Jag har ständigt en gnagande känsla av dåligt samvete.
Jag ser hur mina vackra fina änglamammor sörjer och vårdar sin sorg.
De är vid graven/lunden. Tänder ljus. Lägger blommor. Etc etc.
Här hemma har vi inte ens ett enda kort uppe.
Noels ljusstakar står gömda bakom tvn, för att förhindra att Adrian kommer åt dem.
Jag har inte varit vid minneslunden på evigheter. Om sanningen skall fram så har jag inte varit där sedan han fyllde tre. Det gjorde han i Oktober.
Och självklart får jag dåligt samvete.
Jag tänker att jag BORDE göra annorlunda. Fixa och dona, tända ljus och gråta oftare. Som alla andra verkar göra.
Och samtidigt så känns det så himla fel att jämföra mig med alla andra och hur jag "gör" eller inte gör.
Jag blir arg på mig själv för jag säger ju och har sagt så många gånger till så många människor att man aldrig skall jämföra sorg eller olyckor. Och så är det precis vad jag själv sitter och gör. Det är så dumt av mig!
Jag sörjer Noel varje dag.
Jag är ledsen.
Varje sekund över att han inte fick stanna.
Jag är dock inte i behov av allt det runt omkring längre. I början var det så viktigt för mig att vara vid lunden, tända ljus, ha massor av bilder på honom.
Jag hävdar inte min sorg i skrift och tal längre varje dag som jag gjorde tidigare.
VARFÖR får jag dåligt samvete av att jag inte donar och fixar och grejar när jag VET för mig själv att det inte uppfyller något behov hos mig längre.
Jag sörjer ändå, lite annorlunda nu bara än tidigare.
Och det halva hjärtat jag delar med honom har jag haft på mig i över 3 år och det bär jag med mig överallt.
DET räcker för mig att lägga det mellan mina fingrar och tänka en extra tanke, flera gånger om dagen.
Jag älskar dig Noel.
Jag vet att du vet att mamma älskar dig.
Och saknar och sörjer.
Min son, en storebror bland molnen
Jag känner igen mig. Just nu är jag inne i en period då jag läser mycket om sorg och andra bloggar för att jag just nu mår bra av det. Är dessutom ensam med barnen denna helg så då blir det ännu mer. De antal gånger vi har varit till kyrkogården ända sedan vår dotter dog i maj 2007 är väldigt få totalt sett. I stort sett bara till Allhelgona och två av tre årsdagar (var bortresta den tredje årsdagen). Utöver det kanske 2 gånger till. Vi har vår dotter Nora i minneslund och valde det då vi visste att vi sällan skulle gå till kyrkogården. barnens farmor och farfar har varsin grav som vi varit till väldigt sällan de dog 2004 och 2006 så vi kände att kyrkogården är inte den plats vi vårdar. vi vårdar minnet i våra hjärtan istället.
SvaraRaderaKram
Åh tack för din kommentar.
SvaraRaderaDet känns oerhört skönt att läsa den. Att det finns fler som känner som jag.
Våra barn finns ju i våra hjärtan och tankar ändå. Även om vi inte går till lunden.
Noels pappa fick besluta om vi skulle ha grav eller lund för jag orkade inte ta beslutet.
Och det fanns en tid jag ångrade att vi ej tog en grav. För då behövde jag pyssla och dona.
Men nu är jag så tacksam för att han kände mig bättre än så.
Kram till dig <3
Ja ibland nu när jag skulle orka att sköta en grav så kan jag sakna en grav lite för jag blir påverkad av de 99 procent som har en grav att göra fint på. Men samtidigt är fördelen att slippa det också. Slippa åka dit för att fixa till. Slippa känna att vi är de enda som åker dit (för i vårt fall skulle det väldigt sällan ha varit andra).
SvaraRaderaAv alla jag stött på via internet och mina träffar så är det du och två till som har valt minneslund. Så tack för ditt inlägg, har inte vågat skriva så för att verka udda. Men vi kanske är några till där ute som sitter och känner så. Kram
Det finns inget du ska ha dåligt samvete för. Sorgen och hur man hanterar den förändras med tiden. Jag skriver inte heller lika ofta om sorgen, men för mig kommer det upp mer då jag är gravid, det väcker så mkt i mig. Jag är inte heller lika ofta vid graven som vid början. När jag är där så är jag inte där lika länge heller. Lillebror har inte ro att vara still så länge och jag har inte heller samma behov.
SvaraRaderaVi har väldigt nära till vår grav och de tär väldigt lätt att svänga in där och tända ljus och lägga blommor, kan tänka mig att det skulle förändras om vi flyttade.
Jag har sagt till mig själv att den dagen vi inte hinner med att vara där så mkt eller märker att oj vi har inte varit där på länge av olika anledningar att vi inte ska ha dåligt samvete. Ingen, vare sig man har grav eller lund ska ha dåligt samvete för vi bär våra älskade små i våra hjärtan och tankar alltid. Vår kärlek är inte mindre för att vi inte tänder ljus m.m.
Jag har färre kort uppe av en naturlig anledning, vi har begränsad plats och en lillebror har kommit och ska också få plats och ett till syskon är på väg och då kommer vi få ändra igen så att alla får plats, så är livets gång =0)
Kram och massor av kärlek Jessica
Hej! Vi har valt minneslund. Men just nu ligger han i urnförvaringen under kapellet på kyrkogården. Så vi hinner ändra oss om vi skulle vilja ha urngrav. Dock så är vi båda två inte härifrån. Och det skulle bli för mycket skuldkänslor om vi flyttade härifrån. Och vår lilla ligger här och vilar. Därför väljer vi Minneslund. Vi bär med oss honom varje dag, oavsett var hans aska ligger. kramar till dig.
SvaraRadera