Noel fyllde ett år igår!

Igår fyllde Noel ett år.
Dagen fylldes av en stor känsla av orättvisa.
Fira sin först födde son i en minneslund.
Det gjorde ont igår.
Men som min vännina sa "Det är ju inte bara idag ni tänker på honom".
Och det är sant, så sant men samtidigt.
Ett år.
Så speciellt med första året, första tårtan, första ballongen.

Så här såg dagen ut:

Vaknade ganska tidigt.
Gick upp direkt.
Systerdottern Alva på 15 månader var redan vaken.
Höll henne ett tag i min famn, snussade lite bebis!
Åkte med pappa och storasyster till blomsterhandeln.
Min syster och pappa köpte blommor.
Jag köpte en röd ros.
Syster tog ett kort och skrev och la i blommorna.
I kortet stod det "Vi saknar dig" och så allas namn, längst ner stod det Morfar.
Hon slog ihop kortet snabbt, jag fick tårar i ögonen.
Ställde mig med ryggen emot och kollade på lite krukor.
pappa frågade hur det "var".
Då kom tårarna.
Jag stegade ut.
Det gjorde ont i bröstet.
ONT!
Jag ville skrika.
Jag ville slå.
Jag ville bort!
Åh vad jag saknar dig!
Rökte två cigg.
Pappa stod bredvid och försökte att vara ett stöd, det var han.
Men det gör så ont i honom, det syns.
Visade kortet på lilla Liam, Ängeln Livias lillebor som kommit ner på jorden i dagarna.
Jag förklarade att jag vet att det kommer att komma en ljusglimt en dag.
Men idag var inte en sån dag.
Vi åkte hem igen.
Tre av mina bästa vänner kom.
Vi fikade.
Kramades.
Och vi skrattade.
Vad skönt att få skratta.
Vad skönt att lilla Alva, kusinen var med. Det blev liv o0ch rörelse.
Två av vännerna åkte hem.
Jag, Älskling, Syster, Josefin, pappa och Alva åkte till minneslunden.
Jag och Noels pappa åkte lite tidigare.
Vi la ut kortet jag gjorde (Det ANDRA jag gjorde eftersom hunden åt upp det första).
Satte marschaller, två styckna och ett gravljus.
Ställde glaset med rosen som vi fått av våra vänner ovanför.
La rosen mitt på.
Den lilla gråa bilen med eldflammor på fick stå där också.
Ballongerna fick fladdra i luften ståendes bredvid
Det blev så vackert.
När de andra kom tog vi lite kort.
Och de la sina blommor där.
Jag ville gråta, men det kom inget.

Alva gick omkring en stund och jag kände hur tacksam jag blev för att hon fanns där på din födelsedag.
Vi kramades jag och din pappa.
Din pappa klippte av snörena på ballongen.
Jag filmade.
Ballongerna flög upp i luften.
Två styckna.
En till dig och en till din vän Livia.
Jag hoppas ni fick fatt i dem.

Vi lämnade minneslunden efter dem försvunnit ur vår syn.

Väl hemma igen skulle Alva sova en stund, jag tog "nattningen".
Jag låg där bredvid henne och höll om henne medan hon pillade i mitt hår.
Då började tårarna rulla.
Hon är tre månader äldre än min pojke.
De skulle ha haft det så skoj ihop.
Blivit bästis kusiner!
Jag låg där en stund efter att hon somnat.
Torkade tårarna och gick ut.
Lillasyster hade hunnit komma hem. (Hon bor ju här ett tag)
Hon kramade om mig och vi satte oss för att prata.
Jag började gråta.
Älskade lillasyster.
Vi hade aldrig suttit så där tidigare.
Vet inte ens om vi kramats så där nångång innan.
Det var mysigt.
Jätte mysigt och skönt att få gråta en stund.

Resten av kvällen umgicks vi bara genom att äta gott, spela spel och skratta tillsammans.
Det blev en fin dag trost det onda.
Trots saknaden.
Jag är så glad för dem som kom för att dela denna dag med oss.
Och min vän som inte kom, av henne fick Noel en vacker ängel som nu står på hans minneshylla.

Vänner som hade längtat efter dig, morfar och moster som saknar dig så.
Det fanns två som inte kom.
Som inte ens behagade säga att de ej kunde.
En vän som bor i samma stad och så din mormor...
Noel du får mig att se så klart.
Vem man kan ha tilltro till och inte.
Jag är glad över den insikten.

Mammas älskade pojke.
Min underbara son.
Grattis i efterskott på dig dag.
Du vet vi älskar dig och saknar dig