Lördagstankar

Igår var vi över till några grannar till syster.
Det var trevligt.
Men fan att jag inte kan le och verkligen LE.
Det knyter sig i magen.
Det gör ont och jag är så nära till tårar hela tiden.
Jag kommer på mig själv att glömma bort att Rick inte är min man längre.
Det gör ont så inibombens!
För varje gång jag glömmer bort, så påminns jag sekunden efter.

Har en kollega och vän som i dagarna misst sitt lilla barn, sin lilla flicka.
Magen knyter sig och alla känslor gör sig påminda. Hur det kändes just i den stunden när beskedet kom.
Himlen är nu överfull och det finns absolut ingen mening med att ännu en liten ängel flyger sin kos.
Ord blir överflödiga men jag har ändå skickat ett meddelande att jag finns här om hon behöver och fick till svar: "ja du är den enda som som vet hur denna smärta känns".
Och det är sant, ingen annan kan förstå.
Ingen, utan vi änglaföräldrar!
Och den smärtan är outhärdlig.
Det finns inga ord att beskriva hur ont det gör i kropp och själ!

Änglar, visst finns dem, jag har hållit en i min hand.