Stålsättning mot...

Jag stålsatte mig igår.
Hade lika gärna kunnat gett efter.
11 år.
ELVA år har jag funderat, undrat...
Hur det skulle vara att dela mig själv till honom.
ELVA år, det är lång tid
Men när jag väl har chansen då bangar jag.
En kyss, en helt jävla underbar kyss. (Ja det var det sannerligen)
Men elva års vänskap vill jag inte förstöra på något sätt.
Men det är lite svårt att tänka förnuftigt när man ligger bredvid en av universums absolut finaste, finaste, vackraste mest underbara människa.
Den där handen...
Som jag så länge funderat över hur den skulle kännas mot mitt bröst.
Och den där kroppen, som jag undrat över hur det skulle kännas att ha den tryckt mot min.
Jag är ju knäpp.
Jag banga.
Undrar om han fattar hur svårt det var att säga nej?
Jag tror han vet det för ingen av oss var säkra på om vi verkligen BORDE göra något...
Men nu när han går här, runt i lägenheten med en handduk som ända skydd då undrar jag vad fan jag tänkte på när jag sa nej.
Shit vad fin han är.

Hej då, måste kyla av mig!