Skriva för skrivandets skull

Ibland slår jag upp ett anteckningsblock eller knappar in andressen till min blogg. Så börjar jag att skriva.
Utan att egentligen veta vad jag skall skriva om.
Som nu.
Jag knappar in en massa bokstäver och bara låter det komma.
Det är en sådan dag idag.

Jag mår rätt kasst, egentligen.
Både fysiskt och psykiskt.
Hade du frågat mig för en timme sedan hade jag sagt att jag bara var förkyld.
Men nu sextio minuter senare så känner jag mig matt och väldigt ledsen.
Besviken.
Bitter.

Jag vet att det snart går över igen och jag känner mig fit for an new fight.
Men detta är så lustigt med de här få minutrarna där hela humöret kan ändras på ett litet ögonblick.
Så var det inte innan Noel gick bort.
Men det är så nu efteråt.
Man sitter och känner att HEJ detta går ju bra, jag är stark jag är skit häftig, partypinglan wiiiooo...Ja man känner så innerligt att man är på väg tillbaka till livet och att man trivs med det man gör. För det GÖR jag. Jag trivs med hon jag har blivit.
MEN så kommer känslan. När man saknar. Längtar och vill ha mer utav livet.
Jag vill ha mer.

Men egentligen vill man inte ens ha mer. Man vill bara ha en enda sak, det som borde finnas hos en. Man vill ha sitt barn.
Och när känslan drar in genom hjärtat, nu ett och ett halvt år senare, så känner man fortfarande den här tomheten, saknaden, längtat.
Ibland lurar man sig till att man längtar efter att vara gravid, att hitta någon man är kär i, att man längtar tillbaka till det som var...eller...ja.
Man längtar och tar plumpna beslut för stunden, för man tänker efter hur man känner och man känner exakt så som man beslutar sig för.
Tills man inser att det man längtar efter och försöker få tillbaka med sina beslut det är sin älskade son.
Man längtar fan inte efter något annat i mellan åt.
Och när man tar beslut man inte riktigt kan stå för dagen efter så är det ingen annan som kan förstå.
Jag hastar beslut för att slippa känna och tänka ibland.
För det enda jag egentligen känner är att jag önskar att han vore här.
Jag saknar så mycket att jag önskar ibland att jag finge dö.

Och nu skall jag gå ut på balkongen att röka en cigg trots att det är skit farligt man kan få cancer och hej och hå.
Men jag orkar inte bry mig, för det värsta som kan hända det har ju ändå redan hänt.