Sambon städar

Jag borde kanske hjälpa till med att städa.
Men fasiken, jag orkar inte!
Jag måste ju vara världens lataste flickvän. Tur han älskar mig för den jag är.

Ibland, som idag känns det som om livet står still. Man vill bara att det skall hända något oavnligt, något bra och kul så man får fart på vardagen igen. I detta fall vill vi ha en bebis i magen såklart!

Snart blir det rättegång också, det känns ju sådär. Sitta mitt emot den idioten. Visst ska det bli skönt att förhoppningsvis sätta dit honom, visa att han gick över en gräns när han bröt sig in och misshandla. Men jag får ångest bara av att tänka på att sitta och se honom, hans fula flin, hans psykotiska ögon.
Jag hatar honom, kanske borde jag inte. Han var den situationen som fick mig och min sambo att återförenas, eller rättare sagt efter detta insåg jag vad jag ville ha utav livet och svaret på det blev min sambo.
Hoppas han åker dit! Men med Sveriges underbara lagar så blir det väl minimalt, inte ens någon vecka bakom lås och bom.
Han kan nog komma undan väldigt lindrigt, och vad är det jämfört med den rädslan jag gick med i ett halvår?
Ingenting.