Det är klart det gör ont...

När jag hör mig själv tala ibland.
Eller ser vad jag själv skriver.
Här på bloggen, på msn med vänner, i min facebook, ja what ever.
Då undrar jag om det lyser igenom alltför mycket?

Jag pratar om mitt nya jag.
Mitt nya liv och mina nyårslöften.
Nya känslor för andra, nya planer med livet.
Om hur allting vände men att det säkert är bättre än innan.

Jag vill inte påstå att jag ljuger vare sig för er som tvingas lyssna på eller för er som läser mina ord eller för mig själv.
För mitt nya jag.
Ja hon trivs.
Men ibland trivs hon mindre, som idag.

Ja visst fan gör det ont att tänka på alla planer som inte blev någonting av.
Att lägga planerna på bröllop och ett helsyskon till Noel åt sidan.
Visst smärtar det att se den man ville dela livet med sova i en annan säng på andra sidan lägenheten.
Det gör ont.
Men hur ont skall jag tillåta det att göra?

När det just tagit slut (och det är ju inte länge sedan alls) ja då låg jag i min säng.
Jag grät som ett barn och jämförde smärtan i hjärtat med de nätter jag låg och grät över Noel.
Den smärtan går såklart inte att jämföra men ändå kändes den nästan likadant.
För att ha älskat och att förlora, det gör ont.
Så inibombens.
Men när jag låg där och såg att allting tagit slut, när jag önskade att jag fick begravas bredvid min son i minneslunden.
Just där fick jag göra ett val.
Leva eller dö.
Och jag har valt att leva, låta vinden bära mig dit den vill.
Och medan jag lever så motar jag bort det onda för jag tror ändå någonstans att Änglar finns.
Och har man en egen, en alldeles egen ängel som vakar över en, då leds man in på rätt spår så småningom och allt kommer bli bra.

Jag älskar inte livet.
Jag älskar inte min vardag.
Men jag gör så gott jag kan med de få medel jag har.