Kung över livet

Igår fick jag frågan om jag kunde skriva ett inlägg för Kung över livets sida på facebook. Hedrad över det, en förening som gör så mycket gott för att sprida kunskap och gemenskap.
Här kommer min text i fullt format (vet ej ännu om den kommer publiceras i sin helhet)

”Det är svårt att vara storebror till någon med ADHD mamma, Idag ville jag bara hålla din hand när vi gick hem men det gick inte”
Agnes bror är 5 år och han älskar sin lillasyster mycket. Agnes älskar honom.

När jag ibland inte orkar torka upp ,limma ihop, hör mer skrik och tjat då hör jag hans röst om hur jobbigt han tycker att det är.
Jag biter ihop. Jag är vuxen, jag måste få mina barn att må bra.
Så jag torkar upp den spillda mjölken, jag plockar upp det slängda pusslet.
Jag springer för att hindra henne för att slänga en tv-dosa i sin brors huvud.
”Agnes skulle aldrig säga att hon vill att jag ska dö om hon inte hade ADHD…tror jag” Jag springer, jag springer så fort benen orkar.
”Jag orkar inte leva med Agnes längre” suckar storebror 5 år efter ännu en jobbig eftermiddag. Han tittar upp och jag anar ett leende… ”men det är roligt också, jag får skratta ofta”

”Mamma, ibland är min hjärna så trött, då vill jag inte leka mer” Jag stryker hennes hår ur pannan, 4 år och så tufft hon har det.
”Förlåt mamma, nu var jag dum” jag skakar av mig känslan av hennes knytnäve mot min näsa och tar henne i min famn. ”Du är ALDRIG dum, det händer bara lite tokiga saker ibland” Och så kramas vi i några sekunder innan hon ser ett spel i ögonvrån som bara måste hällas ut mitt på mitt ny städade golv

Älskade barn. Ni två ska följas hela livet och jag gör allt i min makt för att ni ska få rätt verktyg och alla redskap att fina harmoni i ert syskonskap.
Kärleken finns och ni förstår varandra bättre än vi vuxna någonsin kommer förstå er.

Ni håller varandra i handen och storebror tittar på mig ”Lugn nu mamma, hon kan inte rå för det. Det vet du. Det är inte Agnes som gör så, det är hennes ADHD och hon kan inte hjälpa det!”
/Anna