Det fanns en tid, en kort tid då allting var bra.

En tid där lyckan spruddlade genom våra hjärtan.

I över sex månader förgyllde du våra liv med din existens.

Sedan försvann du.

Du försvann men lämnade kvar ett stort tomrum.

Blödande hjärtan, tårar av splittrat glas.

Åh du älskade son.

Varför var just du tvungen att få vingar och bege dig bort från oss?

Vi saknar dig varje dag.

Vi gråter ofta då sorgen gör sig påmind.

Jag kan inte i ord beskriva hur mycket du gjorde för mig, mitt liv.

Du fick mig att för första gången i livet känna en mening, att känna lycka.

Du gav mig ett leende, ett ärligt leende.

Jag har aldrig någonsin haft ett ärligt leende i mitt ansikte tidigare.

Du var priset för alla motgångar jag haft.

När du försvann, försvann allt.

Mitt liv, min glädje, min lycka, min framtid och mitt hopp.

Du gjorde ett avtryck i våra liv.

Ett avtryck som aldrig, aldrig någonsin kan raderas ut.

Nils Noel Gunnar Stenberg.

Min son.

Åh vad ont det gör.

Jag älskar dig.

Jag saknar dig.

Ibland vill jag bara dö, allt för att få vara hos dig.

Men du lilla pojk, jag måste stanna här, för din pappas skull.