Tankar, funderingar och känslor

Så var julen över för denna gång.
Ni som känner mig vet att julen är ångest och tårar för mig. Därför blev jag föga förvånad när jag såg lite framemot julen och när jag på julafton inte alls mådde så där uber dåligt som jag alltid gjort tidigare.

Visst kom det tårar, åh vad jag grät i Daniels famn. Saknade Noel så det gjorde ont imitt bröst. Tänkte på hur det skulle ha varit om han fanns med oss. Hur skulle hans ögon tindra när han såg all snö, alla paket, julgranen etc.
Åh jag grät.
Men jag vet att Noel är med oss och han vakar över sin familj, mig, sin pappa och den lilla som gror i mig plus alla andra som han tycker om.
Han älskar oss, Noel och vi älskar honom. För alltid.

Som en tidig julklapp så fick Daniel känna bebis sparka någon dag innan julafton. Vilken känsla, mest för honom men även för mig.
Och sen dess har bebis sparkat hårt och mycket.
Klockan 01:00 nästan varje kväll är han vaken den lilla busen.
Häromnatten sparkade han så hårt att jag fick ont. Men det gör ont på ett mycket, mycket angenämt vis.

Mycket händer i mitt liv förutom bebis. Nytt boende. Ikväll skall vi skriva på papper på en nyköpt lägenhet med uteplats och 3 rum och kök.
Underbart.
Mina gravidhormoner dock, de gör mig en aning stressad så igår föll det sig så att jag blev extra knäpp.
Det är EXTREMT jobbigt att bli ledsen/arg och på det känna allt DUBBELT. Det blir så jobbigt för den som jag blir ledsen på...

Idag skall jag fixa lite i lägenheten, börja packa och så. Skönt. Sedan skall jag till vetrinären med hunden. Han skall få sina klor klippta där. Sista gången jag klippte honom klippte jag honom för mycket vilket resulterat i att han är LIVRÄDD för kloklipparen.
Och jag orkar ju inte bråka såklart! Min lilla bebis, The dog.! =)

Imorgon är det en dags jobb, sedan nyår med goda vänner och därefter ledig till onsdagen därpå igen.
Wonderbar!

Snart är det dags för mig att vara hemma i ett år tillsammans med en liten. Jag längtar!

Lycka i juletider

Igår natt alltså idag.23 December hände något fullständigt underbart. Lillkillen gav en sådan kick inuti magen några gånger att det gick att känna utanför när man la handen på.
En glad pappa blev helt exalterad, likaså jag själv.
Vilken underbart fin julklapp. Bästa for ever.

Vitt, vitt

Det är vitt på backen. Härligt. Jag vet inte vad som tagit åt mig men jag blev faktiskt rätt nöjd av att se snön på marken. Jag som annars avskyr denna del av året.
Men så ser jag ju fram emot julfirandet också.
Jag som hatar julen som varje år ger mig tre tjog med ångest i magen och hjärtat.
Men se där... detta året så längtar jag och tycker det skall bli mysigt.
Jag känner ej igen mig själv.

Jag är i vecka 19 idag. På lördag har vi gått halvvägs.
HALVVÄGS!
Det betyder att vi har lika mycket kvar eller om man vill se det som att vi har klarat av hälften. Vilket som.
Maj känns långt bort men med våra planer om de går i stöpet så kan nog det gå rätt fort de med.

Ikväll kommer mäklaren hit. Daniel skall sälja sin lägenhet för vi skall köpa större.
Imorgon skall vi åka för att kolla en trea, renoveringsobjekt som då isåfall skall vara klar innan mitten av April.
Kan ni tänka er, det kommer gå superfort med så många bollar i luften.

Jag hejjar på min lillasyster idag klockan halv 2!!!!



Over and out

Bola

Idag fick vi hem ett gravidsmycke, en bola som vi köpt till Ärtan! Den skall han/hon få på julafton (om vi kan hålla oss så länge=)

Det blir verkligen inte det första Ärtyan får, vi har ju spenderat många hundralappar på grejer redan.
Vi diskuterade det igår medan jag låg och hyperventilerade pga min oro inför imorgon;
När jag väntade Noel kände jag direkt från plusset en sådan jävla enomr kärlek att jag höll på att spricka. Det lilla frö inom mig väckte all kärlek i min omgivning till liv.
MEN jag vågade aldrig inhandla massa grejer för jag var rädd för att de ej skulle komma till användning (Och ack så rätt jag hade)

NU med Ärtan VÅGAR jag inte släppa loss den kärlek jag VET att jag känner för detta nya lilla liv. Det gör ju så ont att förlora... Och det ger mig dåligt samvete, trots att jag vet att jag älskar exakt lika mycket som jag älskade och älskar Noel men jag vågar inte... Jag blir rädd bara jag skriver det!
DÄREMOT har jag inhandlat grejer till bebis för flera tusen. Som om jag behöver få hoppas genom materiella ting...

FULLT NORMALT säger Daniel.
Jag som var så rädd att blotta dessa känslor för honom säger att jag är normal.
JAG, normal.
Han underbara.
Åh vad jag är tacksam att lotten föll på honom att bli mitt andra barns pappa.

Om änglar och tro

Jag tror definitivt på änglar och att de tar hand om oss. Det är DÄRFÖR mitt liv gjort en sådan vändning sedan Noel tog ifrån mig. För jag har en alldelles alldeles egen liten pojke som breder ut sina vingar runt sin mamma!

Jag har alltid trott på änglar, mer eller mindre. Inte just att änglar är vita vingar och allt det där utan de änglar vi köper ute i affären och de bilder på änglar som finns är bara en symbolik.
En symbolik över det som finns runt omkring oss.
Jag vägrar tro att de som man älskar bara försvinner när de dör. Jag tror de stannar kvar och ser till att just vi som är kvar har det bra.

Det är sjukt att säga men sedan Noel dog så har mitt liv blivit bättre på många plan. Det beror visserligen väldigt, väldigt mycket på mig och att jag arbetat så mycket med det som är inom mig.
Men vissa saker känns som om det har gått för "lätt" för att vara mitt liv. Jag har ju liksom aldrig haft det lätt.
Och hur skulle jag INTE kunna tro att Noel har ett finger med i spelet? Jag tror han strör stjärnströssel över mig och gör min väg lite enklare och för det är jag enormt tacksam för.

Och det är DETTA jag behöver tänka på de dagar då jag är så orolig för dt liv jag bär inom mig.
Skulle Noel låta något hända om han kunde göra något åt det?
Nej, precis.

Så jag fortsätter att tro!

Om dagar man behöver

Man behöver dagar då man är på topp och även dagar då man faller.
Man behöver dagar som igårkväll när vi var hos sister, Matilda.
Jag bokstavligt älskar att umgås med dom där borta i tumba.
Jag mår bättre, genast. Det var så trevligt igår.
Nu är man hemma i stöket och planerna är att städa idag.
Jag orkar egentligen inte för jag har nada inspiration att göra något alls.
Men jag måste väl.
Suck och åter suck.

Jaja, bara att ta tag i det.
Tjo.

Psst tack alla fina för alla fina kommentarer,både här på bloggen och lite överallt!
Kiss

ibland..

Vissa dagar som den här orkar man inte:
vara rädd
sakna Noel
vara glad
tycka att livet är underbart
gilla att vara gravid
gråta mer...

=(
Jag önskar jag kunde få bara försvinna för ett litet slag

Inför nästa vecka

Jag har många tankar inför nästa vecka.
Många som är dåliga såklart, katastroftänk. Det har "såna som vi" som varit med om otroligt sorgliga och jobbiga saker.
Jag tänker mycket på vad jag skulle ta mig till om jag var tvungen att begrava ännu ett barn.
Det enda jag vet är att jag som person, min person inte skulle klara av ännu en sådan stor förlust.
Jag tror att jag skulle behöva försvinna.
Och att oavsett hur mycket jag älskar Daniel så skulle jag nog aldrig klara av att stanna kvar. För en sak är säker. Jag kommer aldrig, aldrig att genomföra detta igen.
Alltså att vara gravid.
Och då blir det genast tankar om att den jag lever med är värd att få uppleva lyckan och att jag är oförmögen att ge honom det.
Precis som jag kände när jag förlorade Noel, och sedan när jag fick diagnos PCO. Då såg jag mig ovärdig.

Men visst fan tänker jag positivt också.
Jag längtar ju på ett sätt efter att få se vår lilla bebis.
Sprattlande och hur fin som helst!

GUD vad jag önskar man kunde få vara helt jävla naiv!