Inne på 6e veckan ledig och jag klagar inte på ledigheten. Gör oss verkligen gott men så tröttsamt och krävande att alltid behöva behaga, bli "hunsad" och krävd på 100% närvaro.
Spela spel. Lek. Sitta knä. Titta här. Gör si gör så. Ge mig det ge mig ge mig. NU.
Vid ett simpely nej eller inte just nu. Brakedown. Gråt. Skrik. Fula ord. Slag. Gör sig illa. Gör andra illa.
Och det enda som gör brakedownet lite mindre är om jag ger med mig/gör som hon vill.
Hon är konstant på mig. Närvarande. Pillandes på mitt ansikte. Drar i mig.
Och jag har alltid varit en människa som behöver space. Jag får I N G E N space alls under dagarna.
Känner.mig stundtals som världens sämsta. Vet att det skulle vara "lungt" om jag satt och spela, tillgodosåg hennes ständiga byta av aktivitet. Om jag bara hängde med och såg glad ut men hon tar min E N E R G I!
Just nu i skrivande stund ligger hon och biter i och slår soffan för "att hon inte vill ha dumma soffan"! Allt pga att jag inte vill spela pippispelet för 2828 gången!
Giv mig styrka!
Missförstå mig. Jag älskar min dotter.
Hon är mitt allt. Men jag är bara människa! Jag är trött.
Jag oroar mig för utvecklingen och därmed hösten.
Hur ska det gå.
Längre dagar på förskolan än på länge och jag ska orka jobba mer än innan. Hur ska det gå?
Denna ständiga oron gör kroppen och energin tung.
Men går det så går det och går det inte så...får det vara så... då får vi göra annorlunda.
Älskade barn.
Vi gör allt vi kan.
Jag hoppas du kommer se det när du blir äldre!
Och att du känner det.
Du skuldbelägger dig så ofta nuförtiden och jag försöker så gott det går att ta bort din skuld med ett "det är ingen fara" "det är inte ditt fel" " du är den finaste vi vet" "jag älskar dig".
Jag hoppas du inser att DU inte är fel. Det blir bara fel ibland.
Men väldigt ofta väldigt rätt.
Du är underbar och utan dig skulle livet vara förbannat tråkigt!
