Att vara storebror

Denna eftermiddag går till historien som en av de sämsta!
Vår kära Agnes i sitt esse!
Allt började (men egentligen vet man ju aldrig vart det började...)
med att Agnes och Adrian gick upp på rummet och lekte. Jag hör hur dom pratar om vilken barbiedocka som har vilken superkraft. Jag hör att Adrian är på ett humör där han gillar att vara med Agnes. Och han sa själv när vi hämtade honom idag att han saknat henne hela dagen.
Agnes i sin tur som varit hemma med mig idag har tjatat om sin bror...
Som sagt, de valde superkrafter och som alltid så ska dockorna slåss.
Jag suckar en djup suck, alltid slåss!
Och någonstans i leken blev det allvar för lillasyster. Någonstans där, helt plötsligt blev dockorna till verklighet och jag hör hur hon kastar runt både dem och annat. Jg hör hur Adrian tappert försöker fånga henne. Lugna henne, få henne att byta fokus men utan resultat. Jag hör henne svära. Det är "jävla" och "skit". Först mot sakerna som slängdes, sen riktas det mot hennes storebror och jag hör ett "aj" och jag hinner inte ens tänka tanken på att gå upp innan han kommer springandes ner för trappen. Efter honom kommer Agnes med en hård korg i högsta hugg. Adrian tar skydd bakom mig och hon kastar. Den träffar inte. Hon får tag i den ena saken efter den andra och slänger. Hon försöker bitas, hon slåss och hon lyckas spotta, både på mig och Adrian flera gånger. Hon skriker att hon "vill döda Adrian och mamma. Sticka kniv i så ni dör".
Jag blir under tre tillfällen tvungen att genom fysiska tilltag ta bort henne från oss. Hon faller i gråt efter varje gång och jag tröstar. Jag hör ångesten. Men som i ett vindslag så bryter ilskan igenom tårarna och all ånger är som bortblåst.
Jag försöker. Ja eller VI försöker avleda och skoja bort men ingenting hjälper. När hon tillslut faller ned i soffan, stirrande på tvskärmen har det gått exakt 46 minuter från att leken övergick till allvar. FYRTIOSEX minuter av totala lönlösa försök att bryta igenom det som Agnes kropp styrs av just då!

Mitt hjärta gör ont. Gör ont för att jag inte kan hjälpa henne att vända. Jag vet inte hur jag ska göra helt enkelt.
Det gör ont för att Adrian, snälla fina Adrian får ta och ta och ta emot. Han blandade gråten med att försöka krama sin syster... och försökte intala sig själv högt att "det är Agnes ADHD som gör så här. Hade hon inte haft den så hade hon aldrig sagt att hon vill att jag ska dö... tror jag"
Hur håller vi ihop dessa dagar?
Älskade barn