Berörd

Jag vet inte om det har med några av de där berömda kvinnliga hormonerna att göra, men idag känner jag mig sådär extra berörd. Berörd av livet.

Idag var jag med min ära son på Tekniska och träffade en väninna med hennes son. Våra pojkar är bästa vänner. När de samarbetade i hinderbanan och inväntade varandra, när Adrian gav Benji en present och de såg så där lyckliga ut, då blev jag helt gråtmild. Fina barn.
På vägen hem pratade vi, vi pratade om livet och Adrian pratade om hur mycket han tycker om sina vänner, mig, sin pappa och sin syster. Hans krattade med hela hjärtat när han pratade om dagen som varit och jag rördes nästan till tårar av hans underbara leende.

När jag kom hem hade Agnes spenderat en heldag tillsammans med farbror Mikael. Hon hade verkligen längtat efter denna tid med honom och det syndes på hela henne att hon hade haft det toppen.

Melodifestivalen vankades och Agnes kropp upp i min famn. Där låg hon med ett stadigt grepp om min hand. Jag lutade mig fram och kysste hennes panna och med gråten i rösten berättade jag för henne hur mycket hon betyder för mig, för oss. Hur bra hon är och hur fin hon är som person. Med hennes hårda ord om sig själv färskt i minnet började jag gråta. Min kära dotter som redan nu slåss mot någon slags ångest och låg självkänsla. Jag höll om henne hårt och grät tyst. Agnes somnade i min famn.

Jag har i flera dagar tänkt oerhört mycket på Noel. Önskar så att han vore här. Det är tungt ibland. Som när Adrian idag frågade om hans kompisar kan dö... och jag svarade "Barn kan dö, men vi känner inga barn som kan göra det" Agnes svarar "jag känner Noel, även om jag aldrig sett han".
Älskade barn!

Jag är rörd, berörd, skakad och gråtmild inför livet.