fredag 25 september 2015

Vår dotter

När min dotter var 2 veckor gammal minns jag att jag låg i soffan och undrade, funderade och tänkte; är det så här det ska vara? Är det verkligen som det ska vara?!
Agnes låg på bröstet men misströsta som varje dag sen hon kom. Hon knorrade och rörde sig fram och tillbaka och höll på att ramla ur min famn.
Mina känslor spelade mig säkert ett spratt tänkte jag men inom mig gnagade oron ändå.
Minns att jag sa "nått är inte rätt" till Agnes pappa där på kvällen. Han viftade bort mina ord...
"ALLA BARN ÄR OLIKA" var en fras jag hörde så fort jag öppnade upp mina känslor och tankar.
Som om jag inte förstod det själv..klart jag gjorde.
Men nånting satt som en sten i bröstet.
Hela tiden!

Dagen när Agnes började förskolan kändes inte alls roligt. Visst längtade jag ut i arbetslivet men det kändes liksom aldrig helt rätt.
Och så inom den snaraste framtiden började vi märka den där enorma tröttheten.
Sen kom samtalen om bett, gugningar i träd, väggar och grinden utomhus.
Hur hon försökte avskärma sig från omvärlden  när den blev för mycket för henne.

Älskade barn. Det var 4 år sedan jag kände känslan att du inte är som alla andra (Tack för det,♡)
Under dessa 4 år har jag bara velat bli lyssnad på, att du ska bli sedd och få all hjälp som du bara kan!
4 år är en lång tid att känna att man kämpar själv. För dig.

Men vi har inte varit själva!
Vi har så många människor runt oss som stöttat och försökt förstå! Tacksamheten är stor över det och vi älskar er så mycket!
Även ett sms eller mail med tankar och ord har betytt oerhört.  Inget stöd har varit för litet!

Daniel och min relation är starkare än någonsin och det Tack vare alla prövningar. Har aldrig älskat honom lika starkt som jag älskar honom just nu, I detta ögonblick .

23 September 2015 fick du din diagnos.
ADHD.
Och diagnosen i sig är inte viktig för oss, du är ju fortfarande vår Agnes, vårt yrväder och den absolut bästa dotter och lillasyster en familj  kan ha.
Men nu fick du din diagnos och nu önskar jag att alla i din omgivning slutar förminska den du är!
Inga fler "det är säkert inget" "alla är olika" "du ska se att det växer bort" "hon är så liten än".
Inga fler bortförklaringar utan endast den sanningen, du har ADHD.
Och inga fler bortviftningar av dina känslor och behov.

Så en uppmaning till just dig i vår omgivning; läs en bok eller två. Omge dig med information för att bemöta det vi i vår familj nu står framför. Att hantera allt vad ADHD för med sig.
Det är det absolut bästa sättet att hjälpa oss just nu.

Tack!

2 kommentarer:

  1. Tur att Agnes har en så klok mamma, som inte ger sig. Diagnosen i sig säger inte så mycket, förutom att Agnes inte funkar på det sätt vi är vana vid att ungar gör. Mina ungar och jag har oxå bokstavs diagnoser, det har vi fått reda på dom vuxna, var glad för att du å Agnes fått veta det nu. Men för den skull, skyll inte allt på fyra bokstäver, man kan vilja gå undan, vara arg för det, eller?

    SvaraRadera
  2. Nä att skylla på diagnosen är inte ett alt för oss. Kram

    SvaraRadera

Skicka en tanke eller två...