Brakedown

Idag var vi på kalas. Barnen lekte jättebra och till och med Agnes fixade två timmar med stoj och stimm.
Men i samma sekund som vi kom hem kom nedslaget.
Agnes fick en rejäl brakedown och jag kan inte påstå att jag var direkt pedagogisk. Tillslut, efter att blivit skriken i örat (och alla som hört Agnes decibel vet hur högt det kan låta...) och efter 3 slag emot ansiktet samt slängda saker mot mig och mot fönstret så brast det för mig också.
Jag vill så gärna kunna hantera när det blir så här men vissa gånger gör jag inte bara inte det.
Försöker tänka att jag bara är människa!
Daniel tog Agnes till övervåningen och där fortsatte det!
Först skrik och arg. Sen övergick det till hysteriskt gråt, hyperventilation med andnöd. Man riktigt hör ångesten sprudla.
Då blir Daniel oerhört lugn och så otroligt pedagogisk.  Jag blir så väldigt trygg i att just han är barnens pappa. Så fin och duktig!
Jag hör hur hon kom till sans och gråt blev till lek!
Själv satt jag kvar i soffan ett tag. Trött. Ledsen. Ångerfull. Tom.

Efter en stund gick jag ner till Adrian som i sin ensamhet var nere och byggde lego. Vi pratade lite.
Idag sa han att han inte orkar leva med Agnes.
Det gjorde ont att höra. Han förklarade att det är jobbigt när hon håller på. Han la till att det även är roligt ibland.
Ja, vad säger man. Jag förstår honom helt. Min fina son! Han är så liten men så förståndig och känslig.

Senare under kvällen blev Adrian sk odräglig. Han kan verkligen konsten att reta gallfeber på mig! Det hela slutade konflikt och att han blev jätteledsen. Jag har så svårt att nå honom och det känns som.om han inte lyssnar eller har respekt alls för oss vuxna här hemma.
Han och jag la oss i sängen, läste, mös,  pratade och kramades. Jag sa att jag förstod att det var skit jobbigt här hemma. Men att vi gör vad vi kan och att vi älskar honom.
Jag lät honom känna min närhet, kramade om honom hårt.
Min fina son.

Daniel har gått upp och lagt sig, jag sitter uppe en stund till.
Jag mår inte bra.
Jag mår helt enkelt jävligt dåligt.
Känner mig så hjälplös. Vill hitta lösningar men jag vet inte vart jag ska leta.
Det är tufft. Och det är ledsamt.