Varför känner jag mig stundtals så ensam fastän jag vet att jag har många i mitt liv som står där, stadiga som klippor?
Jag får den där känslan ibland av ensamhet och den bränner.
Har de där tankarna i huvudet som förföljt mig år ut och år in. Dom kommer och går. Det är väl det som kallas hjärnspöken. Tror alltid dom kommer att finnas. Svåra att jaga bort!
Jag tänker på om "det är så här det ska var". Ska man nöja sig nu? Borde jag vara nöjd, tacksam eller kan man få sträva efter lite mer utan att verka girig? Jag VET vad jag haft, och jag vet att jag har det bättre. Jag är tacksam över mitt liv men det gnager ändå.
Något fattas, eller är det bara den där rotlösheten i mig som vill vara på språng...?
Det är så ovant att stå fast på samma plats. Men det är väl det här om kallas att rota sig och det är väl ovant eftersom jag aldrig varit rotad någonstans innan.
Jag vet inte mer än att det ibland är för mycket känslor här inombords som måste ut.
Hur ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skicka en tanke eller två...