Ibland sköljer det över mig.
Sorgen.
Det kan vara ett fotografi av något, eller någon.
Det kan vara en lukt, en sång eller ett steg till vänster.
Det kommer över mig ibland.
Sorgen.
2007 "firade" jag första julen utan Noel. Då hade han gått ifrån oss bara någon månad tidigare.
Då handlade allting bara om att överleva.
2008 var andra året utan min son. Detta året firade jag även utan hans pappa.
Jag minns hur ont det gjorde att gråta själv...
2009 Firade jag jul utan Noel för tredje gången. Och det gjorde minst lika ont.
Fast det fanns ett ljus.
Lillebror låg i magen.
På julaftonsmorgonen låg jag och klappade på magen och grät en liten stund.
Och lillebrors pappa klappade på mig.
2010, om två veckor är det fjärde julen utan... Utan min förstfödde son.
Och det gör ont.
Så jävla ont.
=(
Och jag gråter för saknaden.
Den gör så förbannat ont i mig.
Storebror skulle ha varit här.
Fan, livet är så orättvist.
Och jag är så trött på att vara ledsen.
Jag är trött på att vara sorgsen.
Och det värsta är att det alltid kommer att kännas så här.
Det är jobbigt.
Å andra sidan vill jag inte att det skall sluta göra ont eller att vara jobbigt.
Noel finns i varje tår.
Och för varje kramp i hjärtat så finns han.
Älskade unge.
Jag älskar dig.
