Nämen

Igår blev jag sådär positivt överaskad.
Tänk att något så litet kan göra så mycket för mina tankar!
När man pratar med någon som är så otroligt försiktig med att säga saker som skall få mig att tro eller hoppas kläcker ur sig en planering om vad vi skall göra framöver då hoppade allt högt.
"Dit skall vi en dag".
Ska vi?
När bestämdes detta?
Och varför skall VI dit?
Håller det komplicerade att bli okomplicerat?
Eller?
Oavsett, min braiga magkänsla håller i sig!

Läste Ricks blogg. Och fick ont i magen.
Inte på grund av han "3 år nånting och inte ett uns respekt" (Som förövrigt gjorde mig ont på ett helt annat sätt)
Utan av hans inlägg ang Noel. Och om hans önskan att få ha sin son hos sig om så bara för en dag!
Lilla älskade Rick. En pappa till en son som gick förlorad. Vars existens vann våra hjärtan och våra drömmar.
Som sedan lämnade oss förtvivlade av sorg.
Det har alltid gjort lite ondare när jag hört eller läst något om Ricks sorg. Önskar jag kunde plocka bort den ur hans bröst och ge han glädjen.
Ibland känns det som ett totalt misslyckande.
Att jag aldrig kunde ge han det...
SUCK.
Nu måste jag ringa han...