Att vara mamma

2007, det var året som jag blev mamma. Det blev ju som de flesta redan vet inte riktigt som jag hade tänkt mig! Det var en utmaning jag aldrig bad o att få ställas inför men gjordes ändå. Jag tog mig ur det, även om jag aldrig blir fri från den (och heller aldrig vill).

Idag är året 2014 och det är 7 år sen jag fick vetskap om hur mycket man kan älska och hur ont ett föräldraskap kan göra.

2014 tampas jag med ännu en utmaning. Att vara mamma till en liten tjej som har svårigheter med livet.
Autistiska drag och odiagnoserad ADHD och så stamningen på det.
3 år gammal ska hon lära sig att hon "inte är som andra". Och jag som mamma ska få henne att inse att "det är okej".
Ibland gör det ont i hela mig. Det kommer ofta på kvällarna när barnen gått och lagt sig. Det hugger tag om hjärtat och det pulserar i blodet som om någonting ska sprängas. Jag har insett att det är smärtan som bultar. Smärtan över att se in i min dotters ögon när blicken liksom faller bort. När tomheten slår till och hennes kropp blir ledlös och samtidigt oerhörd tung.
När hon kryper upp i famnen och säger "jag orkar inte mer, jag vill gå hem", 3 år gammal på ett kalas då gör det så ont att jag vill skrika.

I hennes värld vilar aldrig hjärnan. När hon tex sitter med en bok hör och ser hon allt som händer runt henne. Hon är aldrig helt koncentrerad på det hon gör för stunden. Hon orkar inte med alla intryck runt henne då blir hennes hjärna så överhettad att hon antingen stänger av och blir nästintill apatisk eller så kommer det ut. Det kommer ur henne i form av bett eller slag. Sparkar och skrik. Frustration!
Och så stammar hon ännu värre när hennes hjärna är trött. Ibland stammar hon så pass efter en dag på förskolan att vi i familjen knappt hör vad hon säger.

Vi är åskådare, vi i hennes familj. Vi gör vad vi kan för att få henne att må bra och har det bra. Men hur mår resten av oss?
Jag är utan att överdriva orolig för oss som familj. Jag känner att vi alla bara lever för att försöker överleva. Vi har en son som signalerar för mig att han har det tufft och själv så är jag så utmattad att jag knappt orkar tänka! Och sambon då? Ja, inte mår han helt ok, det kan jag aldrig tro...ja precis...tro. Vi har knappt ork eller tid att sätta oss ner och prata på djupet.
Vi ger allt för våra barn.
Men ibland. Helt ärligt,vill jag dra något gammalt över mig och bara vara utan att tänka. Känna mig pigg, fräsch.

Jag antar att detta vara är början på vår resa och att vi kommer försöka gå den tillsammans.