Ruska om när tanken far...

Lyssnar på Winnerbäck.
Han har extremt bra och tänkvärda texter och när jag lyssnar på bra texter då börjar jag tänka.
Och nu funderar jag så det står härliga till.

Ingen är värd mer än den enrgin jag orkar ge utan att bli för trött. Och dessa ord som sas till mig idag är så extremt sant.
Jag blir bara ledsen att jag hann få känna mig upprymd för att sedan, ja känna så som jag känner nu.
Jag är inte ledsen, nedbruten, arg...nej ingenting.
Det var länge sedan jag bröt ihop.
Sådär totalt som jag en gång då och då gjorde.

Idag ligger jag hemma och känner mig ynklig när jag är sjuk.
Men jag vet ju att jag inte är ynklig.
Jag är Någon, och denna någon har rätt och är värd att må suveränt.
Jag orkar inte ens känna det som om jag förlorar gång på gång. Därför har jag bestämt mig för att alltid förlita mig på mig själv.
För jag kan aldrig förlora helt igen om jag finns kvar.

Okej, så har jag läst Ricks blogg. Och det gör ju inte lite ont i hjärtat.
Det som gör mest ont är att läsa om hans saknad efter Noel. Jag önskar så att han slapp känna det som gör så ont.
Det som gör ondast efter det är att han antar saker som inte är riktiga istället för att prata med mig.
Jag har alltid velat att han skall prata med mig, men jag kommer nog få leva med att det aldrig kommer bli så.

Jag har saker jag behöver få göra.
Som behöver bli sagda och snart bubblar det ur mig allt det som ligger där och gror och då är det bäst att man tar skydd, eller ännu bättre tar in mina ord och tar emot dem med öppen famn.
Jag kan faktiskt också behöva just det, att bli omhändertagen med en öppen famn.
Tänk på det...