Det är mörkt ute och jag smyger uppför trappan, borstar mina tänder och gör ett sista besök på toaletten. Jag är trött, borde ha gått och lagt mig för minst en halvtimme sen men det är så skönt att sitta för sig själv i soffan en stund.
Klockan är 23:14 när jag stänger ner telefonen och lägger den nedanför sängen. Många tankar far runt i min hjärna. Adrian snurrar runt och lägger benet över mina ben. Han ska alltid ligga så nära, ibland hela nätterna. Jag önskar så att han kunde sova i sin egen säng men för att inte störa hans sömn så sover han mellan oss, det har han gjort i över 1 år nu.
I samma sekund som jag börja känna känslan av att falla till sömns hör jag hur det börjar röra sig i rummet bredvid. Jag hör hur Agnes kastar sig fram och tillbaka i sängen i desperata försök att söva om sig själv. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Jag hör hur hon systematiskt och enformig ton börjar sjung/prata sången om Pippi Långstrump. Först lite tyst sen övergår det till allt högre volym. Jag ställer mig sömndrucken upp och går in till henne och viskar: Vill du att jag ska vara här?
Till svar får jag ett skrik, ett vrål om att lämna henne ifred, sen fortsätter hon med att slänga sig fram och tillbaka, vrålandes varenda sång hon förmodligen sjungit idag på förskolans samling.
Trött går jag tillbaka till sängen. I 2 timmar ligger jag och lyssnar på Agnes och hela jag fylls av vemod. Stackars barn, imorgon ska vi upp tidigt och hon kommer vara så trött.
Skillnaden är att hon har sin älskade resursperson som kan ta henne åt sidan och låta henne vila, själv måste jag vara alert och pigg och glad hela dagen imorgon. Jag känner hur tårarna kryper fram.
Att inte få sova, det är som nån slags tortyr. Ibland orkar jag bara inte. Ofta är det inte sömnen, eller den totala bristen på den som gör mest "ont" utan det faktum att jag inte kan hjälpa min dotter med det mest grundläggande, att sova och vakna pigg.
Jag har upplevt nätter av gråt, av ren och skär ångest hos henne när hon genom tårarna bett om att få sova och frågat mig varför alla andra kan, men inte hon.
Hur ska jag svara på det? Det enda jag kan göra är att hålla om henne och säga att jag finns där. Men jag får inte hålla om, hon vill vara själv, ensam, ifred. Och jag går sönder varje gång, lite mer.
Så ringer klockan. Det är dags att gå upp igen. Klockan är 0630 och en heldag på jobb och förskola väntar! För två timmar sen vaknade jag en gång till och hörde min dotter lite lätt gny inifrån sitt rum. Nu ska hon upp och vi båda ska orka med denna dag.
Jag väcker henne försiktigt. Hon gråter, hon orkar inte, vill inte. Förmodligen har hon nyss somnat om. Jag får med gråten i halsen klä på henne medan hon halvsover, gråtandes, helt slut. Jag önskar inget hellre än att kunna stanna hemma. Men nej, jag måste jobba, måste, måste, måste.
Förlåt, förlåt upprepar jag och känner ångesten krypa längst ryggraden. Förlåt Agnes men vi måste.
Fortfarande halvsovandes får jag ner henne i vagnen, det tar emot att öppna dörren och gå hemifrån. I min vänstra hand har jag Adrians hand. Han är tyst men när vi är nära förskolan början han trilskas. Han gnäller, tjatar, vägrar gå. Och jag skäller. Jag lämnar Agnes först, går därifrån med en klump i bröstet. Jag och Adrian går ner till hans avdelning. Han vill kramas, länge, jag har egentligen inte tid. Men så drabbas jag av det dåliga samvetet, så onödigt av mig att skälla. Jag vet ju innerst inne varför han "beter" sig som han gör... hur mycket hjälp och uppmärksamhet fick han denna morgon? Hur mycket pratade vi? Vad fick han? Jo han fick vara storebror...trots att han faktiskt inte är så stor fick han ta mer ansvar än han borde. Och jag kramar om honom, hårt och länge, säger att jag älskar honom och att han betyder mest av allt för mig. Sen lämnar jag två barn som just idag behövde sin mamma mest av allt i hela världen. Jag stänger dörren. Jag gråter inombords.
