2015

2015.
Vilket år!
2015 är inte ett år jag kommer sakna eller se bakåt på med ett stort leende. Snarare med en bekymrad min men samtidigt med en stor värme i hjärtat.

2015 blev tung. Alla känslor. All oro och sorg har liksom bubblat ur mig, framför allt sista delen av året. Det är väl bra, det behöver få pysa  lite. Genom det jobbiga kom också något gott, värmen och kärleken från vänner och familj. Framför allt från Daniel. Han har sannerligen stått stadigt vid min sida och stöttat upp mig och vårt hem.
Tacksamhet och en enorm tillit känner jag inför honom.

2015 fick Agnes sin ADHD diagnos. Kändes skönt att äntligen "få rätt "!
Detta var även året där Adrian fick sin första lösa tand, stort!
2015 är också året där jag försökt vara lite mer snäll mot mig själv.
Och det ska jag ta med mig till 2016...
Snällhet och ödmjukhet inför en själv, man gör faktiskt så gott man kan!

Hejdå 2015.
Välkommen, välkommen så ini bomben 2016!!!

Omstart. Igen och igen

Ni vet det där "jag börjar på Måndag "...?
Så där har jag hållit på hela hösten. Ätit dåligt. Slutat träna och så vidare och så vidare!
Inte för att jag mått bättre av det i slutändan men ja, för stunden så har jag ändå gjort valet att inte hålla mig sund.
Det är ändring på det nu. Jag måste.
Jag mår som sagt i slutändan ruskigt dåligt av att misshandla min kropp med socker och kolhydrater.
Så nu är det karaktär som gäller. Igen.
Hejja mig! Jag fixar det!
From imorgon är framtiden min

Att låta tårarna falla

På stresshanteringskursen påbörjade vi något som kallas "livskompassen" där man skulle skriva vart man ville vara i livet. Alt från relationer till arbete.
Efter 3 nätter med dålig sömn av Agnes blev känslorna så överväldigande och starka att jag inte kunde hålla tårarna borta. Inför mina kursdeltagare så grät jag som ett litet barn. Uppgivenheten, hjälplösheten och det energilösa bubblade ur mig.
Hur ska jag kunna komma fram dit jag vill vara? en sån simpel sak som att orka ta hand om mig själv? Vi pratar om förändring och det gör ont i mig när man inser att jag kan inte ändra, förändra eller lösa problemet. Jag måste jobba på min acceptans. Att så här är det och kommer vara. Men det är svårt att acceptera att ens 4 åring gråter för att hon inte kan sova.
När jag inte kan hjälpa henne när hon har en dålig dag. Jag kan inte ta bort det som gör ont i henne och det gör fruktansvärt ont i mig.
Så livskompassen provocerade mig så pass att jag fick ett litet brakedown. Helt okej, men oväntat då jag inte brukar bryta ihop bland massor av okänt folk. Alla var så gulliga och försökte säga rätt saker, men mest av allt så sas det "att fy fan, orättvist" och vad mer kan man säga?
Det är sjukt orättvist att vi tvingas brottas med detta. Det dåliga samvetet över att inte kunna få mina barn att må 100% bra. Det gör ont.
Det var skönt att gråta dock. Jag behövde det.
Det var skönt med stöd från okända människor som inte behövde säga så mycket mer än att sucka djupt. Alla bär på så mycket bagage och vi är där tillsammans för att lätta på packningen!
Efter kursens slut stannade jag kvar en stund med kursledaren (kuratorn /kbt) och hon sa att vi bör ses, hon och jag i januari och det känns skönt. Behöver nog det mer än vad jag insett! Stannade kvar nästan en timme och pratade om livet! Tummen upp för personal som bryr sig om sina patienter!

Nu ska jag göra något nyttigt, som att lägga mig med en filt i soffan och vila. Precis vad jag behöver denna dag!

Håll i hatten

Ute har det regnat, stormat, yrt och varit grått mest i 2 veckor.
Under dessa veckor har det varit ungefär samma känsla hemma.
En dålig period för Agnes är extra allt. Hela tiden. Ibland har vi så svårt att bemöta det på ett bra sätt och då blir ju såklart det ännu värre. Det slåss, bråkas och tjatas mest hela tiden. Dålig sömn men massor av uppvak och maten duger inte, det ska vara köttbullar mest hela tiden.
Man är trött och lite ledsen i mellanåt men tänker att jag ändå har världens finaste dotter och att det kunde vara värre.
Mitt i allt får jag reda på att Agnes resurs får stanna nästa termin också. Tack och lov. Hon är så fantastisk med min dotter att jag blir helt rörd när vi pratar med varandra!

Själv har jag jobbat några dagar nu och det känns faktiskt helt ok. Skönt. Var rädd att bli så där enormt trött men det har inte alls känts så.
Det är skönt när man kan känna skillnad på tröttheten!

Dans och hålligånga

Morgonen kunde ha startat bättre. Stackars Adrian fick ett starwars svärd rakt i nacken av sin syster. Oj så han grät och aj vad det gjorde ont.
Agnes kasta svärdet och utbrast att svärdet var dumt och sen sa hon att hon blev arg för att Adrian reta henne.
Det var första gången jag kände att hon förklarade varför hon slog.
Och Adrian nästan accepterar slagen och ursäktar dem med hennes ADHD. Jag försöker säga att hennes diagnos inte är en ursäkt till att göra honom illa. Det får den aldrig bli!
Det gör ont i mig hur mycket han får acceptera, vår fina kille!

Dansträning inför dansuppvisningen imorgon för Agnes. Den gick bra men sedan var hon trött, det märktes då hon på kalaset som var efteråt grabbade tag i en surfplatta och satt i soffan med den hela tiden. Hela kalaset.
Det gör också ont att se att hon inte orkar. Jag visste ju det från början, men hon ville så gärna gå!

Granen kom upp idag till barnens stora förtjusning. Så mysigt med julstök! Älskar alla ljus och allt glitter. Tänk jag som hatade julen pga min erfarenhet när alkohol var inblandad. Nu börjar jag gilla den, tycka om och se framemot. Det trodde jag aldrig.

Festläge

I helgen var vi Småland för att fira pappa som fyllt 60 år! Redan flera veckor innan har vi känns en oro jag och Daniel, över hur det skulle funka för Agnes med alla dessa människor.
Det är som om man laddar för katastrof!

Natten mellan fredagen och lördagen fick Agnes 2 tabletter circadin för första gången på några veckor  (effekten hade avtagit så vi slutade att ge dem) och sov gott i 8 timmar.
Det fick mig att känna mig en aning lugnare men sen såg jag under dagen att Agnes verkade trött och känslig över lag. Då började oron gnaga i mig men samtidigt så såg jag framemot att träffa alla bröder samt pappa.
I bilen dit somnade Agnes och det kändes genast bättre, kanske skulle hon vara pigg och glad nu vår lilla unge!

Oron var oerhört obefogad, kvällen flöt på och Agnes styrkor briljerade stort. Hon lekte med de andra barnen och var glad och nöjd! Det blev en och en annan show för gästerna och det var högljutt ibland men det gick BRA!!!

Efteråt diskuterade vi varför det plötsligt fick så bra, vi insåg att det var första riktigt stora sammankomsten för henne,för oss. Vi har ju alltid i största möjliga mån lyckas undvika dessa.
Så slog det oss vad som var annorlunda. Jo vi. Inte Agnes. Utan vi. Vårt lugn.vpr acceptans för den hon är. Känslan över att "detta är vår dotter. Acceptera henne för den hon är...eller skit i det"
Vi brydde oss inte alls om gästerna tittade lite extra eller stördes av hennes vackra sång om bajskorvar och kapten rödskägg. Hon var nöjd. Vi var lugna och vi släppte taget om en av känslorna vi så ofta och så länge brottats med; Stressen.
Stressen över att människor ska  se ner på oss eller vårt barn.
Stressen över att människor störs.
Stressen över att känna att vår dotter inte passar in.
Den känslan. FANNS INTE.
Och när den känslan aldrig infann sig kunde vi njuta av god mat och gott sällskap. Och vi njöt oerhört av alla upptåg och bus och sånger Agnes bjöd på. Fantastiska barn!
Fantastiska vi!
Åh, vad vi är bra!

Att komma till insikt

Senaste dagarna, veckan har jag kommit till insikt. Detta med att skaffa barnvakt för att bara vara med storebror är verkligen någonting vi bör anamma. Förut sa jag alltid att nej, det skulle inte kännas rätt, man lämnar ej bort om man inte måste.
Måste, det där ordet får det att krya inom mig.
Klart vi inte måste ha barnvakt till Agnes och hitta på eller bara vara med Adrian, men vi bör...för hans skull.

Vi brukar dela på oss, tar varsitt barn då och då för att det ibland blir lugnast så. Men senaste dagarna har det grott i mig att vi behöver göra något tillsammans, med vår son. Han förtjänar vår fulla uppmärksamhet på samma sätt som Agnes får vår uppmärksamhet mest hela tiden.
Tänk att få känna sig i centrum, få bestämma och få prata med sina föräldrar i lugn och ro när man är van vid att bli avbryter,  bortknuffad ur knät och alltid ger med sig för att det är bäst så!
Jag behöver också få ge Adrian detta. Det har gått så långt i känslan att jag funderar på om vi 1 gång i månaden ska försöka få avlösning. Antingen genom kommunen eller att vi löser det själva.
För Adrian skull men även för oss föräldrar. Vi behöver få känna att vi ger han det värdefullaste vi kan, vår tid!
Han förtjänar det och han förtjänar att få vara bara han. Inte vara storebror som tassar på tå eller som får "stå ut"!

Ikväll ska jag ta en diskussion med Daniel och se hur vi ska lösa det.
Kanske kan man också då och då ta en dag ledigt från jobbet och förskola tex. Vi har ju båda 2 föräldradagar kvar!
Vi får se.
Men tanken gror!

Kung över livet

Igår fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg för Kung över livets sida på facebook. Hedrad över det, en förening som gör så mycket gott för att sprida kunskap och gemenskap.
Här kommer min text i fullt format (vet ej ännu om den kommer publiceras i sin helhet)

”Det är svårt att vara storebror till någon med ADHD mamma, Idag ville jag bara hålla din hand när vi gick hem men det gick inte”
Agnes bror är 5 år och han älskar sin lillasyster mycket. Agnes älskar honom.

När jag ibland inte orkar torka upp ,limma ihop, hör mer skrik och tjat då hör jag hans röst om hur jobbigt han tycker att det är.
Jag biter ihop. Jag är vuxen, jag måste få mina barn att må bra.
Så jag torkar upp den spillda mjölken, jag plockar upp det slängda pusslet.
Jag springer för att hindra henne för att slänga en tv-dosa i sin brors huvud.
”Agnes skulle aldrig säga att hon vill att jag ska dö om hon inte hade ADHD…tror jag” Jag springer, jag springer så fort benen orkar.
”Jag orkar inte leva med Agnes längre” suckar storebror 5 år efter ännu en jobbig eftermiddag. Han tittar upp och jag anar ett leende… ”men det är roligt också, jag får skratta ofta”

”Mamma, ibland är min hjärna så trött, då vill jag inte leka mer” Jag stryker hennes hår ur pannan, 4 år och så tufft hon har det.
”Förlåt mamma, nu var jag dum” jag skakar av mig känslan av hennes knytnäve mot min näsa och tar henne i min famn. ”Du är ALDRIG dum, det händer bara lite tokiga saker ibland” Och så kramas vi i några sekunder innan hon ser ett spel i ögonvrån som bara måste hällas ut mitt på mitt ny städade golv

Älskade barn. Ni två ska följas hela livet och jag gör allt i min makt för att ni ska få rätt verktyg och alla redskap att fina harmoni i ert syskonskap.
Kärleken finns och ni förstår varandra bättre än vi vuxna någonsin kommer förstå er.

Ni håller varandra i handen och storebror tittar på mig ”Lugn nu mamma, hon kan inte rå för det. Det vet du. Det är inte Agnes som gör så, det är hennes ADHD och hon kan inte hjälpa det!”
/Anna

Att ta steget

Idag var jag tvungen att ta steget och skriva ner det jag tänkt på i flera veckor.
En barnbok. Känns bra och jag känner att det är en bok/bokserie som behövs! Därför har jag idag kontaktat flera olika förlag för att höra om intresset för min ide, detta innan jag skickar in mitt manus.
Mina barn skrattade gott när jag läste för dem och om det beror på igenkänningsfaktor eller inte, det låter jag vara osagt men oavsett, då lär det finnas fler barn som känner igen sig!
Och min personliga åsikt är att få känna igen sig viktigt. Att veta att det finns någon annan som upplever precis det jag gör, man är inte ensam.

Jag har alltid haft en dröm att bli publicerad och jag skulle bli oerhört lycklig att få publicera något som jag brinner för som detta!
Vi får se, spännande! Hoppas på lite medvind, det skulle vara underbart!

Att vara storebror

Denna eftermiddag går till historien som en av de sämsta!
Vår kära Agnes i sitt esse!
Allt började (men egentligen vet man ju aldrig vart det började...)
med att Agnes och Adrian gick upp på rummet och lekte. Jag hör hur dom pratar om vilken barbiedocka som har vilken superkraft. Jag hör att Adrian är på ett humör där han gillar att vara med Agnes. Och han sa själv när vi hämtade honom idag att han saknat henne hela dagen.
Agnes i sin tur som varit hemma med mig idag har tjatat om sin bror...
Som sagt, de valde superkrafter och som alltid så ska dockorna slåss.
Jag suckar en djup suck, alltid slåss!
Och någonstans i leken blev det allvar för lillasyster. Någonstans där, helt plötsligt blev dockorna till verklighet och jag hör hur hon kastar runt både dem och annat. Jg hör hur Adrian tappert försöker fånga henne. Lugna henne, få henne att byta fokus men utan resultat. Jag hör henne svära. Det är "jävla" och "skit". Först mot sakerna som slängdes, sen riktas det mot hennes storebror och jag hör ett "aj" och jag hinner inte ens tänka tanken på att gå upp innan han kommer springandes ner för trappen. Efter honom kommer Agnes med en hård korg i högsta hugg. Adrian tar skydd bakom mig och hon kastar. Den träffar inte. Hon får tag i den ena saken efter den andra och slänger. Hon försöker bitas, hon slåss och hon lyckas spotta, både på mig och Adrian flera gånger. Hon skriker att hon "vill döda Adrian och mamma. Sticka kniv i så ni dör".
Jag blir under tre tillfällen tvungen att genom fysiska tilltag ta bort henne från oss. Hon faller i gråt efter varje gång och jag tröstar. Jag hör ångesten. Men som i ett vindslag så bryter ilskan igenom tårarna och all ånger är som bortblåst.
Jag försöker. Ja eller VI försöker avleda och skoja bort men ingenting hjälper. När hon tillslut faller ned i soffan, stirrande på tvskärmen har det gått exakt 46 minuter från att leken övergick till allvar. FYRTIOSEX minuter av totala lönlösa försök att bryta igenom det som Agnes kropp styrs av just då!

Mitt hjärta gör ont. Gör ont för att jag inte kan hjälpa henne att vända. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt.
Det gör ont för att Adrian, snälla fina Adrian får ta och ta och ta emot. Han blandade gråten med att försöka krama sin syster... och försökte intala sig själv högt att "det är Agnes ADHD som gör så här. Hade hon inte haft den så hade hon aldrig sagt att hon vill att jag ska dö... tror jag"
Hur håller vi ihop dessa dagar?
Älskade barn

Fantastiska pappa

Mina barn har en fantastisk pappa.
Han håller om dem när de är ledsna och torkar tårar.
Han busar och stojar, lockar fram skratt från hjärtat!
Han badar sina barn och läser sagor.
Spelar tv-spel trots att han inte alltid orkar.
Han skär upp deras mat och ser till att de har allt som de behöver och mer därtill.
Han ger dem trygghet och kärlek.
Han ger deras mamma stöd och en famn att luta sig emot när vinden ökar i styrka.
Han är snäll, fin, trygg, omtänksam och oerhört vacker som person!
Tacksamhet att just DU är den pappan som du är!

Jag har en till pappa som jag uppskattar och det är såklart Noels. Han skulle blivit en minst lika bra pappa, det är jag övertygad om. Men han fick aldrig chansen. Tyvärr. Han gör vad han kan för att minnas och hedra sin sons minne och han gör det som den bästa pappan Noel någonsin kunde få♡

Halloween vs Alla helgona

Igår firade vi halloween. Förra året blev barnen så sugna att klä ut sig så sagt och gjort.
Det blev törnrosa och dracula. Själv var jag en kvinnlig variant av Edward scissorhands!
Vi dekorerade ute lite med spindelnät och spindlar.
Superspännande att invänta de monster och häxor som plingade på dörren!
Barnen fick gå och busa för grannen och lyckan var total! Superkul. Jag gillar halloween! Vi kommer förmodligen ha det som ny tradition här hemma.

I år sammanföll dock halloween med alla helgona och det var ju lite oturligt men efter att förklarat om de två olika traditionerna för barnen tände vi ett ljus i lyktan utanför som en tanke på de som lämnat oss!
Vi tänkte på Noel och farmor Dagmar! Älskade älskade.
Ljuset brann även för alla de små änglar som alldeles för tidigt lämnade sina föräldrar och familj i stor sorg.

Livet är sannerligen fullt av kontraster. Igår var verkligen en sådan dag. Liv och bus samsas med oförglömlig sorg.
Som livet är allra mest. Kontrast!

Här kommer bilder från gårdagen men även från  förskolans utkläddnad. Barnen var Zombie barbie och Hulken då!

Morgonstund har guld i mun

Morgonen startade tidigt, halv 7 kom Agnes upp och det var action från första stund.
Inte mycket frukost åkte ner I den lilla magen och de impulsstyrda händelserna avlöste varandra!
Jag i köket och barnen i vardagsrummet och plötsligt hör jag ett illvrål från Adrian. Han kommer inspringande till mig och har ont! Agnes har satt en blyertspenna i armen på honom och dragit med den från överarm till underarm. Ett långt "rivsår" lyser rött och i det, blyerts. Jag fick tvätta rent och trösta. Adrian hann inte ens gråta klart innan det slängdes en korg i huvudet på honom. I samma sekund slet hon hans skylander plansch i bitar!
Arma barn!
Adrian säger med gråten i halsen "Å fy vad Agnes är otrevlig. Eller nej. Inte Agnes. Det är hennes ADHD".
Jag stryker Adrian över håret och säger: Oavsett  ADHD eller inte. Det är inte okej att göra illa dig!
I hjärtat gör det ont. Stackars Adrian som behöver handskas med detta, att bli illa behandlad av den han älskar mest. Det måste såra honom något så förbaskat!
På vägen till förskolan påtalar han för sin syster hur otrevlig hon varit idag.
Agnes faller i tårar.
Ångest!
Arma barn!

Man vet aldrig hur dagen blir. Tänk igår var dom de bästa vännerna som satt och läste bok, nära nära varandra

Härliga dag

Idag vaknade vi klockan 5 av en olycka i sängen. Byta lakan och sen somna om. Tänkte jag!
Adrian kunde inte somna igen och låg och vred och vände på sig vilket i sin tur betydde att jag inte heller kunde sova!
Trött men såg fördelen när jag satt i frostig höstsol och drack kaffe medan barnen han leka i 45 minuter, tillsammans, sams!

Idag åkte jag med världens bästa svärföräldrar och handlade lite. Det börjar bli eller är så himla fint här hemma. Igår tapetserade vi en till väg och jag köpte lite inredning till väggen idag!
Blev verkligen supernöjd!

Hämta barnen och möts av en strålande glad Agnes som haft en toppen dag! Så härligt att få höra det! Hela helgen har varit suverän för vår fröken...ja och oss också.
Vi var hos ett par kompisar till 22:00 och våra barn var "exemplariska"! Misstänkte dålig nattsömn och jobbig söndag men icke, hela helgen var toppen. Kul! Det behövdes!

Adrian min lilla vackra son har varit extra mysig och kram med sin mamma och jag tackar och tar emot. Så underbart att ha en (två) person som bara vill krypa upp i ens famn och bli struken över håret.

Eftermiddagen idag har också varit helt...perfekt. Barnen lekte kurragömma och Adrian hittade det perfekta gömstället...

Möte med resursen

I veckan har jag haft 2 möten med Agnes resurs! En helt underbar tjej som ÄNTLIGEN är tillbaka på förskolan efter några turer med försent inlämnade papper och segt besluttagande av kommunen!

Första mötet var mer än uppdatering om vad som hänt sen sist! Trevligt möte där vi pratade om både roliga saker och mer jobbiga saker. Känner sånt enormt förtroende för Agnes resurs och det känner jag enorm tacksamhet för.

Andra mötet var angående fortsatt sökt resursstöd inför nästa termin! Det var då vi fokuserade på det "dåliga"! Det känns jobbigt att höra (även om jag vetat det) att Agnes kräver en person i princip.hela dagen vid sin sida.
Att hon efter förmiddagens utflykt/aktivitet är så enormt trött vilket leder till utåtagerande och tråkigheter.
Hon berättade om att Agnes agerar sk pajas vid framför allt maten och att hon tar över samlingar och har oerhört svårt att dela uppmärksamhet med andra.
Allt det som hon berättade är så tydligt med en flicka med ADHD..hur hon ofta blir klassens clown och gärna syns och hörs mest.
(Och här har jag väldigt stor igenkänningsfaktor faktiskt...)

Fokus på det dåliga, det har ju blivit några såna situationer när jag och vi behövt fokusera på det dåliga istället för det bra. Som vid besök hos Prima för att prata om svårigheterna.
Som när jag sökte vårdbidrag första gången för ett år sen.
Efter ett sånt här samtal känner jag mig nedstämd och mina tankar och känslor triggas.
Men jag är tacksam över att veta att min dotter är så fin och har så många fina kvalitéer som bara är hon!

Ledig dag

Idag skulle egentligen bara Agnes vara hemma från förskolan men då Adrian hellre ville vara med oss fick han givetvis vara ledig han också.
Morgonen började si sådär.
Agnes, trött efter ännu en snurrig och orolig natt startade i 180.
Det var slag och allmänt otrevligt beteende som kickstartade dagen idag.
Vi låg i sängen länge, eller i allafall jag, barnen var stundtals uppe och röjde.
Kl 1015 kände jag mig manad att hoppa in i duschen.
Frukosten urartade en aning så jag bestämde mig för att ta ut barnen på en utflykt.
Vi packade väskan med te, saft, frukt och smörgåsar.
Som i ett vingslag blev dagen mycket bättre.
Vi gick till parken och barnen lekte, vi fikade och busade. Träffade Jess och Elias en sväng.

När vi kom hem igen hade klockan hunnit slå två och medan barnen fortsatte leka hann jag faktiskt med att storstäda övervåningen och bädda rent i sängarna. Så skönt!
Ibland är det helt enkelt en känsla av lycka när man kan utföra en längre syssla trots att Agnes är hemma och man är ensam vuxen!

Imorgon, gemensam sovmorgon! Underbart!

Omorganisation

Idag påbörjade jag min omorganisation av hemmets alla prylar som ligger överallt.
Det har blivit omstuvat inne i köksluckor och lådor och gaderoben i hallen ska få sig en omgång imorgon är planen!
Byrån vid toaletten ska bort så den håller jag på och tömmer.
Har jag någon plan med detta?
Givetvis!
Dels för att få ordning och reda. Allt behöver inte vara kaos!
Dels för att underlätta och få bort en av de största och mest uttjatade delarna i vår vardag, nämligen det faktum att Agnes stundtals drar ut ALLT ur byrån eller det hon hittar på köksbänkarna!
Jag har aldrig varit så bra på att organisera och fixa och dona men nu känner jag att det är högtid för lite ordning och reda!

Och på tal om ordning och reda så hade jag samtal med Agnes resurs som ÄNTLIGEN fick komma tillbaka till förskolan! Helt underbar människa och det lyser igenom hur mycket hon tycker om min dotter! Är så tacksam!

Igår var jag med min underbara pojke och klippte oss! Han har sparat länge och snart snart snart sitter tofsen kvar utan spray!
Vi hade en trevlig dag men som alla andra dagar just nu så är det mycket otrevligt som kommer ur den munnen. Hör att många har 5åringar som är allmänt otrevliga och nonchalanta och rent av respektlösa mot sina föräldrar så jag antar att Adrian är fullt normal!
Men kan ändå inte få bort tankarna om hur han mår egentligen, om hans sätt är ett sätt för honom att visa att han inte mår bra. Fast samtidigt så pratar vi mycket om känslor och han är väldigt öppen så jag hoppas att jag genom alla dessa samtal kan fånga upp hans känslor inför livet och hjälpa honom igenom det som känns tufft! 
Älskade lilla vän, min bästa vän

Brakedown

Idag var vi på kalas. Barnen lekte jättebra och till och med Agnes fixade två timmar med stoj och stimm.
Men i samma sekund som vi kom hem kom nedslaget.
Agnes fick en rejäl brakedown och jag kan inte påstå att jag var direkt pedagogisk. Tillslut, efter att blivit skriken i örat (och alla som hört Agnes decibel vet hur högt det kan låta...) och efter 3 slag emot ansiktet samt slängda saker mot mig och mot fönstret så brast det för mig också.
Jag vill så gärna kunna hantera när det blir så här men vissa gånger gör jag inte bara inte det.
Försöker tänka att jag bara är människa!
Daniel tog Agnes till övervåningen och där fortsatte det!
Först skrik och arg. Sen övergick det till hysteriskt gråt, hyperventilation med andnöd. Man riktigt hör ångesten sprudla.
Då blir Daniel oerhört lugn och så otroligt pedagogisk.  Jag blir så väldigt trygg i att just han är barnens pappa. Så fin och duktig!
Jag hör hur hon kom till sans och gråt blev till lek!
Själv satt jag kvar i soffan ett tag. Trött. Ledsen. Ångerfull. Tom.

Efter en stund gick jag ner till Adrian som i sin ensamhet var nere och byggde lego. Vi pratade lite.
Idag sa han att han inte orkar leva med Agnes.
Det gjorde ont att höra. Han förklarade att det är jobbigt när hon håller på. Han la till att det även är roligt ibland.
Ja, vad säger man. Jag förstår honom helt. Min fina son! Han är så liten men så förståndig och känslig.

Senare under kvällen blev Adrian sk odräglig. Han kan verkligen konsten att reta gallfeber på mig! Det hela slutade konflikt och att han blev jätteledsen. Jag har så svårt att nå honom och det känns som.om han inte lyssnar eller har respekt alls för oss vuxna här hemma.
Han och jag la oss i sängen, läste, mös,  pratade och kramades. Jag sa att jag förstod att det var skit jobbigt här hemma. Men att vi gör vad vi kan och att vi älskar honom.
Jag lät honom känna min närhet, kramade om honom hårt.
Min fina son.

Daniel har gått upp och lagt sig, jag sitter uppe en stund till.
Jag mår inte bra.
Jag mår helt enkelt jävligt dåligt.
Känner mig så hjälplös. Vill hitta lösningar men jag vet inte vart jag ska leta.
Det är tufft. Och det är ledsamt.

Tysta leken

"Tysta leken börjar nu. Den som pratar åker ut, bara Agnes får prata".
Vi höll inte med om den regeln men den var tydligen en ny regler som hennes fröknar bestämt?! Ja jag vet inte riktigt om jag tror på det!

Idag vankas det kalas. Vi ska till grannen och fira H:s 5 årsdag. I 2 timmar har Agnes tjatat.  Nu ligger hon och skriker/sjunger att vi ska gå. Men det är 25 minuter kvar eller ett dygn mätt i Agnes mått.

Hänga med vår familj

Fick besök av lillasyster och Mikael igår. Till Agnes förtjusning,Kim är en stor favorit och idag får hon känna på hur det är att ha en övertänd dam på 4 år vid sin sida, i sitt ansikte, runt sig. Ja överallt!
Det ska lekas, spelas, busas, umgås, pillas, dra, klappa.  Hela tiden.

Det är något visst med att få sitta bredvid och titta, se ur ett annat perspektiv. Jag har skrattat så jag gråtit, Agnes är bra rolig.
Saken är den att hon aldrig slutar. Det går om och om igen. Vi vuxna tröttnar fortare än henne.
Jag har dock paus idag.
Idag är det Kimberly som får agera frisörkund

Fredag

Vi började med middag direkt när jag kom hem. Köttbullar på tallriken till dottern. Inte goda hemmalagade köttbullar som skulle kunna vara att föredra. Nej, nej, nej. Fint ska det vara. Mamma scan!
3 köttbullar slank ner. Den fjärde fick bada i mjölken och den femte ligger fortfarande någonstans på golvet i någon vrå.

"Sitt still om jag ska måla naglarna
Nej du kan inte klia dig nu!
Inte på golvet! Jag kan inte måla om du gör så...
Nej men alltså.
Nu har du nagellack i hela ansiktet"

Onej. Det går inte bort så nu ser ungen skitig ut. Kul.

Dags för fredagsmys! Som du väntat! Förlåt, det fanns inga osthjärtan men kolla här; oststjärnor!
Det tar ett tag innan hon accepterat. Osthjärtan var ju utlovade.
Förlåt liksom att Ica inte hade dem!
Skålen i knät. Oj, där åkte allt ut. Smulor i soffan, den vi dammsög igår. Kul. Jättekul. Älskar verkligen att dammsuga!

Fötterna läggs på bordet. Hon doppar tån i vattenglaset.
"Akta så att det inte välter". Hann knappt andas efter uppmaningen innan det droppar vatten längs hela bordet ner på golvet.
Förlåt ut utbrister hon "det var mitt fel".
Jag stryker henne över kinden och svarar;
"Det är ingen fara. Det var inte ditt fel".
Så torkar jag upp vattnet och tänker;
"Det var mitt eget fel som ställde ett glas fullt med vatten framför just dig. Jag borde vetat bättre."
Men det var bara vatten!

8 år...

Idag min älskade son skulle du fylla 8 år!
8 år skulle ha bestått av bus och upptåg, skratt, trots och gråa hår.
Men det blir inte alltid som man tänker sig. Det blir inte alltid som man önskar.

Varje dag tänker jag minst en tanke som börjar med "tänk om".
Det kan vara allt från, tänk om Noel levt, då hade han och Adrian kunnat spela lego batman ihop.
Eller
Tänk om jag stått på mig när barnmorskan viftade bort min oro
Eller
Tänk om Noel levt då hade han varit lika gammal som Alva!

Många tankar blir det och många av dom ältas, många många gånger. Det är ju frågor som aldrig ger några svar så att älta är inget konstigt.

Adrian och Agnes, lillebror och lillasyster pratat ibland om Noel. Så där hjärtligt och ljuvligt som bara barn kan!
Adrian "om jag hade haft Noel så hade vi kunnat leka"
"Varför va Noel tvungen att dö. Jag saknar Noel. Men jag har aldrig träffat honom..det är konstigt att jag saknar honom"
Agnes "Mamma blev du ledsen när Noel dog?" "Mamma, Adrian hade kunnat gosa med Noel faktiskt"!

Jag blir alldeles rörd när de nämner dig Noel. Blir rörd att de (själva utan tvång) gjort dig till en del av dem. De ser på ditt hand och fotavtryck och brukar ibland känna på dem. Det gör jag med. Ibland går jag förbi och lägger min hand över din och drar med fingret runt konturerna och minns hur din fortfarande varma hand kändes i min.
Det var länge sedan jag grät av saknad till dig, grät med tårar. Ibland känns det som om just de tårarna tagit slut, jag har gråtit så mycket över det som blev. Över saknad och längtan.
Men du vet Noel. I mitt hjärta slutar aldrig gråten.
Det värker alltid över att du inte är här.
Du min fina, vackra föstfödde son.

Du lever i minnet jag bär
Du finns i varje steg jag tar
Och även om du inte är här
Så lever du ändå kvar
Genom saknaden och allt du gav
Jag älskar dig, sen första stund
Känslorna stormar som ett öppet hav
Du var tvungen att ta livets sista blund
Innan du ens fick börja gå
Och innan jag fick hålla dig sprudlande i famn
Livet tillbaka kommer du aldrig att återfå
Men i mitt hjärta bär jag ditt namn.
Stolt över att få ha varit med om dig
Glad över att få ha upplevt varje ögonblick
Och även om det smärtar mig
Att du och jag inte mer tid fick
Så är jag tacksam för att du var här en stund
även om det var för ett ögonblickssekund

Jag älskar dig
2007-10-11
Nils Noel Gunnar Stenberg
Vår son ♡

Vår dotter

När min dotter var 2 veckor gammal minns jag att jag låg i soffan och undrade, funderade och tänkte; är det så här det ska vara? Är det verkligen som det ska vara?!
Agnes låg på bröstet men misströsta som varje dag sen hon kom. Hon knorrade och rörde sig fram och tillbaka och höll på att ramla ur min famn.
Mina känslor spelade mig säkert ett spratt tänkte jag men inom mig gnagade oron ändå.
Minns att jag sa "nått är inte rätt" till Agnes pappa där på kvällen. Han viftade bort mina ord...
"ALLA BARN ÄR OLIKA" var en fras jag hörde så fort jag öppnade upp mina känslor och tankar.
Som om jag inte förstod det själv..klart jag gjorde.
Men nånting satt som en sten i bröstet.
Hela tiden!

Dagen när Agnes började förskolan kändes inte alls roligt. Visst längtade jag ut i arbetslivet men det kändes liksom aldrig helt rätt.
Och så inom den snaraste framtiden började vi märka den där enorma tröttheten.
Sen kom samtalen om bett, gugningar i träd, väggar och grinden utomhus.
Hur hon försökte avskärma sig från omvärlden  när den blev för mycket för henne.

Älskade barn. Det var 4 år sedan jag kände känslan att du inte är som alla andra (Tack för det,♡)
Under dessa 4 år har jag bara velat bli lyssnad på, att du ska bli sedd och få all hjälp som du bara kan!
4 år är en lång tid att känna att man kämpar själv. För dig.

Men vi har inte varit själva!
Vi har så många människor runt oss som stöttat och försökt förstå! Tacksamheten är stor över det och vi älskar er så mycket!
Även ett sms eller mail med tankar och ord har betytt oerhört.  Inget stöd har varit för litet!

Daniel och min relation är starkare än någonsin och det Tack vare alla prövningar. Har aldrig älskat honom lika starkt som jag älskar honom just nu, I detta ögonblick .

23 September 2015 fick du din diagnos.
ADHD.
Och diagnosen i sig är inte viktig för oss, du är ju fortfarande vår Agnes, vårt yrväder och den absolut bästa dotter och lillasyster en familj  kan ha.
Men nu fick du din diagnos och nu önskar jag att alla i din omgivning slutar förminska den du är!
Inga fler "det är säkert inget" "alla är olika" "du ska se att det växer bort" "hon är så liten än".
Inga fler bortförklaringar utan endast den sanningen, du har ADHD.
Och inga fler bortviftningar av dina känslor och behov.

Så en uppmaning till just dig i vår omgivning; läs en bok eller två. Omge dig med information för att bemöta det vi i vår familj nu står framför. Att hantera allt vad ADHD för med sig.
Det är det absolut bästa sättet att hjälpa oss just nu.

Tack!

6e veckan ledigt..

Inne på 6e veckan ledig och jag klagar inte på ledigheten. Gör oss verkligen gott men så tröttsamt och krävande att alltid behöva behaga, bli "hunsad" och krävd på 100% närvaro.
Spela spel. Lek. Sitta knä. Titta här. Gör si gör så. Ge mig det ge mig ge mig. NU.
Vid ett simpely nej eller inte just nu. Brakedown. Gråt. Skrik. Fula ord. Slag. Gör sig illa. Gör andra illa.
Och det enda som gör brakedownet lite mindre är om jag ger med mig/gör som hon vill.
Hon är konstant på mig. Närvarande. Pillandes på mitt ansikte. Drar i mig.
Och jag har alltid varit en människa som behöver space. Jag får  I N G E N space alls under dagarna.

Känner.mig stundtals som världens sämsta. Vet att det skulle vara "lungt" om jag satt och spela, tillgodosåg hennes ständiga byta av aktivitet. Om jag bara hängde med och såg glad ut men hon tar min E N E R G I!

Just nu i skrivande stund ligger hon och biter i och slår soffan för "att hon inte vill ha dumma soffan"! Allt pga att jag inte vill spela pippispelet för 2828 gången!
Giv mig styrka!

Missförstå mig. Jag älskar min dotter.
Hon är mitt allt. Men jag är bara människa! Jag är trött.
Jag oroar mig för utvecklingen och därmed hösten.
Hur ska det gå.
Längre dagar på förskolan än på länge och jag ska orka jobba mer än innan. Hur ska det gå?
Denna ständiga oron gör kroppen och energin tung.
Men går det så går det och går det inte så...får det vara så... då får vi göra annorlunda.
Älskade barn.
Vi gör allt vi kan.
Jag hoppas du kommer se det när du blir äldre!
Och att du känner det.
Du skuldbelägger dig så ofta nuförtiden och jag försöker så gott det går att ta bort din skuld med ett "det är ingen fara" "det är inte ditt fel" " du är den finaste vi vet" "jag älskar dig".
Jag hoppas du inser att DU inte är fel. Det blir bara fel ibland.
Men väldigt ofta väldigt rätt.
Du är underbar och utan dig skulle livet vara förbannat tråkigt!

Nattens tårar

Igår hamnade jag vid köksbordet tillsammans med Daniel innan läggdags.
Igår föll jag i tårar och kunde knappt få luft mellan orden.

Senaste dagarna har jag misstänkt att Adrian håller på att bli sjuk. Han är känslig, retlig och helt enkelt inte sig själv. Igår hamnade Daniel och Adrian i en konflikt vid nattning då Adrian betedde sig retligt och vägrade lyssna.
Det visade sig att vi LOVAT 3 saker under  dagen som vi ej hållt...
Som vi bara inte tänkte på och sen blev det ju försent.
Då slog det mig att de senaste dagarna beter han sig som han gjorde i höstas när han ej mådde bra. När jag var så orolig.
Och jag insåg att vi måste dra upp skjortärmarna och ta nya tag.

Senaste 3 veckorna har det varit jävligt tufft att vara mamma till Agnes. Skrik, utbrott och överröstning av allt och alla. Adrian får vissa dagar inte ens prata vid matbordet. Allt skall vara enligt henne. Vad hon är på för humör sätter hur vi andra får lov att vara.
Vilken oerhört svår och tung storebrorsroll vår son har fått.

När jag var yngre kände jag mig aldrig sedd eller älskad lika mycket som mina syskon. Det har präglat hela mitt liv, känslan av detta. Min dåliga självkänsla och det där med att aldrig tro fullt ut på sig själv.
Jag har alltid sagt att jag bara ville ha ett barn så att mitt barn aldrig skulle kunna känna att hen var nr 2 utan alltid vara nr 1.
Och nu står jag här med 2 barn på jorden varav ett uppenbarligen känner sig förbisedd.
Orden "varför betyder Agnes mer än jag" som han uttalade för några veckor sen gjorde så oerhört ont.
Att när jag säger "jag älskar dig, du är den bästa jag vet" och få frågan tillbaka "och agnes också va?" Får mig frustrerad. Att han aldrig känner sig som nummer 1.

Ibland är det så svårt och jobbigt att vara mamma.
Och pappa.
Men det är väldigt svårt att vara storebror.
Och att vara Agnes!
Men vi gör så gott vi kan.
Vi gör verkligen så gott vi kan.
Jag önskar att vi kunde göra mer!

Hur man egentligen mår...

Det var länge sedan jag bloggade, dels för att jag saknat inspo och dels för att ja, vet inte vad och hur jag skulle uttrycka mig. Idag kom känslan av att behöva skriva av sig som en bomb. Tur datorn stod en meter bort när infallet kom...

Senaste året har jag mått fysiskt väldigt dåligt. För ungefär ett år sedan sökte jag till vårdcentralen pga svullna händer och kli i fingrarna. Fick en salva, inga blodprov togs. Okej. Det kom då och då tillbaka.
Varit trött, så pass trött att kroppen knappt burit mig. har gått in i saker, känt mig svimfärdigt och nästintill haft svårt att stå på benen och hålla ögonen öppna. Oavsett vart jag varit någonstans.
Jag har varit gråtfärdig av trötthet och såklart har träningen som jag så gärna VILL utföra varit upp och ner, kraften att ta sig dit har inte funnits helt enkelt.

Illamående. Jag har gjort graviditetstest men såklart visade det ingen bebis i magen. Okej. Men illamåendet kvarstod, som om något satt fast i halsen och ville upp. Tryckte på kräkreflexen men utan att det hände något mer. Vissa perioder har jag varit så illamående att jag knappt fått i mig mat, godis och glass har däremot gått helt okej...

Huvudvärk, varje morgon, varje steg utanför huset fick mig huvud att nästintill explodera!!!!

I september fick jag nån slags panikångest attack. Jag mins det som om det var igår. Förskolan ringde och Agnes mådde inte alls bra! Jag fick svårt att andas och började gråta. Oron över min dotter och stressen att hon inte mådde bra blev för mycket. Jag sjukskrev mig resten av veckan och sa sen upp mig för att kunna vara hemma mer och börja ta det lite lugnt, för Agnes OCH Adrians skull (Lillkillen visade också tecken på att inte må bra...såklart)

I november gav jag mig återigen till vårdcentralen efter att ha hittat en stor knöl på halsen. Okej, nu kanske hag förstår varför jag mått som jag gjort tänkte jag... Läkaren var helt underbar. Han klämde och kände och han skickade efter alla tänkbara prov. Sköldkörteln, cancerprover, blodsocker. Men nej. Visade inga avvikelser alls och tack gode gud, hann tänka cancer då vi har det i familjen, tusen gånger om.

Januari kom, 20 timmars jobbvecka, helt perfekt. Agnes fick sin resurs. Hejja mig som stod på mig inför kommunen. Allt kändes som om det var på väg i rätt riktning, men min trötthet och mitt illamående blev aldrig bättre... En dag började kroppen klia. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Kunde inte sova, klådan över kroppen spred sig överallt. Händer, fötter, huvud, mage, rygg, armar. På ryggen och bröstet hade jag tillslut nästan kliat så mycket att det började blöda.
På väg hem från jobbet, det där förbannade illamåendet,yrsel och svettningar. UT. MÅSTE UT från tåget.
Detta skedde 3 gånger på kort tid och jag började ta med mig nötter i väskan för att förebygga åksjukan.
men tänk om det var en allergichock började jag tänka, klådan och illamåendet osv.
Eller ja, åksjuka.
När jag fick samma symtom hemma i köket när en god vän närvarade började jag iallafall inse att det var inte åksjuka och blodsocker fall hade jag svårt att tro då jag ätit bra under hela dagen.
Dagen efter ringde jag till vårdcentralen igen.

Panikångest sa läkaren och undrade om det kändes troligt?
kunde inget annat än att säga ja...
Jag fick utskrivet orodämpande att ta innan natten.
Tog dessa och dagen efter vaknade jag förs första gången på nästan 1.5 år utan huvudvärk och ont i käkarna.
Effekten av ångestdämpandet -12 timmar vilket ger mig ro även dagtid.
Att åka iväg hemifrån dock, att vara social och träffa vänner utanför mina dörrar, det tar dock inga piller bort oron inför. Magen börjar krångla, illamående och allmän oro sprider sig som en löpeld. Att åka till Göteborg och känns huvudvärken komma. Att vara så trött när jag väl kommer hem att tårarna bara vill komma. Jag hade saknat både man och dotter så mycket men när de väl kommer hem så orkar jag inte umgås något alls...
Lägga sig i soffan och känna hur tung kroppen är, att gråta av trötthet och att känna stressen ta tag som en strypning över halsen.
Imorgon är det vardag. imorgon är det vardag imorgon är det vardag.

Jag jobbar och när jag är där, gör jag verkligen det jag ska, jag är där för barnen osv men när man känner att det man helst av allt vill göra är...ingenting. Det stressar mig då jag inte egentligen är en människa som inte vill göra någonting.

Att leva med ångest är så jävla jobbigt. Det i sig är stressande. Jag läser och läser följer massor av föräldrar, i huvudsak mammor som har barn med speciella behov som är sjukskrivna, som kämpar emot stress och ångest osv osv...och jag inser att jag är en av dem. jag säger inte att allt med Agnes är den enda orsaken, jag inser ju att det finns visa gener som innefattar ångest i min familj. Men att ständigt oroa sig och att se sin dotter och se hennes flackande blickar. Det gör ont. Det stressar.Det är bättre nu sen vi fick resurs men stundtals och framför allt hemma så är det jobbigt ibland. Att tacka nej till kalas på kalas är också en sån där sak som gör ont... Även om det kan verka som en löjlig sak.
En sak är iallafall säker, det är svårt att förklara. Det är svårt att förstå om man ej lever i det 24/7. För andra kan det tycka att man överdriver men så är det bara under vissa stunder som man ser och hör. Jag ser allt. Hör allt. Jag känner min dotter och läser henne som en öppen bok och när jag ser den där blicken...av trötthet...av stress ...av flackande...då gör det så jävla ont att jag vill gråta!

Det är som allt kommer emot en just nu. All ångest, allt man undantryckt genom åren. Allt bara swishar förbi och vissa dagar kan jag ej hindra det. Jag är så tacksam över att ha en man som låter mig falla i gråt vid matbordet när vi blivit ensamma kvar. I slutändan så kunde jag ej vara i tryggare händer. Tack och lov!

Jag vägrar låta ångesten vinna över mig. Jag tränar. Försöker hitta en bra kostbalans och gör val hela tiden. Jag försöker le, skratta, utmana mig. Jag försöker njuta av nuet.
Ibland är det svårt men ångesten ska inte få vinna.
tack för mej

Vecka 2

Denna vecka som gått har varit kanon..sprungit, visserligen bara 1.56 km på.ca 12 minuter  men ändå, fått ihop 3 gympass, ätit bra som fasiken!

Denna helg har jag dessutom fått massor av bra energi. Umgåtts med Jossan och haft en fin söndag med Daniel och barnen.
Ska börja morgonen med.ett gympass imorgon. Så bra start ju!

Vecka 1

Vecka 1 om man ser till veckan då jag tränat och ätit enligt planen, då har vecka 1 varit toppen!

Idag efter att ha druckit  några drinkar iochmed firandet av Berith,svärmor, så var jag extremt sugen på onyttigheter.
Det vart inga såna alls. Så bra. Hejja mig!
Vecka 2 imorgon ska inledas med en löprunda..spännande...

Kärlek och planering

Har planerat 4 veckors träning framöver. KÄNNS BRA!
Nu ska jag jäklar i mig komma i form och trivas med mitt yttre!

I fredags träffade jag alla 4 bröder..dessa underbara människor. Åh, kan inte beskriva hur mycket jag älskar dom!
Energin påfylld! Och på vår älskade farmors födelsedag och allt =)