väg!
Vi i din omgivning kommer att få lära oss hur vi ska bemöta dig. Det kommer hjälpa inte bara oss utan dig. Vi vill göra allt för dig. Vi vill att du ska må bra.
Vi älskar dig.
Så oerhört.
Du är vår solstråle.
Du är vårt allt.

torsdag 27 februari 2014

....

Jag ser på mina barn, de som är i livet och inser hur mycket smärta jag burit inom mig.
Hårda ord och slag som påverkat hela min existens. Minnen som kommer som flashbacks när jag minst anar det. Framförallt när vi bråkar. För i min familj bråkar vi, mycket. (Men vi säger alltid förlåt efteråt såklart)

Det kan komma ett ord eller två som jag egentligen inte menar, det är orden som ger flashbacks för ibland dyker de upp och fladdrar ur min mun likt en skadad fågel som vill komma loss.
Det är ord jag inte står för men som jag ändå uttalar av ren reflex. Ord jag själv hört alltför många gånger. Ord jag lovade mig själv att aldrig säga till mina barn. Ibland gör jag det. Och det gör ont.

Detta är min berättelse, min sanning om en flicka, en kvinna, en dam som borde blivit annorlunda,
som kunde blivit en annan både på gott och på ont.
Jag valde livet. Livet valde inte mig.
Jag valde att inte lyssna på mitt arv eller sk öde.
Jag valde att gå åt andra hållet och bryta den onda cirkeln.
Jag blev aldrig som dom, men ibland hör jag dom i mina ord. Varje dag är min kamp. Detta ÄR min kamp.






Som en skänk från ovan kom den till mig. Inledningen...
Kapitel 1.

söndag 9 februari 2014

Det går upp och det går ner

Ibland är livet så jävla lustigt. Jag har allt att önska. Barn, hem, jobb, man. Men ändå...jag vill ha mer. Eller på ett annat sätt. Förändring.
I och med min träning förändrar jag mig själv, på många sätt. Men när man står där redo för förändringen och allting annat bara...är...å blir jag så frustrerad.
Vardag. Den är ok att den finns men vad gör vi med den?
Låter den bara gå, gå,gå försvinna.
Förstå vad mycket tid som bara går åt för att man bara hastar med den.
Tiden är så dyrbar. bejaka. När bejakade jag senast?
jag tycker ju om att bejaka, att stanna upp och bara finnas. Det var evigheter sen som jag gjorde det. Och jag behöver det.
Ibland behöver jag vara i fred också, det är därför jag sitter här med ögonen i kors framför datorn och skriver.
Skriver. När skrev jag sist? Alltså skrev, så där som jag gjorde? Länge sedan. Och jag har behov, behovet att få uttrycka mig till någon som inte dömer mig. Pappret.
Jag behöver få hitta den del av mig som jag tappat på vägen.
Ifred.
Ibland mer ifred än vanligt.

Livet går upp och ner. Hela tiden Jag vill ha det stabilt.
Stanna upp och se...
Lördagstankar.

onsdag 1 januari 2014

2013

2013 är nu till ända och vad hände egentligen...

Min 3.5 åriga föräldraledighet tog slut. Minns att jag önskade att jag fick några månader till hemma men icke!

I mars började jag arbeta på mitt nuvarande jobb och det började knagigt men nu känns det toppen!
Det var underligt att börja arbeta med barn igen efter att själv fått egna. Jag blev förvirrad och kände inte igen mig själv som pedagog, mitt synsätt och tankar hade ju ändrats,såklart!
Man förändras på alla sätt av att få barn!

Semestern var sådär underbar! Vi hyrde ett hus i malmköping en vecka! Bara vi, det var verkligen superbra! Vi var nära på att stanna kvar en vecka till!

Hösten var en aning turbulent! Både på jobbet,hemma och inombords! Allt blandades i något slags kaos! Men det lugnade ner sig som tur var!

Träningen är på god väg att bli till livsstil! Har börjat styrketräna! 2014 ska det bli mer av den varan!

Nä detta var väl vad minätt 2013 bestod av! Inte det bästa året jag haft men inte heller det sämsta!

2014 ska energin ligga på hem,familj och träning!

2014 29/5kommer det en liten Nils till familjen då lillasyster ska få en liten pojke ♥