Om att vara "hemma"

Småland har aldrig känts som mitt hem. Någonsin.
Trots att jag bott här i nästan 20 år.
Men jag har alltid känt det som att jag är en besökare, en gäst i mina hemtrakter.
Jag tror mycket har att göra med alla jobbiga händelser och all tragik som jag i min barndom blev utsatt för.
Jag har alltid varit på flykt mot en plats att kalla mitt hem.
Jag har bott i uddevalla, skara, växjö i olika lägenheter och på olika delar utav städerna. Jag skullle aldrig någonsin flytta tillbaka till något av ställena.
Men det finns en plats där jag ändå kommit tillbaka till och det är Stockholm.
Där kan jag säga att jag bor, att jag har mitt hem.
Men känns det hemma?
Ibland undrar jag.
När jag saknar mina systerbarn och min syster då är jag ej så säker på det.
När jag är i Småland hos dem och känner den enorma kärleken i mitt hjärta då blir jag ännu mer osäker på om jag gör rätt som bor så långt bort.
Stockholm är ändå den plats som känns mest hemma.
Men vissa dagar undrar jag om inte det är ännu en hållplats i mitt liv och jag funderar på, vart hamnar jag sen?
Och jag kan erkänna att jag vart på G att flytta ännu en gång, framför allt efter jag och Rick gjorde slut.
Men så tvingade jag mig själv att stanna kvar. För jag orkar inte fly från vare sig mig själv eller från min smärta.
Har upptäckt att den förljer ju ändå med mig vart jag än är.

Men som idag när jag vaknar. Tar på mig lite kläder, tar med mig en kaffe kopp och syndar med en cigg i solen. Hunden får springa lös i skogen och leka, och han trivs och ser så glad ut.
Jag sitter där i solen och känner. "Just så här skulle man bo" och "så här borde man leva".
Då undrar jag återigen.
Vart hamnar jag härnäst?