Nattens tårar

Igår hamnade jag vid köksbordet tillsammans med Daniel innan läggdags.
Igår föll jag i tårar och kunde knappt få luft mellan orden.

Senaste dagarna har jag misstänkt att Adrian håller på att bli sjuk. Han är känslig, retlig och helt enkelt inte sig själv. Igår hamnade Daniel och Adrian i en konflikt vid nattning då Adrian betedde sig retligt och vägrade lyssna.
Det visade sig att vi LOVAT 3 saker under  dagen som vi ej hållt...
Som vi bara inte tänkte på och sen blev det ju försent.
Då slog det mig att de senaste dagarna beter han sig som han gjorde i höstas när han ej mådde bra. När jag var så orolig.
Och jag insåg att vi måste dra upp skjortärmarna och ta nya tag.

Senaste 3 veckorna har det varit jävligt tufft att vara mamma till Agnes. Skrik, utbrott och överröstning av allt och alla. Adrian får vissa dagar inte ens prata vid matbordet. Allt skall vara enligt henne. Vad hon är på för humör sätter hur vi andra får lov att vara.
Vilken oerhört svår och tung storebrorsroll vår son har fått.

När jag var yngre kände jag mig aldrig sedd eller älskad lika mycket som mina syskon. Det har präglat hela mitt liv, känslan av detta. Min dåliga självkänsla och det där med att aldrig tro fullt ut på sig själv.
Jag har alltid sagt att jag bara ville ha ett barn så att mitt barn aldrig skulle kunna känna att hen var nr 2 utan alltid vara nr 1.
Och nu står jag här med 2 barn på jorden varav ett uppenbarligen känner sig förbisedd.
Orden "varför betyder Agnes mer än jag" som han uttalade för några veckor sen gjorde så oerhört ont.
Att när jag säger "jag älskar dig, du är den bästa jag vet" och få frågan tillbaka "och agnes också va?" Får mig frustrerad. Att han aldrig känner sig som nummer 1.

Ibland är det så svårt och jobbigt att vara mamma.
Och pappa.
Men det är väldigt svårt att vara storebror.
Och att vara Agnes!
Men vi gör så gott vi kan.
Vi gör verkligen så gott vi kan.
Jag önskar att vi kunde göra mer!