Jag gjorde det!
Jag gjorde det verkligen!
Jag gick förbi rummet där beskedet kom som en chock!
Jag gick i korridoren, tog samma hiss.
Stod utanför dörren till förlossningen.
Och jag klarade det!
Med hjälp av världens finaste Josefin.
Vi pratade om Noel, om minnena som kom.
(Hon var ju med på Noels förlossning)
Vi avslutade med att ta en ciggarett sittandes på samma bänk som vi satt och rökte medan värkarna kom med allt jämnare mellanrum!
TACK JOSEFIN för att du fick mig att våga, trots att jag höll på att "skjuta upp det".
Starkt gjort vännen! KRAM
SvaraRadera