Saknad

Det hugger till i bröstet ibland när jag tänker på allt som är nu och som borde ha varit istället.
Och ibland blir jag arg på allt och alla, hur kunde detta få hända?
Jag och min sambo skulle ha gett våran Ängel precis allt, allt det vi själva inte fick av de som vi växte upp hos.
I och med förlusten, när vår son gick bort startades någonting inom mig som fortsätter även nu ett halvår senare, alla funderingar på min egna barndom.
Jag har fått tillbaka minnen på olika händelser, känt igen känslorna av ångest när jag slutit ögonen och tänkt just de tankarna.
Och jag undrar då, hur kunde dem?
Varför just jag?
Om och om igen händer det någonting i mitt liv som slår undan benen på mig.
Denna gången rycktes hela grunden ifrån mig.

Har haft min syster på besök hela helgen och vi har pratat en hel del om just det, vår barndom.
Det lustiga är att hon inte minns nästan några händelser från hennes tid när vi bodde i den där lilla byn. Nada!
Och trots att vi har bott under samma tak så har vi inte samma upplevelse från det huset.
Hon var inte den som fick ta skiten.
Det var jag!
Det betyder för henne att hon ej kan se sin barndom som dålig medan jag ser min barndom som totalt stulen.
Hur kunde det bli så?
Jag kanske skall poängtera att jag verkligen är glad att hon ej haft det jobbigt när hon var liten, men man kan ju inte sluta fundera på vad det är som gör att hon ej minns något?!

Nu skall jag fortsätta att städa lite till så att sambon blir glad när han kommer hem imorgon!