Det gör ont i mitt hjärta.
Det värker i kroppen.
Imorgon är andra året att fira jul utan lille Noel.
Och detta år firar jag inte ens med hans pappa.
Bara tanken på dessa oerhörda förluster får det att bränna bakom ögonlocket.
Och jag funderar imellanåt på hur sjutton jag skall orka gå vidare.
Men så hittar jag något att kämpa för, en liten hint om att vi kanske löser det tillsammans jag och Rick.
Eller en människa som säger åt mig att jag är värd mycket mer.
Eller en sång som säger åt mig att jag är en "Supergirl" skickad på msn av en kär vän.
Kanske kan det vara den där tåren som kändes mer än de andra och då jag börjar fundera på, Är han värd denna smärta? (Inte Noel alltså, utan Rick)
För jag menar så jävla oschysst som han betett sig.
Okej, jag vet man säger elaka, idiotiska saker när man är arg.
Men de tårar och den smärtan han tillfogat mig?!
Efter allt vi tillsammans upplevt, efter min bakgrund fylld av svek och sår.
Då tänker jag, Hur kunde han?
Och då orkar jag med tanken på att han ej är värd mig.
Men...samtidigt så vet jag ju det, att vi tillsammans gett löftet till Noel om syskon och om att kämpa.
Jag vare sig vill eller kan bara så där lättvindigt strunta i dessa löften.
Och mitt hjärta greppar efter ledtrådar som säger mig att en dag älskar han mig så pass mycket att han aldrig vill släppa taget igen.
HEEEEEEJ Destruktiva tankar.
HEJ
HEJ
HEJ!
Jag trodde ni var försvunna, men som att möta en gammal vän dök ni upp.
Tack!
*kram*
SvaraRadera