På stresshanteringskursen påbörjade vi något som kallas "livskompassen" där man skulle skriva vart man ville vara i livet. Alt från relationer till arbete.
Efter 3 nätter med dålig sömn av Agnes blev känslorna så överväldigande och starka att jag inte kunde hålla tårarna borta. Inför mina kursdeltagare så grät jag som ett litet barn. Uppgivenheten, hjälplösheten och det energilösa bubblade ur mig.
Hur ska jag kunna komma fram dit jag vill vara? en sån simpel sak som att orka ta hand om mig själv? Vi pratar om förändring och det gör ont i mig när man inser att jag kan inte ändra, förändra eller lösa problemet. Jag måste jobba på min acceptans. Att så här är det och kommer vara. Men det är svårt att acceptera att ens 4 åring gråter för att hon inte kan sova.
När jag inte kan hjälpa henne när hon har en dålig dag. Jag kan inte ta bort det som gör ont i henne och det gör fruktansvärt ont i mig.
Så livskompassen provocerade mig så pass att jag fick ett litet brakedown. Helt okej, men oväntat då jag inte brukar bryta ihop bland massor av okänt folk. Alla var så gulliga och försökte säga rätt saker, men mest av allt så sas det "att fy fan, orättvist" och vad mer kan man säga?
Det är sjukt orättvist att vi tvingas brottas med detta. Det dåliga samvetet över att inte kunna få mina barn att må 100% bra. Det gör ont.
Det var skönt att gråta dock. Jag behövde det.
Det var skönt med stöd från okända människor som inte behövde säga så mycket mer än att sucka djupt. Alla bär på så mycket bagage och vi är där tillsammans för att lätta på packningen!
Efter kursens slut stannade jag kvar en stund med kursledaren (kuratorn /kbt) och hon sa att vi bör ses, hon och jag i januari och det känns skönt. Behöver nog det mer än vad jag insett! Stannade kvar nästan en timme och pratade om livet! Tummen upp för personal som bryr sig om sina patienter!
Nu ska jag göra något nyttigt, som att lägga mig med en filt i soffan och vila. Precis vad jag behöver denna dag!
