Snart är det dags!

Snart är det dags att åka till farbror doktorn.
Jag mår inte alls bra.
Tankarna skenar och jag bara tänker på "domen".
Funkade behandlingen?
Jag vet att jag skall inte spekulera, jag får snart ett korrekt svar, men vad gör det när detta är det enda som finns i mitt huvud?
Jag avskyr min kropp!

Igår när älskling låg och smekte mig så ömt, stannade jag till...
Mina tankar var någon annanstans än mina händer.
Jag ville bara börja gråta.
Vi avbröt försöket till närhet och jag sa väl förlåt några gånger.
Förlåt?!
Jag avskyr att jag inte bara lungt och sansat kan koppla bort och ge hela mig till mannen jag älskar så mycket!
Jag älskar honom, hans kropp, hans smekningar och han får min kropp att skrika efter mer.
Min kurator har sagt till mig att mycket med detta krångel i mitt sexliv (inte VÅRT utan MITT) är det faktum som skedde med min föredetta.
Hur jag gav mig till honom utan att vilja för att jag inte vågade säga nej.
Detta påverkar mig idag påstår hon, och visst det kan det vara sant.
Men varför?
Min älskling är den enda jag vill ha, jag tänder på honom, jag älskar honom, han är mitt allt.
Jag avgudar ju honom för böveln!

Sen har jag insett att det gör fruktansvärt ont att ej kunna prata om min sorg med min pappa. Han och jag har alltid kunnat prata, men så fort jag nämner vår son, vår nuvarande behandling för ett syskon, sorgen...då avbryter han mig och måste gå... Gå att packa, gå att ta det som står i ugnen, gå att hjälpa någon att göra ditt eller datt!
Det gör ont.
Jag tror detta har tagit fruktansvärt hårt på honom.
Han fick lov att se sin dotter lycklig för första gången i hennes liv för ett år sedan, ett halvår senare såg han henne olyckligare och mer nedbruten än någonsin.
Det gjorde nog ont i honom.
Men jag behöver få prata med min pappa...

Idag har jag hittat en utbildning jag hoppas, hoppas jag kan komma in på!
Utan högskolestudier behörighet men med massa erfarenhet och referenser!
jag hoppas!
Ska i alla fall ge det ett försök till att söka!